fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Att vandra nya vägar...
...och att ha en egen stil...

Det var tankar som dök upp under dagens söndagseftermiddagspromenad, dels för att jag gick längs vägar där jag sällan vandrar, eller till och med aldrig har gått och dels för att jag noterade hur jag (med automatik) komponerade bilderna.

Det började med att jag gick åt ett annat håll än vad jag brukar, inte någon av de två vägarna som leder till jobbet och inte någon av dem som leder till pendeltåget och affären, utan i en annan riktning, förbi den närbelägna pizzerien, mellan husen därbakom och vidare. Inte mot okända marker, men sällan vandrade för mig.

Då dök tanken på nya motiv upp: nya vägar, nya motiv (jag hade ju lillkameran S70 med mig) och vad det kunde innebära. Hur förhåller jag mig till motiven när jag går en ny väg och inte en väg jag gått många gånger och redan sugit ut många av de uppenbara motiven. Ja, det kankse var så det blev, att det var de uppenbara motiven som fångade mig.

 

Men nja, det var en mask som först fångade mitt intresse

 

Men sedan tog jag tre bilder i rad där jag undrade om det inte var landskapsfotografen som skiner igenom.  (Detta om att vara landskapsfotograf har jag ju bloggat om förut.)

 

Strax bortom masken möttes jag av en gavel

Det var nog gaveln, trädet och höstlöven som fångade blicken, och deras inbördes lägen, och så gångens rundade form. Landskapsfotografering.

 

 

Och nästa objekt som fångade mig var detta: kullen, busken och den gröna klumpen. Det kunde ha varit en sten i skogen, nu råkade det i stället vara en klottrad container. Och en gång finns det här också.

Landskapsfotografering igen?

 

Och när jag tog nästa bild började jag ana att jag är illa ute: fast i Landskaps-träsket!

Fast i landskap finns det inte hus som lutar när man använder vidvinkeln och då ser det inte lika snett ut.

Det var då jag började fundera på detta, om att som fotograf ha en egen stil, och då som en följd av det: har jag en egen stil i mina bilder, och i så fall, hur ser den ut? Jag är inte medveten om det själv, eftersom att jag inte tänker på det när jag fotograferar och eftersom att jag inte medvetet strävar efter det. Men finns det då något undermedvetet som gör att mina bilder är mina? Så att det syns , alltså.

Just nu har jag förstås en vidvinkelstil, eftersom jag kör med lillkameran på vidaste vinkeln. Och så försöker jag placera objekten i bilden, och gärna med små välplacerade delajer i bilden, som paret ovan. Det är det jag är medveten om, annars går mycket intuitivt.

 

Det var någonstans här i min vandring jag började fundera på det jag skrivit här ovan, och när jag tittar på nästa bild inser jag att det inte är helt fel. (Dessutom var jag medveten om dessa tankar när jag tog bilden och observarade mig själv när jag fotograferade)

En stund senare, när jag kommit längre upp på bron, konstaterade jag att det var synd att jag inte väntat en stund. Ur den vita dörren  strömmmade plötsligt en tjog stojande, hoppande och skrattande, vitklädda japaner. Även om de varit små på bilden hade en hönsgård gjort sig bredvid den röda reklampelaren.

 

Istället fick jag ta en bild av bron.

Givetvis fick jag vänta en stund tills sällskapet till vänster hade masat sig tillräckligt långt in i bilden. Och det är väl fortfarande landskapsfotografering? Eller...

 

Jag hade tänkt skriva mer här, men då blir inlägget bamse-långt. För promenadn är inte slut, den har knappt börjat, så det får nog bli ett inlägg till.

 

Inlagt 2008-11-09 17:10 | Läst 1444 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Kul att ta del av ditt promenad-filosoferande :)
Jag tror också att det är så att vi omedvetet söker oss inåt med våra bilder. Jag tycker att man i efterhand kan se i bilder från olika perioder ungefär vart man stod i livet när de togs.
-affe
Svar från janolof 2008-11-09 17:40
Jo, visst är det så, men om det är så att vi söker oss innåt eller att bilderna kommer ut, är en annan sak.
En del säger att varje bild är ett självporträtt. Jag har inte sett det helt hos mig själv ännu. Kritik jag fått på mina bilder av kunniga personer är att jag är lite ingenjörsmässig att det blir lite tekniskt fyrkantigt så att säga.
Och kanske det är så att det ingenjörsmässiga lyser igenom lite för mycket.
Arbetar på att bejaka och utveckla andra sidor och ibland lyckas jag även överraska min lärare.

mvh
BEngt
Svar från janolof 2008-11-09 17:42
Kanske inte ett självporträtt, men en del av oss finns i bilden och tillsammans kan det bli ett porträtt. Jag har släppt det ingenjörsmässiga i mitt förhållande till fotograferande och bilder, och det är skönt!