Ingen bild?

Utrymmet mellan jobb och mörker minskar, cykeln har fått träda in när tiden är knapp och det tränger från olika håll, och motiven bara passerar revy, osedda, ofångade. Hjärnan kämpar för att hålla ihop, när medvetandet splittras likt torra höstlöv i vinden, fragmentariskt blir allt, strukturerna bleknar och närvaron har flytt till en annan värld, verkligare än den verkliga. Tröttheten blir gammal och förvirrad.

Det är farligt att skriva. Det här inlägget blev något annat än jag tänkt och jag tittar med förvåning på vad jag skrivit. Det undermedvetnas kraft är stark. Det kanske är lika med bilder. De blir något annat än vad jag tänkt.

Ett möte mellan människor som inte blev ett möte mellan människor utan bara en teknikalitet.