Vägar att vandra
eller...
slutet på söndagspromenaden

Min vandring fortsatte, med bilder, tankar och reflektioner. Jag tänker så bra när jag promenerar, sen gäller det ju bara att komma ihåg efterår allt bra man tänkt ;)

Två vägar att vandra, den bilden var ju given att ta, med den gamla damen som strävar uppför.

Det är inte alltid den bredaste vägen är enklast att vandra.

Jag tog den smala vägen (för jag vet vart den leder) och fångade där detta motiv.

Och varför i all sin dar tar man en sådan bild? Det var ju förstås de rektangulära bruna formerna som fångade mig. Sen är det en annan sak att vidvinkeln förvränger formerna (Observera att jag gjort formerna till subjekt och mig själv till objekt. Det är avsiktligt. Det är lite så jag upplever det, när jag går där.)

När jag passerat den bruna burken tar jag den smala vägen till höger.

Och då hamnar jag på denna gamla gångväg, grusad, ej asfalt, slingrande i serpentiner nerför berget, och när jag gisk där vandrade tankarna till den tid då folk gick och inte alltid åkte bil, till min ungdomstid i Bromma, där villorna runt det hyreshus vi bodde i mestadels var billösa. Och gångvägarna bekvämt dragna. Stadsplaneringen var gjord för fotgängare. Det är den inte alltid i dag, plötsligt finns där en väg man inte (lagligt) tar sig över.

När gångvägen passerat första serpentinen hittar man dessa sköna former.

Och väl nere från berget når jag havet.

Havet? Ja det är en vik av Östersjön, som sitter ihop med Atlanten, så härifrån kan man segla till England eller Venedig eller till och med till Pernambucu. Manen med kikaren stod länge och studerade vågorna, tills han plötsligt rätade på rygen, gjorde en anteckning i boken och gick därifrån.

Själv gick jag vidare och hittade några som hamnat på hal is.

Skridskotävling på Sollentunavallen.

Och nu är det slutåkt.

Nu ska jag gå till jobbet. Med kameran i fickan. Undrar om det finns några motiv idag?