Gatu- och naturfoto på samma helg

Helgen blev en fotografisk urladdning för mig. Jag fotograferar visserligen mer eller mindre varje dag, men i helgen blev det minst sagt intensivt.

Kombinationen att ha en ledig helg för första gången på länge och insikten om att hösten sjunger på sista versen som fick mig att ge mig ut tre dagar i rad.

Det började i fredags med talet 11-11-11. Jag skulle ändå in till stan och besöka min gamla arbetsplats på Berling Press. Jag kollade igenom "lägg" för att se hur de använde mina gamla bilder och jag hade ett långt snack med den vikarierande bildchefen Johanns Frandsen. Bakom hans arbetsplats stod min gamla tjänstekamera utställd, en Canon Eos D60 med 6 megapixel och max-ISO 1000.

Klockan 11.11 var jag kvar på redaktionen och passade på att fotografera när det skålades på klockslaget. Bilden finns naturligtvis publicerad i 11-11-11-poolen.

Därefter blev det en runda runt Kungsholmen med kameran på magen.

Flemminggatan, Kungsholmen, Stockholm – Canon EF 35/2

På lördagar är det många som promenerar runt i Stockholm och jag passade på att fånga alla dessa flanörer.

S:t Eriksplan, Stockholm  – Canon EF 35/2

Sveavägen  – Canon EF 35/2

Efter några timmars vandrande blev det mörkt smög jag in på Bukowskis och kollade på bilder som ska auktioneras ut. 

Det slog mig att svensk fotografi är rätt lågt värderat. Christer Strömholm, Anders Petersen och Lars Tunbjörk kostar betydligt mindre än bilder av amerikanska fotografer. Undantaget är Maria Miesenberger vars bilder kostar fem gånger mer än andra svenska fotografer. 

Jag tror att det finns två sorters typiska köpare. Dels välbärgade (det fanns en del knösar på visningen) som vill ha utsmyckning. Då ska det vara stort och snyggt. Ett kändisporträtt är inte fel eller något som känns modernt. Strömholms små mörka bilder funkar inte då.

Den andra kategorin är samlarna. De köper internationellt etablerade namn eller rena fotokonstnärer. Maria Miesenberger får nog sägas vara mer konstnär än fotograf.

Jag är friluftsmänniska men inte naturfotograf. Ändå har jag länge haft en lust att fotografera svartvita landskap, jag tycker det är alltför sällsynt. Därför tog jag och min kompis Karolina Eljas från Enskede Fotoklubb och åkte iväg till Tyresta nationalpark. Hon håller på med naturfoto professionellt som assistent åt Staffan Widstrand.

Jag hade inga stora ambitioner med mina bilder och orkade inte åka iväg före gryningen. Här kan du lära dig av Patrik Björk Larsson om hur man egentligen ska göra ;)

Jag hade hoppats på lite morgondimma ändå, men det var hur klart väder som helt. Men tack och lov inte sol från klar himmel – det hade nog dödat känslan i bilderna.

Det var väldigt många år sedan jag senast åkt ut i skogen med några som helst naturfotoambitioner (jag plåtar däremot ofta scouter i skogen). För mig blev det lite som att lära mig på nytt.

Bländare 1,4 – Canon EF 35/1,4L

Bländare 8. Canon EF 50/2,5 macro

Jag experimenterade en del med skärpedjup, brännvidder och utsnitt. Ibland kändes ett kort skärpedjupare intressantare, andra gånger ville jag ha skarpt från kant till kant i bilden.  Det gäller att känna in motivet och hitta rätt uttryck. Att rutinmässigt blända ner för att få stort skärpedjup utan att känna efter gör att alla bilder liknar varandra.

Jag provade även att använda blixt på några bilder. Men då tog nog lekfullheten överhanden. Det blev inte som jag tänkt mig. Jag kan dock tänka mig att jobba lite mer med blixt framöver.

Carl Zeiss Distagon 18mm/3,5

Det märks också tydligt när jag fingranskar bilderna att skärpedjup är något väldigt relativt. (Läs Alfs blogginlägg om saken). Det syns var skärpan är ställd. Om det sedan syns på en bild som sitter på väggen och som betraktas på normalt avstånd är en annan femma.

Jag fick också passat på att testa Carl Zeiss Distagon 18mm/3,5 som jag lånat in. Det objektivet är ordentligt mycket bättre än de de vidvinklar jag har idag. Normalt sett har jag inga större problem med att mina vidvinklar (främst 16-35/2,8) har dålig kantskärpa eftersom jag tar reportagebilder där det bara behöver vara skarpt på en punkt i mitten av bilden. På landskapsbilder är det mer kritiskt med skärpa från kant till kant.

Frågan är om jag fotograferar tillräckligt mycket landskap och arkitektur för att motivera en CZ 18/3,5 eller om jag ska invänta en ny vidvinkelzoom från Canon som kanske ändå inte blir lika bra? Jag är som sagt ingen naturfotograf...

Canon EF 24/1,4L

Bländare 2,8 – Canon EF 35/1,4L

Efter att vi vandrat genom det brandhärjade området gick en rejäl runda förbi sjöarna i nationalparken. Ute i den vanliga skogen var inte miljön lika spektakulär och kameran höll sig lugt i takt med tilltagande trötthet. Efter 7,5 timmes vandrande var vi rejält trötta och äntligen tillbaka vid bilen.

Naturfotografen Staffan Widstrand höll hov

Under mer än 10 år har jag lyssnat till många etablerade yrkesfotograferat som besökt Enskede Fotoklubb, men ingen har hållt hov som Staffan Widstrand.

Tillsammans med Göran Segeholm bildar naturfotografen Staffan Widstrand en egen klass som föreläsare. De har en förmåga att tala inför en församling så att alla lyssnar uppmärksamt och roat. Och så att alla går hem med varmt hjärta och en hjärna fylld med nya tankar.

Staffan Widstrand talade engagerat om sitt eget projekt Wild Wonders of Europe och klubbmedlemmarnas bilder. Han hade så mycket att säga om våra bilder att vi höll på i mer än tre timmar tills inbrottslarmet vägrade ge med sig.

Foto: Vincent Munier/Wild Wonders of Europe

Även om Staffan gillar att stå i centrum så verkar han inte ha så stort behov av att sätta sina egna bilder i centrum. Istället lyfta han fram grundtanken bakom Wild Wonders of Europe så att ingen kunde missa den. Med bilder visar projektet på Europas biologiska mångfald, men istället för att ge en hopplös känsla av att allt håller på att försvinna visar Staffan och hans projekt på ett flertal lyckade projekt där de vilda ursprungsdjuren kommit tillbaka. Det ger en glädje och en kraft att vilja engagera sig i de djur som fortfarande hotas, som tonfisken i Medelhavet.

Under bedömningen av klubbtävlingen kommenterade Staffan alla inlämnade bilder ingående. Bara tio bilder i varje klass belönades med poäng, så nålsögat var litet. Men jag tror att det viktigaste för alla var att höra hans kommentarer.

På kommentarerna följde vissa diskussioner och jag passade på att klämma Staffan på vilka egenskaper som kan göra en naturbild bra. Att den är snygg såklart, men även att den är välkomponerad. Staffan menade att överraskande få djurbilder är bra komponerade. Det kan också vara ett plus om djuren gör något och att bilden är tagen i ett spännande ögonblick.

Min följdfråga blev om en naturbild måste vara snygg? Nä, svarade Staffan blixtsnabbt och berättade att han vunnit flera fina naturfototävlingar med bilder på skadade, skjutna och överkörda djur.

Själv gillar jag också när fotografen kan fånga olika stämningar och väderlekar i bilden. Inte bara det megavackra solljuset eller blå timmen utan även hitta känslan i gråvädret eller ovädret. Jag tycker att Terje Hellesø är en mästare på detta.

Tyvärr hade jag glömt att lämna in egna bilder till klubbtävlingen. Jag hade gärna velat höra Staffans ord om mina bilder.