Dags att skrota Leican?
Som en del av er vet köpte jag en Leica M6 för snart två år sedan. Tanken var att dels att ta reda på om Leica var något för mig och om jag skulle ta upp det analogt fotograferandet igen.
Den här M6:an la min pappa beslag på, men jag hittade en svart efter lite letande bland Fotosidans annonser.
Jag gillar verkligen kameran som apparat. Den taktila känslan av att hantera en välbyggd och väldesignad kamera är en njutning, men det är ju inte därför jag fotograferar. Det ska ju bli bra bilder i slutändan.
Ibland fungerar kombinationen jag, film och Leica M6 perfekt, men oftast inte. Det är visserligen väldigt kul att plåta med kameran, men jag kan inte komma ifrån känslan att jag blir en tråkigare fotograf med kameran. Det blir fler bilder på döda objekt, det blir färre chanstagningar och jag är alldeles för rädd om kameran.
Jag gillar inte heller att det inte går att plåta överallt med kameran. Går man inomhus är det plötsligt för mörkt. Med digitalkameran är det bara att öka iso-talet.
De bilderna jag visar här är bilder som jag lyckats med trots allt. Jag har en bestämd känsla av att jag skulle sätta fler bilder med min digitalkamera.
Se bilden ovan. Med en motordriven kamera hade jag kunnat ta fler bilder av situationen och antagligen fått till en bild där alla var ännu mer perfekt positionerade i kompositionen. Vanligare är att jag helt enkelt sumpar ögonblicket med Leican.
Är det då dags att lägga ner Leica-projektet?
Nja. Ibland funkar det ju. I en del bilder bidrar filmens karaktär till att ge bilden ett stuk som tilltalar mig. Det är kanske så att jag ska sluta se Leican som en gatufotokamera utan använda den när jag vill ha bilder med ett visst stuk oavsett motv. Jag föredrar faktiskt oftast gatufoto i färg - och då med digitalkamera.
Bilden med slangarna tar förstaplatsen ;)
Men alla sådana här saker är ju individuella och bäst bilder tar man med det som funkar bäst för en själv. Sedan kan jag bli lite trött på "Leica-myten" som odlas ganska friskt på sina håll. ;)
-affe
Ändå är jag Leica M ägare. Är väldigt förtjust i fotografera med den, att strosa runt på stan med den. Min M2:a är trivsam som en gammal kompis, inte snabbast på plan, ingen vinnare i spurtduellerna. Egentligen hopplöst omodern och ute. Så länge jag inte måste komma hem med bra bilder så bär jag gärna runt på den. Men till allt som ska dokumenteras blir det digitalt, kalla det fotografisk prosa. Med Leica blir det kanske lite poesi, men sällan något jag visar för andra.
När jag ser dagens fotografer kånka runt på sina jättelika kameror och maffiga objektiv tänker jag. Tur att man inte försökte sig på att bli fotograf. Därför är de nya, nättare systemkamerorna ett steg i rätt riktning. För en kamera ska man ju helst ta med sig överallt. Det var ju tanken med både Leica, Contax och Kodak Retina, dvs de första småbildskamerorna, när de lanserades en gång i tiden.
Jag som du vet gillar enbart bilder.
Hälsa och krama om hela familjen
¤¤¤//Gun-Inger
Jo, jag retar mig också på den tröttsamma Leica-hysterin. Skulle min Leica gå i bitar så skulle jag nog önska mig Zeiss Ikons moderna variant med M-fattning till min lilla 35:mm optik. Vore kul att höra vilken kamera som gör dig poetisk!
Den levererade en härlig färg och skärpa på mina diabilder, och fotograferingskänslan var perfekt. Och så var den tyst och exponeringen satt direkt.
Men objektiven är dyra och val av brännvidd är begränsad, och så gillade jag inte den mindre ramen i sökaren för 50- och 90mm-gluggen.
Men det är den vackraste kameran av alla, och ett under, när det gäller mekanik. I motsats till de digitala kamerorna är den tidlös och en ikon.
Men den har ju sina begränsningar i jämförelse med dagens digitala kameror.
Ibland saknar jag den.
Mvh
Wolfgang
Däremot gillar jag bilderna mycket mycket det skall du veta.
Nu har vi snö här också så hela landet är vitt vitt
¤¤¤//Gun-Inger
Lumix G3 är trevlig, jag har den i mitt dokumentationsprojekt i min sonsons klass. 12, 20 och 45 mm med bra ljusstyrka är oslagbart små och skarpa. Men alla knappar och menyer kan ge eksem.
Leican, M9, hänger med för det mesta och jag är inte särskilt rädd om den. Den får bli sliten och andrahandsvärden har aldrig intresserat mig. Eftersom det inte går att komponera så noga slipper man det. Grundkompositionen är dock inget problem. Och när allt stämmer är kvalitén fantastisk. M6 har en överlägsen känsla i hanteringen men filmrullarna ligger kvar i kylen alltmer. M9 har tagit över som "poesikamera". Men vi får se till våren......
Det jag lurar på är hur filmen och kameran påverkar mig och mina bilder.
Edit: Jaha, såg nu att den kromade tog din far hand om. Antar det var den han var hemma hos mig och köpte. Men precis som du, så föredrar jag också svarta kameror.
Jag håller med dig. Själv tycker jag mycket om M kamerorna, men ....
Friheten att ta nästan obegränsat antal med bilder med en digital kamera gör att antalet hyfsade bilder ökar. Man är helt enkelt mer beredd till bilden. Jag har helt lämnat analogt filmande på grund av denna frihet. Dessutom slipper jag alla kemikalier.
Ha en bra ny fotodag
Bob
Men i slutänden så blir apparatsnacket rätt tröttsamt, för då kan vi ju borra oss ner i vilken digital kamera man ska ha och förlora oss i det samtalet. Bättre istället att kolla bilder. Förslagsvis min utställning på Gunnels Krog i Gamla Stan. (nedre delen av artikeln) http://www.dn.se/blogg/epstein/2012/12/02/sevarda-fotoutstallningar/ /Hans
Det snackas mycket teknik, men jag kan ändå ibland sakna nyktra diskussioner om hur de fungerar som verktyg.
Det viktiga är de bilder man ser och vill fånga med den kamera man har.
Göran
Ska man inte göra fina printar i labbet, utan bara scanna ser jag ingen som helst fördel med det, rent praktiskt.
Men gillar man det ska man såklart köra på!
Men Leican är väldigt lätt att nästan alltid ha med sig och man vet ju aldrig när ett motiv dyker upp. Oftast fungerar det bra och bildkvaliten är som 5D - ibland bättre tycker jag (beror ju mycket på objektivet som sitter på förstås). Med en 35:a får man med det mesta och med M9 kan man beskära bilden väldigt mycket. Jag tog en bild i somras med Summicron 35 mm på en tvååring. När jag beskurit bilden till ett bara ha med ansiktet påminde det fortfarande om ett scannat Hasselbladsnegativ! Lite märkligt faktiskt.
Min M2:a blir tyvärr liggande för det mesta, jag tycker det är krångligt att scanna och resultatet blir inte lika bra som med M9. Vad jag kan sakna är "stuket", tex kornet som ger struktur och den grymma gråskalan från ett svartvitt negativ.
Själv köpte jag en billig mätsökare för snart två år sedan för att testa om det var mig grej. Och det var det. Efter ytterligare en billig mötsökarkamera har jag slutligen köpt en M Leica för att jag känner att det är klockrent för mitt sätt att fotografera - framförallt när det kommer till gatufotoprojektet som jag håller på med. Jag eftersträvar exempelvis det du ser som något negativt – alltså ett långsammare och mera genomtänkt fotograferande.
Jag har försökt köra digitalt också. Investerade exempelvis i en Fujifilm X100 som jag sålde efter bara några månader eftersom den inte alls kändes rätt för mig. Likaså har jag plåtat en del med min Canon 5D Mk II, men inte heller den ger det jag vill ha i sammanhanget.
Kanske borde du ha köpt en annan typ av analog kamera. Om du gillar att seriefotografera borde du kanske valt en T3 eller liknande. Eller också kanske du skulle ha köpt en storformatare och plåtat något helt annat än gatufoto.
Fast grundfrågan är som sagt: vad vill du åstadkomma?
Jag klurar en del över kameran och den analoga tekniken. Just nu lutar jag mot att det är rätt, men inom ett smalare användningsområde. Ibland känns det helrätt. Jag tror att jag är på väg att förstå bättre när det är rätt och det kan leda till en serie bilder som fungerat sämre med annan teknik. Det är egentligen samma tankar som jag hade från början, det är snarare så att jag inte kunde låta bli att testa gatufoto med kameran. Nu är jag tillbaka på rätt spår igen. Mer konkret än så tänkte jag inte bli just nu.
Du säger att du med en motordriven kamera hade kunnat ta flera bilder i en serie, kanske upp till 9-10 bilder per sekund och sedan välja ut den bild med bäst komposition. Det stämmer men är det fotografi? Varför inte ta steget direkt och videofilma med 4K eller högre med 30 bilder per sekund eller kanske med en höghastighetsvideokamera och sedan välja ut den exakt rätta bilden?
Att fotografera stillbild är ett hantverk och konstform. Jag tycker att det är just utmaningen och konsten att fånga ett speciellt ögonblick som är stillbildsfotografi.
Att vara för rädd om kameran gör att man inte vill ta med kameran överallt vilket leder till missade motiv, det är tråkigt men en realitet överallt. Alla kan inte skilja på ditt och mitt. Alla är inte snälla och låter dig stå i fred och fotografera.
Att man missar motiv för att man inte vågar chansa håller jag inte med om. Analog fotografi är inte så dyrt om man kör med självrullad svartvit film. Man har råd att prova och chansa en hel del, både med exponering och olika vinklar och motiv.
Att gå runt och filma med 30 bilder per sekund innebär inte att man får någon bra bild. Det krävs fortfarande att man kan förutse vad som ska hända. Att man väljer vinkel. Att man ser vilken komposition man är ute efter. Och så vidare.
När jag skriver att jag är rädd om kameran så menar jag inte att jag är rädd för att ha den framme när jag går runt på stan. Men jag skulle vilja ha den mer i vardagen, och då får den ta emot en mängd smällar. Hade egentligen tänkt köpa en mer sliten kamera för att inte ha problem med detta. Tyvärr är Leicas mätsökare lite ömtålig och känslig för smällar.
Jag har plåtat självrullar film i många år. Det skulle jag iofs också kunna göra. Men det tar tid att ladda filmer och framkalla själv. Jag tycker inte det är så skoj och jag har ständig brist på tid.
Men, men, jag kan hålla med dig. Jag borde sluta gnälla och plåta mer :)
/MIkael Good