Några heta dagar i New York

Min son Ossian fick önska var han ville åka på sommarlovet. "Tillbaka till New York - vi har ju mycket kvar att se där". Sagt och gjort, vi styrde kosan dit. Men vi hade inte förväntat oss att det skulle vara så himla varmt och fuktigt.

Resan till New York blev en prövning. Efter att ha tillbringat 10 timmar på Kastrup skulle vi äntligen lyfta mot det stora landet i väster, men det visade sig vara något tekniskt fel på planet. Så vi fick vänta i ytterligare 1,5 timme. Väl på marken i Newark visade sig att datorsystemet för passkontroll kraschat, så det tog en timme att komma igenom. Inte nog med det - det var strömavbrott på Manhattan, så det gick  inga tåg dit. Istället fick vi kosta på oss en taxiresa.

Även om vi kom till hotellet efter midnatt var temperaturen över 30 grader och luftfuktigheten hög. Efter att ha sovit ut gick vi två mil i hettan. Överallt syntes människor och djur som på olika sätt skyddade sig mot solen och värmen. På B&H Photo blev vi serverade vatten direkt vid ingången.

Vid B&H Photo såg vi även denna välbekante fotograf, Louis Mendes, som i 50 är tagit porträtt av folk på stan med en gammal Speed Graphic-kamera:

Se en dokumentär om honom här. 

Det här var först och främst en familjeresa, så fotograferandet fick komma i andra hand. Vi gjorde saker som min son tyckte var roligt. Men jag passade på att ta lite bilder när vi gick längs gatorna.

Två kvinnor i bråk utanför en butik. Den sparkande kvinnan är en missnöjd kund.

På väg till stranden?

Två eller tre hundar?

I New York är det betydligt fler människor som sticker ut från mängden än hemma i Stockholm. Kolla in frillan!

Resan gav mersmak och jag tror att jag ska återvända snart igen, utan barn och när det är lite svalare. Så att jag kan gå all-in på fotograferandet.

Ljuset i New York - hårt, svårt och alldeles underbart

Att fotografera på gatorna i New York innebär att man måste tacklas med flera ljusproblem, men man kan också bli rikligt belönad.

Det är lätt att bli hemmablind. Att fotografera en klar sommarkväll i Sverige innebär flera timmar av underbart varmt ljus. På de flesta resmål går övergången från tråkigt dagsljus till natt betydligt snabbare än här hemma.

New York ligger på sydligare breddgrad än Sverige och det innebär att ljuset kommer mer uppifrån mitt på dagen. Skuggorna blir korta och ansikten hamnar lätt i skugga.

De höga skyskraporna skapar stora djupa skuggor. Skillnaderna i ljusmängd mellan motiv i ljus eller i skugga är enorm. Det ger extrema kontraster och gör det svårt att exponera rätt. Men är man lite uppmärksam och har ställt in kameran rätt så löser det sig.

Nästa problem är hur motiven ser ut i det här hårda ljuset. De extrema kontrasterna kan förstöra bilden. Håller man sig bara i skuggan är det inga större problem förutom att man får använda högt ISO eller blixt a la Bruce Gilden. Det kan dock bli lite tråkigt ljus i skuggan, som en mulen dag hemma.

Har man tur så uppstår det reflexer från glasytor i byggnader i närheten som man kan använda kreativt.

Jag tycker att det är roligast att försöka utnyttja det hårda ljuset kreativt istället för att försöka undvika det. Tråkiga delar av bilden kan komma i skugga och huvudmotivet kan lyftas fram extra tydligt

På kvällen kommer sedan belöningen allt hårt slit med det hårda dagsljuset. När det varma låga kvällsljuset letar sig fram mellan de raka gatorna går det att få spännande bilder.

Eftersom ljuset bara hittar fram på vissa ställen är det bättre att hålla sig på ett ställe med bra ljus än att jaga runt och riskera att möta en intressant person där det är hopplöst ljus.

Min resekamrat Joakim KE Johansson och jag åkte till Times Square när det var snyggt kvällsljus. Där rör det sig massor av folk på kvällarna. Vi tog post vid olika korsningar där ljuset var det rätta.

Joakim fotograferar i en gatukorsning vid Times Square.

När solen väl gått ner går det att utnyttja alla neonskyltar och ljuset från olika skyltfönster.

Kort sagt: Observera ljuset och utnyttja det till din fördel.

PS. Jag har redan bokat en resa tillbaka till staden som aldrig sover.

Positiv överraskning vid framkallningen

Nyligen framkallade jag tretton rullar varav tio nytagna med min nya Leica M6. Två var tagna för ett år sedan med en annan M6:a. Och en satt i min Ricoh GR1v, så den fick jag ta slut på innan framkallningen.

Jag visste ungefär vad som fanns på de två gamla M6-rullarna, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag fotograferat på den halva exponerade rullen som satt i Ricohn.

Bengt Björkbom bloggade nyligen om att han fått framkallat sina filmer i kylen, de äldsta från 2006. Riktigt så gammal visade sig inte min film vara, men väl från maj 2008 då jag åkte till New York för att gatufotografera. Jag hade med mig min Eos 5D och tre objektiv: 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,8. Och så Ricohn för situationer då den stora systemkameran skulle vara för uppseendeväckande. Några sådana situationer upptod inte och därför blev det bara taget en halv rulle med kameran.

På två av rutorna syns den svenske New York-fotografen Thomas Nilsson som är en duktig och flitig bloggare. Han är en av de bästa bloggskribenterna inom fotografi. Det kan jag utan tvekan utnämna honom till.

Thomas håller på med gatufoto precis som jag, men det var inte därför jag hade intervjuat honom för Kamera & Bild ett halvår innan. Han jobbar nämligen som fotograf för norska VG i USA. Tidigare har han jobbat för Expressen.

Jag kommer ihåg att Thomas sa att han var kär i ett objektiv i taget. Just då var det normalen som han plockat fram ur kameraskåpet. Thomas menade att det var ett sätt att variera sig och lära sig utnyttja varje objektiv optimalt. Jag kunde bara hålla med.

Vi pratade också om att Åkermyntans Centrum i Hässelby Villastad såg likadant ut idag som på 70-talet. Thomas är uppväxt i Hässelby där jag bor. Han sa att om Ansel Adams kan få ett berg i USA uppkallat efter sig kunde han väl få soptippsberget Vinstabacken omdöpt efter sig. Där hade han åkt mycket skidor som ung.

Nu när jag är igång med det analoga fotograferandet igen kanske det kan bli mer än en halv rulle på tre år i Ricohn. Fast det är ju en kul överraskning om man hinner glömma det man fotograferat. Hrmmm. Får fundera på det där.