Färggrannt och entonigt

Efter gårdagens fotopromenad längs nya stråk och bland andra motiv, kändes det lite tråkigt att vandra den vanliga vägen i morse, bland de vanliga utslitna motiven. Ja, hur lång tid tar det att slita ut ett motiv, och vad händer då, när det är utslitet, försvinner det då och...

Men det här motivet är inte utslitet, aldrig sett det förut.

Färggrannt motiv, krävde lite drag i spakarna så att man inte missar att det är färggrannt.

Då var detta entonigare, bara rena cementen.

Mera cement.

Det är förstås i en av mina gångtunnlar. Jag tror jag hittade en hyfsad vinkel idag.

Och min kära vattenpöl. Den hade återuppstått idag och fick ge mig en ny bildvariant.

En cyklande novemberdam drog sedan förbi mig bland de hala novemberlöven.

Ja det var allt för denna gången!

Vägar att vandra
eller...
slutet på söndagspromenaden

Min vandring fortsatte, med bilder, tankar och reflektioner. Jag tänker så bra när jag promenerar, sen gäller det ju bara att komma ihåg efterår allt bra man tänkt ;)

Två vägar att vandra, den bilden var ju given att ta, med den gamla damen som strävar uppför.

Det är inte alltid den bredaste vägen är enklast att vandra.

Jag tog den smala vägen (för jag vet vart den leder) och fångade där detta motiv.

Och varför i all sin dar tar man en sådan bild? Det var ju förstås de rektangulära bruna formerna som fångade mig. Sen är det en annan sak att vidvinkeln förvränger formerna (Observera att jag gjort formerna till subjekt och mig själv till objekt. Det är avsiktligt. Det är lite så jag upplever det, när jag går där.)

När jag passerat den bruna burken tar jag den smala vägen till höger.

Och då hamnar jag på denna gamla gångväg, grusad, ej asfalt, slingrande i serpentiner nerför berget, och när jag gisk där vandrade tankarna till den tid då folk gick och inte alltid åkte bil, till min ungdomstid i Bromma, där villorna runt det hyreshus vi bodde i mestadels var billösa. Och gångvägarna bekvämt dragna. Stadsplaneringen var gjord för fotgängare. Det är den inte alltid i dag, plötsligt finns där en väg man inte (lagligt) tar sig över.

När gångvägen passerat första serpentinen hittar man dessa sköna former.

Och väl nere från berget når jag havet.

Havet? Ja det är en vik av Östersjön, som sitter ihop med Atlanten, så härifrån kan man segla till England eller Venedig eller till och med till Pernambucu. Manen med kikaren stod länge och studerade vågorna, tills han plötsligt rätade på rygen, gjorde en anteckning i boken och gick därifrån.

Själv gick jag vidare och hittade några som hamnat på hal is.

Skridskotävling på Sollentunavallen.

Och nu är det slutåkt.

Nu ska jag gå till jobbet. Med kameran i fickan. Undrar om det finns några motiv idag?

Tre tunnlar och fyra bilder
Fortsatt söndagspromenad

Under mina vandringar denna höst, väldokumenterade i min blogg, har jag fascinerats av gångtunnlar som fotoomotiv. Varför då? Dels har det nog med ljus och skuggor att göra, det gör dem till fotografiskt tilltalande objekt. Ljus, skuggor och cementens struktur är tilltalande på något sätt. Kanske är det också tunneln som inramning som gör den intressant. Sedan är det spännande med tunnlar, man vet aldrig vad som väntar på andra sidan, nyfikenheten väcks. I tunneln genomgår man en transformation från den ena sidan till den andra.

Idag fångade jag tre nya tunnlar.

Här drog jag på lite med kontrasten för att få det uttryck jag ville ha. Och väntade in rätt läge på tanten, det är sådant man skall ha ögonvrår till när man fotograferar.

Och om jag vänder på mig så ser jag direkt nästa tunnel...

...och vid tunneln slut ser jag det gröna, sköna som väntar bortom betongen. Det svåra i en sån här bild är ju kontrasterna; hur mörk ska tunneln få bli och hur ljust tillåter jag det gröna att bli. Här ville jag ha en icke-svart tunnel där man fortfarande kan ana nyanserna i betongen, men jag vill också att det gröna inte skall förintas av lokal  överexponering. Hoppas det blir så även på era skärmar.

Och här har jag fångat båda samtidigt.

Samma motiv, samma tunnlar, men olika bilder och uttryck.

Den tredje tunneln passerade jag senare.

Hur trevligt är det att bo därborta och ha tunnelmynningen vid förstbron?

Att vandra nya vägar...
...och att ha en egen stil...

Det var tankar som dök upp under dagens söndagseftermiddagspromenad, dels för att jag gick längs vägar där jag sällan vandrar, eller till och med aldrig har gått och dels för att jag noterade hur jag (med automatik) komponerade bilderna.

Det började med att jag gick åt ett annat håll än vad jag brukar, inte någon av de två vägarna som leder till jobbet och inte någon av dem som leder till pendeltåget och affären, utan i en annan riktning, förbi den närbelägna pizzerien, mellan husen därbakom och vidare. Inte mot okända marker, men sällan vandrade för mig.

Då dök tanken på nya motiv upp: nya vägar, nya motiv (jag hade ju lillkameran S70 med mig) och vad det kunde innebära. Hur förhåller jag mig till motiven när jag går en ny väg och inte en väg jag gått många gånger och redan sugit ut många av de uppenbara motiven. Ja, det kankse var så det blev, att det var de uppenbara motiven som fångade mig.

Men nja, det var en mask som först fångade mitt intresse

Men sedan tog jag tre bilder i rad där jag undrade om det inte var landskapsfotografen som skiner igenom.  (Detta om att vara landskapsfotograf har jag ju bloggat om förut.)

Strax bortom masken möttes jag av en gavel

Det var nog gaveln, trädet och höstlöven som fångade blicken, och deras inbördes lägen, och så gångens rundade form. Landskapsfotografering.

Och nästa objekt som fångade mig var detta: kullen, busken och den gröna klumpen. Det kunde ha varit en sten i skogen, nu råkade det i stället vara en klottrad container. Och en gång finns det här också.

Landskapsfotografering igen?

Och när jag tog nästa bild började jag ana att jag är illa ute: fast i Landskaps-träsket!

Fast i landskap finns det inte hus som lutar när man använder vidvinkeln och då ser det inte lika snett ut.

Det var då jag började fundera på detta, om att som fotograf ha en egen stil, och då som en följd av det: har jag en egen stil i mina bilder, och i så fall, hur ser den ut? Jag är inte medveten om det själv, eftersom att jag inte tänker på det när jag fotograferar och eftersom att jag inte medvetet strävar efter det. Men finns det då något undermedvetet som gör att mina bilder är mina? Så att det syns , alltså.

Just nu har jag förstås en vidvinkelstil, eftersom jag kör med lillkameran på vidaste vinkeln. Och så försöker jag placera objekten i bilden, och gärna med små välplacerade delajer i bilden, som paret ovan. Det är det jag är medveten om, annars går mycket intuitivt.

Det var någonstans här i min vandring jag började fundera på det jag skrivit här ovan, och när jag tittar på nästa bild inser jag att det inte är helt fel. (Dessutom var jag medveten om dessa tankar när jag tog bilden och observarade mig själv när jag fotograferade)

En stund senare, när jag kommit längre upp på bron, konstaterade jag att det var synd att jag inte väntat en stund. Ur den vita dörren  strömmmade plötsligt en tjog stojande, hoppande och skrattande, vitklädda japaner. Även om de varit små på bilden hade en hönsgård gjort sig bredvid den röda reklampelaren.

Istället fick jag ta en bild av bron.

Givetvis fick jag vänta en stund tills sällskapet till vänster hade masat sig tillräckligt långt in i bilden. Och det är väl fortfarande landskapsfotografering? Eller...

Jag hade tänkt skriva mer här, men då blir inlägget bamse-långt. För promenadn är inte slut, den har knappt börjat, så det får nog bli ett inlägg till.

Blandat lördagsgodis

Ja, man kan ju inte alltid hitta på fyndiga rubriker...

Men jag gick förbi denna nu på aftonkvisten när jag tog en tur till affären för att säkra tillgången på frukost till i morgon.

Ibland letar man eftar ljuset i bilderna, men här var det snarare tvärtom

Den stora byggkranen stod där och lyste. 200 ASA och 1/2 s. Här är delar av de mörka ytorna så brusiga att bilden inte skulle tåla särskilt mycket större format.

Här gick det dock bättre (1/6 s)

För att lysa upp tillvaron kommer också ett strandfynd jag gjorde i datorn.

Canon 40D, 100 mm 

Och en liten figur jag hittade i skogen i september

Canon 40D, 200 mm, f/4  (för skärpedjupet)

Jag och figuren önskar  er alla en trevlig lördag afton.