Ett årligt besök

Ett sådant gör man ibland, ett årligt besök, men det får inte bli för ofta, det ligger ju i uttryckets natur. Men i och för sig kan man ju göra flera årliga besök, men till olika mål, så kan det bli flera per år.

Just idag hamnade jag här, och därför blev det ingen promenad till jobbet.

Som synes var det flera där, och det brukar det ju vara.

Men det behövs ju några för att räcka till alla portarna

Hur det gick? Ja bilen har gått 26 000 mil och ha original avgasystem kvar och fick ingen anmärkning, så jag är nöjd.

Och roligare än så blev inte bilderna idag, för att jag åkte bil. Där ser vi vilket fördärv det kan vara med bil...

Men jag tog en fönsterbild innan jag åkte hem från jobbet, så ni får den som tröst. Bara fönstertittarbilder idag alltså.

Jo, man kan se bruset, men vad begär ni? S70, 200ASA, 1/6 s. Då blir det så här.

Vägen till jobbet
En landskapsfotografs syn på saken

Jag har ju tidigare bloggat om att jag ser mig som landskapsfotograf  oavsett vilka motiv jag ägnar mig åt. Det stämmer fortfarande ofta, det är ju det synsätt jag övat in under många år. även om det inte är något jag aktivt tänker på, eller är medveten om. Det bara finns där, intuitivt (på gott eller ont). Jag ser linjer och former som viktga delar i bilden, inte direkt tänker på det utan intuitivt ser.

I går när jag gick till jobbet slog mig dock tanken, eller snarare reflektionen dök upp, när jag sneddade genom lekparken: "Jag är en landskapsfotograf som går här". Eller var det mer som en känsla? I det svaga morgonljuset tog jag en bild på parkens minilandskap, på en del av formerna, med en del av miljonprogrammets former i bakgrunden.

Vattenpölar är alltid intressanta, men nog var det landskapsfotografen som fastnade för linjer och former i denna bild. Jag passerar ju ofta denna plats och jag tycker alltid att linjerna är sköna, med och utan gångtunnlar, med och utan människor. Jag fascineras av linjer. Tänk att något så enkelt som en linje kan ha en skön form. Eller inte ha. Jag kan sitta med ett tomt papper och bara fylla det med linjer, bara för fascinationens skull, och för glädjen när någon linje blir så sådär extra formskön. Till vad nytta? För stundens glädje, så klart.

När jag gått igenom gångtunneln till höger, som inte syns i bild, kommer jag till nästa scen på vägen till jobbet, ett parti med gräsytor och träd. Där finns också min vattenpöl, men den tilldrog sig inte min uppmärksamhet denna gång. Däremot måste väl nedanstånde soffor vara ditsatta för landskapsfotografen att infoga på rätt plats i bilden? Ett element som tillfogar lite spänning i bilden. Och tittar man riktigt noga i högerkanten på bilden kan man faktiskt ana vattenpölen, så den kom faktiskt med även denna gång.

Strax därefter passerar jag ett litet skogsparti på vänster hand (om det nu är så stort att det kan kallas skog; en skogsreminiscens i alla fall). Det är bland det mest svårfotograferade på vägen till jobbet. Denna dag fångades blicken av det lilla asplövet som fastnat.

Att utvecklas som fotograf (och människa) innebär också att reflektera över vad man gör och sätta in det i sitt sammanhang. Just igår, när dessa bilder är tagna, så slog mig detta med landsskapsfotografen så starkt, hur stark den inflensen är i det jag gör.

Och då är frågan; hur syns landskapsfotografen i nedanstående bild, som jag tog på väg hem i går. Är det månen månne?

Kamerafunderingar och annat

Mörkret kryper närmare från båda håll, marginalerna för till-och-från-jobbet-fotande minskar, men än är det inte omöjligt. Både jag och S70 hänger med.  Och fortfarande går det att krama ur nya bilder ur min torftiga väg. Men den är väl inte torftigare än man gör den. Och när jag går där sser jag bilder och tar några, och i huvudet dyker tanke-embryon upp, idéer till nya bloggteman, som hinner blekna och försvinna tills jag kommer  hem och fått hjärnan genomspolad av andra tankar under dagen. Och jag blir ju mer och mer nöjd med min lilla vän, jag funderade ju för ett tag sedan på att hitta en ersättare, men varje gång jag gör det, skärper den sig. Eller så skärper jag mig i utnyttjandet av kameran.

Man kan ju lätt räkna upp fördelar en ny kamera skulle ha. Men vänder jag på frågeställnngen och frågar, vad klara inte S70, har jag svårare att finna svar. Och de svar jag hittar är sådant som pekar i en annan riktning, inte mot en ny kompakt, utan mot systemkameran. Och en sådan har jag ju. Men inte i fickan varje dag.

Vad mötte vi för syner idag då? Alldeles för många, innan jag kom hem var minneskortet fullt. Det brukar det inte bli. Ovanligt mycke skit fångat idag alltså. Eller så är det mörkret som gör det.

Här brukar jag gå förbi, men hittills har jag inte varit nöjd med någon bild. Men den här duger.

På väg in till dagis.

Här brukar jag också gå förbi, men hittills har jag inte varit riktigt nöjd med någon bild. Men den här kanske duger.

Inga bilar längre. Det brukade det vara där uppe.

Den här gatstumpen är välfotograferad, men inte lika välpublicerad. Jag tycker den har lite sköna former, och så är det en fin liten backe längst bort, brantare än det tilltryckta vidvinkelperspektivet.

 Löv, brunnslock och backe, i nu nämnd ordning.

Plötsligt kommer dom, på väg till skolan. Tack för det, staffage ska de' va'.

Klockan 07.38 i morse (ja något skulle jag ju skriva).

Har man inte tillräcklig fart så går det segt innan man är uppe.

Ung manlig cyklist segar sig uppför backen.

Och däruppe på krönet är gatstumpen slut för denna gång. Och må den leva lycklig i alla sina dar.

Inga bilder är lönnlösa
i dessa lönnsamhetens tidevarv

Mina morgonpromenader har ju uteblivit några dagar nu, i alla fall här i fotobloggen, inte i verkligheten, men om man kommer hem för sent ena dagen, och om man glömmer kameran hemma den andra dagen, då hittar bilderna inte hit. Istället dök ju några alster och funderingar upp. Men nu när denna förvirring är över, arbetets dagar åter har infunnit sig, så kan vi ju försiktigt återgå till rutinen. Kanske, man vet ju aldrig. Författaren är inte att lita på, han gör vad som faller honom in. Just nu vill jag visa att inga bilder är lönnlösa. Se bara!

Icke lönnlöst avlopp, Alcliff Lönn. Det är här dom samlas, efteråt.

Färskt löv på en bädd av hackad lönn, marinerad i svenskt regnvatten, kan det vara något.

Lönnhack, förresten, har det varit smyg-hackers här?

Får vi fortsätta med: Färgglatt unglönnspotpurri, serverat på nyvåt asfalt

Än är inte allt rött och gult och nerfallet. Somliga håller sig på grön kvist.

Mitt nya favoritträd måste ju få komma med också idag.

Kill your Darlings, är ju ett gott råd. Ingalunda! Här kommer trädet igen, ur en annan vinkel, en annan dag, i ett annat ljus.I morse.  Men, som sagt, samma träd. Och lönnlöv finns det.

En slutsats av dagens bilder (varav bara en är tagen idag, de andra är gamla, fyra dagar!) är att inga bilder är lönnlösa. Men måhända är det statistiska urvalet för litet för att dra några generella slutsatser och dessutom misstänker jag att undersökningsmaterialet är manipulerat. Onda krafter kanske är i verksamhet. I lönn.

I går var det söndag och solen sken
men idag är det mulet
och då kan man titta på onödiga bilder

För att bevara solen från gårdagen ii mitt sinne så tittar jag på alla onödiga bilder jag tog. Vad ska jag med dem till? Ja, bilderna är ju inte onödiga om syftet, nyttan med dem, är att ta bilderna och inte att använda dem efeteråt. En digitalkamerans lyx. Men kanske också dess fara, man lär sig inte begränsningens konst. Å andra sidan har jag ju i alla år levt under dia-filmens kostnads-ok, så jag njuter av friheten. Sen får man ta nackdelen av att datorn fylls av skräp, man vet ju inte vilka bilder man senare vill göra något av.

Men här kommer några av mina onödiga från igår. 

Det var många ute och gick, men det var inte det jag villa fånga här, människorna är bara staffage. Det jag var intresserad av var linjespelet, staketet och skuggorna, men det blev inte vad jag såg.

Här försökte jag fånga den gula höstfärgerna med oskarpa gula höstlöv i förgrunden som filter. Jag skulle ha hittat lönnar istället så hade färgerna bilvit andra.

Och den här då, vad var det för mening att ta den då, sådana här bilder har jag ju redan tagit för många av genom åren, och inte blir de roligare av att bli fler. Men det var skönt och sitta där på ängen i solen och titta på den nyponplockande damen i vitt, och andra som passerade.

Ett totalt misslyckande? Kameran var manuellt inställd för att ta bilder ner mot den mörkare marken, och sen brände jag av denna. (Det var blå himmel!)

Misslyckad? Nej något sådant hade jag tänkt mig. Originell? Inte särskilt. Tråkig? Lite. Men jag la inte ner min själ i just den bilden.

Varför jag valde just dessa bilder? Mest för att de passade in i min reflektion om onödiga bilder. Jag visste nog  redan när jag tog dem att de var onödiga. Men bland de onödiga kan det plötsligt dyka upp ett pangskott, och vet man det i förväg? Då fordras det större självkritik i fotoögonblicket än vad jag har, eller kanske snarare vilja till självkritik. Jag spar den till senare, när jag sitter vid datorn. Digitaltekniken ger mig den frihten och det uppskattar jag, det passar mig.