Krigsfotograf för en dag

Att vara frilansfotograf är nog ett av de mer omväxlande jobb som finns. För några veckor sedan blev det extrem omväxling – från slott till koja – i bokstavlig mening.

På torsdagen jobbade på Slottet i Stockholm fram till klockan 18 med att fotografera ett seminarium om ungt värdebaserat ledarskap som anordnades för näringslivet av kungen, Scouterna och Stiftelsen Ungt Ledarskap.

Det är ett återkommande arrangemang som jag fotograferat i mer än 10 år. Första året blev det korniga bilder på pressad färgfilm. Nu hamnade bilderna direkt i bildspel på webben samtidigt som arrangemanget höll på.

Från Slottet åkte jag direkt hem och bytte om till friluftskläder. Hoppade in i bilen och körde raka vägen till vandrarhemmet i Orsa. Tidigt på morgonen därpå var det dags för att fotografera soldater i fält. Mer exakt: hundförare och försvarshundar.

Från slott till (hund)koja alltså. :)

Rätt beväpning för fotouppdraget.

Varje hemvärnspluton har en hund och hundförare som utbildas av Brukshundsklubben på uppdrag av Försvarsmakten. Min uppdragsbeskrivningen var att ta bilder som visar verkligheten för en hundförare. Alltså inget gullande med hundarna.

Till min hjälp utsågs bilförare och Dalaregementets fotograf - den välkände Fotosidan-profilen Peter Engman.

Efter lite strul kom vi till slut iväg och åkte runt till de olika plutonerna.

Det visade sig att dagens hemvärnsmän varken bär vadmalsuniform eller Mauser-gevär.

Hemvärnsmännen var i stort sett uteslutande män, men hundförarna var kvinnor med ett undantag. Den här kvinnan sa "Det är viktigt att inte bilderna visar en massa fluff, fluff. Det ska synas att en hundförare är en soldat".

Övningen gick ut på att skydda ett militärt flygfält. Det fanns jägarsoldater och fallskärmsjägare från Karlsborg som agerade fiender och därför försökte gömma sig i skogen. Tyvärr var jag inte med när någon hundpatrull lyckades nosa upp de gömda fientliga sabotörerna. Det hade ändå varit närapå omöjligt att få bra bilder eftersom jag varit tvungen att inte röja mig. Jag fick nöja mig med att arrangera verklighetstrogna situationer.

Förutom spårningen kunde jag följa andra händelser som de fortlöpte. Exempelvis en trupptransport:

Eller en demonstration:

Just det, hundkoja:

Totalt levererade jag 135 bilder från en dags övning.

Fotografer på Prideparaden

Prideparaden lockar många fotografer. Förra året skrev jag några tankar om varför det är så populärt.  I år har jag fotograferat en del av fotograferna. (Naturligtvis fotograferade jag annat också.)

Leif R Jansson på Scanpix var stressad och undrade om jag sett några kändisar. (Leif har för övrigt spelat en liten roll som 70-talsfotograf i den sevärda filmen "Om Gud vill" .)

Bekanta Fotosidan-medlemmar. Bengt (i mitten) har bildbloggat.

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer internationell. Han bar sin Contax T3 diskret på ryggen.

Jag hade bara två kamerahus ... :(

Ola Billmont gillar att gå nära med kamera och blixt. Här har han precis plåtar Mark Levengood på några decimeters avstånd.

Fler kändisar. Sean-Magnus med läderbögar.

Den pensionerade DN-fotografen Lars Epstein var naturligtvis plats som den flitige stockholmsbloggare han är. Kolla in hans bilder i DN-bloggen. (Och nej, han hade inte en D4:a på axeln vad jag kunde se.)

Expressen-fotografen Jens L'Estrade har blivit webbreporter och fått klä upp sig. Han avslöjar sig som fotograf med två Domke-väskor i bältet.

Varför fotograferade jag Prideparaden?

Som någon kanske sett i Bengt Gustafssons blogg så plåtade jag på årets upplaga av Prideparaden Stockholm. På väg dit med tunnelbanan kom jag att tänka på karnevalståget under Lundakarnevalen 1986. Inte för att jag som exil-lundensare tycker karnevalståget i Lund slår Prideparaden, utan för att att jag minns hur jag bad min pappa fotografera de vagnar som var roligast. Långt efteråt tyckte jag det var kul att kolla på bilderna. Det fanns gott om studentikos humor i dem.

Det slog mig att jag inte har något intresse att fotografera Prideparaden på samma sätt som jag bad  min pappa fotografera på Lundakarnevalen 1986. Jag har själv fotograferat under varje Lundakarneval sedan 1990 (de hålls vart fjärde år), men aldrig fotograferat som jag bad mina pappa att göra.

Vad var det då som hände mellan 1986 och 1990? Det lite pretentiösa svaret är att jag blev fotograf. Jag upptäckte att jag kunde använda fotografi till mer än att fånga det jag ville minnas.

Parader är en slags teater. Jag tycker det är underhållande att kolla på parader och att vara en del av folkfesten. Visst tar jag en och annan bild för minnets skull, men för mig är det främst en chans att hitta mina egna bilder i kaoset. Jag gillar bildligt talat att plåta bakom kulisserna. Att försöka hitta något intressant som inte är teater.

I år passade jag också på att leka lite med färgkompositioner.

Här är lite blandade bilder:

Kriget kom till Öfre Östermalm

Fotoskribenten Göran Segeholm skrev nyligen en text om att vi borde, och oftast kan, lägga mer tid på vårt fotograferande. Den texten ska du läsa!

Just nu lägger jag ner rätt mycket tid på ta egna bilder. Jag ägnar också mitt fotograferade en hel del tankemöda. Det senare har jag svårare för. Jag blir lätt trött och yr när jag försöker reflektera över mitt fotograferande. Men ibland klarnar det.

Idag sträckte sig hjärnaktiviteten till att reagera när det kom en trafikvarning på Radio Stockholm. "Militärövning under dagen på Östermalmsgatan, mellan Sturegatan och Skeppargatan". Jag såg direkt  dramatiska och roliga bilder i min inre syn. Det fick bli snabbmatslunch på Östermalm.

I mitten av bilden ovan ser du en fotograf från SVT:s ABC. Det visades några korta klipp från övningen i kvällens sändning.

Jag åkte till tunnelbanan Stadion och gick mor Östermalmsgatan. Lång bort fick jag se något grönt i en korsning och anade att det var militären. Redan på tunnelbanan hade jag osäkrat mina kameror (en Canon EOS 5D Mark III med 24-105/4L och en EOS-1D X med 70-200/2,8L IS II). När jag möte soldaterna var jag redo att ge moteld med 12 pangbilder i sekunden.

Skämt å sidan, som svensk är det svårt att bli rädd för soldater som uppträder i stadsmiljö. Hur svartmålade de än är. Folks reaktioner förbyttes snabbt från förvåning till leende.

För den som ville gick det att ta tuffa actionbilder ...

... men jag såg mest kontrasterna mellan vanligt folk och militärerna. Stundtals komiska kontraster.

Jag hann plåta i en kvart innan soldaterna försvann in på Östra Real för att äta lunch.

Jag ska villigt erkänna att jag tyckte det var barnsligt kul att springa och jaga militärer med kameran. Sämre lunchpromenad kan man ha.

Canon EOS-1D C räddade nyårsbilden

Jag provar ett förserieexemplar av Canons dyraste stillbildskamera under julen: Canon EOS-1D C. Som stillbildskamera är den identisk med EOS-1D X förutom att den har ett hörlursuttag istället för ett pc-uttag för blixt.

Skillnaderna ligger i videodelen. EOS-1D C är den enda stillbildskamera som filmar i 4K, alltså fyra gånger så stor videobild än full-HD.  Här har jag lagt upp en bild tagen från en 4K-film.

Under nyår använde jag bara kameran för stillbilder. Jag glömde blixten hemma och hade bara en zoom med ljusstyrka f/4 med mig. Men vad gör det när kameran ger helt okej bilder vid ISO 51.200 och användbara bilder vid ISO 102.400.

Den här bilden är tagen på fri hand med ISO 102.400 på 1/10 sekund. Det var så mörkt att det knappt gick att skymta barnen, så jag fick uppskatta avståndsinställningen.

Problemet var att se avståndsskalan. Jag fick använda mobilen för att belysa avståndsskalan. Det gick att ta bilder trots att jag egentligen inte såg motivet, men det blev bäst när en raket blixtrade till.