Missbruk av Canon Eos 5Ds R?

Canons nya 50-megapixelkameror 5Ds och 5Ds R uppfattas ibland som kameror för personer som kör ut 70x100 centimetersprintar från varje fotografering och sedan fingranskar dem med lupp. Hur fungerar de här kamerorna vid vanlig fotografering? Jag lät 5Ds R hänga med i vardagen.

När Nikon D800 och D800E lanserades för tre år sedan var det många som oroade sig för de stora bildfilerna från 36 megapixel-sensorn. Andra tyckte det vara var onödigt med så många pixlar. 

Tongångarna är liknande idag när Canon Eos 5Ds och 5Ds R kommer på tal: 50 megapixel är onödigt för de flesta. Hur ofta behöver man den upplösningen?

Det är inte fel att säga så, men man kan också tänka så här:

1. Datorutvecklingen rör sig hela tiden framåt och den genomsnittliga datorn idag är snabbare än 2012 när Nikon D800 kom. Processorernas beräkningskapacitet ökar snabbare än vad antalet pixlar ökar.

2. Fler pixlar är nästan aldrig en nackdel. Det går alltid att reducera bildernas storlek i efterhand, men att öka upplösningen i efterhand går inte. Risken det uppstår en synbar kvalitetsförlust vid beskärning minskar.

3. Fler pixlar ger högre bildkvalitet. Det är en vanlig myt att små pixlar ger sämre bildkvalitet på grund av högre brus. I verkligheten så påverkas inte bruset i bilden som helhet, men det dynamiska omfånget ökar en aning. Tittar vi på bilden i 100 procents visning så kan en bild med fler pixlar se brusigare ut eftersom man tittar på en mindre del av bildytan. Vill man se hur bilden påverkas måste man naturligtvis titta på samma del av bilden.

Canon kallar 5Ds och 5D R för nischkameror, tänka för fotografering under "kontrollerade förhållanden". Alltså med studioblixtar inomhus och med stativ utomhus. Jag tog och använde 5Ds R som jag normalt fotograferar, utan studioblixtar och stativ. Ett slags missbruk av kameran.

Gatufotografering är knappast något men förknippar med 50 megapixelskameror, men varför inte. Jag använder ofta ett 35 mm-objektiv för gatufoto, men för vissa motiv är 50 mm mer lämpligt. Det är inte alltid jag hinner byta objektiv och med 50 megapixel är det inte så svettigt att beskära en bild.

Men är inte mer högupplösta kameror mer känsliga för skakningsoskärpa? Nej, det är ingen skillnad. Ju större du visar bilden desto tydligare framgår skakningsoskärpan. Jag brukar ta bilder på 1/800 sekund för att hålla nere risken för skakningsoskärpa. För gatufoto tycker jag inte att det behöver 100 procent fritt från skakningsoskärpa.

Jämfört med 5D Mark III ser jag nästan bara fördelar med 5Ds/5Ds R för gatufoto. Framförallt så är bildkvaliteten är högre och spegelljudet är tystare vid snabb seriebildstagning. Det finns en risk för moiré med R-modellen, men det är inget jag har sett hittills.

Jag tog även med 5Ds R till Vasamuseet. Belysningen där är svag och varm – helt fel kameran eftersom den uppges vara optimerad för dagsljus och låg-ISO. Canon Eos 5Ds och 5Ds R har ett kraftigare färgfilter än Canons övriga nuvarande systemkameror. Det innebär att det kommer mindre ljus till sensorn (= mer brus), men också att färgerna i dagsljus blir mer nyansrika.

Tagen på fri hand med EF 11-24/4L IS. 1/13 sekund, f/4, ISO 3200, 11 mm.

Även om detta motiv inte är optimalt för 5Ds/5Ds R så vill jag visa att de är tillräckligt mångsidiga för att fungera till många typer av bilder. Efterträdaren till 5D Mark III kommer antagligen ge lägre brus, men de flesta kan inte välja kamera utifrån motiv.

Tagen på fri hand med EF 11-24/4L IS. 1/20 sekund, f/4, ISO 6400, 20 mm.

100 procents utsnitt av bilden ovan.

Den som vill se jämförelsebilder där 5Ds och 5Ds R jämförs med 5D Mark III under optimala förhållanden kan vara lugn, det kommer. Tills dess bjuder jag på denna skärpepornografiska bild där skuggorna är ordentligt lyfta:

Stativ och TS-E 17/4L. 1/80s f/11 ISO 100 och 17 mm.

Utsnitt 100 procent.

Officiell fotnot: These images where taken with a beta sample camera and may not represent the image quality of the final product.

Canon 5Ds och 5Ds R – en första jämförelse mot 5D Mark III

Idag landade två betaexemplar av Canon Eos 5Ds och Eos 5Ds R på Fotosidans redaktion. Bildkvaliteten ligger väldigt nära de slutliga produktionsexemplaren, men samtidigt finns det en möjlighet att eventuella fel kan rättas till innan leveranserna drar igång.

Både 5Ds och 5Ds R har sensorer med 50 megapixel och nästan samma kamerahus som 5D Mark III. Det som skiljer mellan 5Ds och 5Ds R är att R-modellen har ett filter framför sensorn som tar bort den utsuddande effekten som lågpassfiltret har för att minimera uppkomsten av moire. 5Ds R ska alltså ge krispigare detaljåtergivning. Nikon har samma lösning på D800E.

När jag kom hem från jobbet monterade jag ett EF 100/2,8L IS USM på ett stadigt stativ. Sen tog jag några bilder från balkongen med 5Ds, 5Ds R och 5D Mark III.

Hela bilden. 1/6s f/8 ISO 100.

Här följer utsnitt från de tre kamerorna. Jag har applicerat identiska inställningar i Camera Raw. Därefter har jag skalat ner bilderna till samma bildstorlek som 5D Mark III ger för att det ska gå lättare jämföra skillnaderna i detaljåtergivning. Det går som regel att minska storleken på en bild rejält utan att förlora detaljåtergivning. I professionella sammanhang är det ofta givet hur stort en bild ska återges och därför anser jag att detta sätt att jämföra är relevant. Man trycker inte större tidningar för att bilderna har fler pixlar. Jag kan göra andra jämförelser senare.

Bilderna tagna med 5Ds och 5D Mark III har fått ytterligare en omgång skärpa. Jag ville se hur nära den krispiga karaktären hos 5Ds R man kan komma genom ökad skärpning. Jag försökte även skärpa 5Ds R-bilden, men då blev resultatet överskärpt.

Klicka på bilderna för att se dem helt skarpa (1279x1279 pixlar).

5D Mark III

5D Mark III + extra skärpa

5Ds

5Ds + extra skärpa

5Ds R

Tre egenskaper står i centrum i diskussionerna kring 5Ds och 5Ds R: Detaljåtergivning, dynamiskt omfång/skuggåtergivning samt färgåtergivning. Mitt första intryck av bilderna från dagens fotografering är färgerna har mer dynamik med 5Ds och 5Ds R än med 5D Mark III.

Att detaljåtergivningen är bättre än med 5D Mark III är givet, frågan är för vem detaljåtergivning hos 5Ds passar bäst och för vem 5Ds R passar bäst. Jag hoppas kunna återkomma till detta och även kring hur skuggåtergivningen är.

Nästa blogginlägg om 5Ds och 5Ds R hittar du här.

Officiell fotnot: These images where taken with a beta sample camera and may not represent the image quality of the final product.

Fujifilm X-T1 ser rött

Äntligen har jag kommit igång med testet av Fujifilm X-T1
Äntligen, för att det här är en ovanligt intressant kamera.
Äntligen, för att jag sällan mött så mycket intresse kring en kamera som för X-T1.

Början av veckan bjöd på lockande fotoväder med sol och mild luft, men på Fotosidans redaktion var det slutspurt inför dagens deadline för nummer 2/2014. Testet av Fujifilm X-T1 kommer i nummer 3/2014.

Idag tog jag det lite lugnt på väg till jobbet och fotograferade lite på Tekniska Högskolan och T-Centralen. Den första bilden gav temat på serien: Rött. Det är inte första gången som jag är inne på det här färgspåret. Den här bilden tog jag i januari i förra året:

Mina egna, helt ovetenskapliga, observationer säger att svart är den överlägset vanligaste färgen på vinterkläder. Därefter kommer rött.

Nåväl. Här följer fler bilder från morgonens tur i tunnelbanan:

Mina första intryck av Fujifilm X-T1 är att kameran håller vad den lovar. Kameran är snabb och tyst. Kvalitetskänslan är hög. Sökaren är stor och trevlig. Hanteringen är en av kamerans styrkor, men en liten kamera med många knappar blir av naturen lite pillig.

Det är främst de två första punkterna som som imponerar – att X-T1 är snabb och tyst. Slutarljudet är lika dämpat som hos en Canon EOS 6D eller 5D Mark III i tyst läge, men med X-T1 kan man ta åtta istället för tre bilder per sekund utan att kameran låter störande för omgivningen. I en bullrig stadsmiljö blir kameran i praktiken ljudlös.

Jag har hittills använt den ljusstarka vidvinkeln XF 23 mm f/1,4. Fokuseringen har varit blixtsnabb, även i tämligen mörka lokaler. Det vore intressant att testa autofokusen med ett längre teleobjektiv på snabbt rörliga motiv.

Kameran har rattar för ISO, slutartid och exponeringskompensation. De är trögare än på tidigare modeller så att man inte oavsiktligt ändrar inställningarna. Under ISO-ratten sitter ett vred för matningsmetod inklusive funktioner som automatisk alternativexponering. Under slutartidsratten finns ett vred för inställning av mätmetod. Detta är funktioner som jag sällan ändrar, och eftersom jag flera gånger oavsiktligt ändrat läge på vreden hade jag gärna sett att de togs bort eller gick att spärra. Inmatningsrattarna är väldigt små, men det kan man leva med.

Foto: Fujifilm

Det passar mig utmärkt att kunna välja värden eller Auto-läge på de tre reglagen för ISO, slutartid och bländare (på vissa objektiv). Det går snabbt att ställa om från gatufoto med snabb slutartid och högt iso, till porträttläge med kort skärpedjup och lågt ISO eller landskapsläge med stort skärpedjup och lågt ISO. Jag saknar bara en låsning av A-läget på bländarringen. Det är lätt hänt att bländarringen hamnar på f/16 istället för Auto.

Vi vet redan att Fujifilms bildkvalitet är i topp bland kameror med APS-C-sensor. De gör också objektiv med hög optisk kvalitet. Kamerahusen har inte känts så responsiva alla gånger. Den känslan är borta med X-T1. Hittills har kameran hängt med i svängarna.

Testade de nya funktionerna i Canon EOS-1D X

I veckan släppte Canon ny firmware till EOS-1D X som ger flera nya funktioner och påstådda förbättringar. Jag tänkte att bandy på Zinkensdamm i Stockholm vore det bästa stället att testa uppgraderingen.

En nyhet är förbättrad följande autofokus (AI Servo) i mörker. Perfekt. Zinkensdamm är en mörk arena om vintern. Extremt krävande för autofokusen.

En annan nyhet är möjligheten att exponeringskompensera i M-läge vid Auto-ISO. Perfekt att testa på Zinken där det är is och ojämnt ljus.

Men efter en koll på Hammarby bandys hemsida visade det sig att de numer spelar på Tele2 Arena. Där består ljussättningen av kraftiga dagsljuslampor som ger jämn belysning över hela planen. En dröm för varje fotograf, men inte bra bra för mitt lilla test.

Med andra ord blev det till att köra på som vanligt med manuell exponering. Jag körde på 1/2000s, f/2,8, ISO 3200. Vissa bilder tog jag med telekonverter och då körde jag ISO 6400. Efter uppdateringen kan man kameran automatiskt byta ISO eller slutartid vid manuell exponering när man sätter på en telekonverter, byter till ett ljussvagare objektiv eller använder en som men variabel maxbländare.

Jag föreslog den här funktionen när jag testade EOS-1D X för Fotosidan Magasin och Proffsfoto. Då föreslog jag också exponeringskompensation i M-läge vid Auto-ISO, som nu finns efter uppdateringen. Det är kul att Canon lyssnar på sina användare.

Jag skrev också att det vore bra om man kunna beskära bilderna direkt i kameran. En praktiskt funktion om man webbpublicerar eller skickar sina bilder till olika redaktioner direkt från kameran. Tyvärr kom inte detta med. Det kanske inte finns hårdvarustöd för en sådan funktion.

Under matchen passade jag på att prova den utökade möjligheten att ställa in skärpeprioritet för följande bilder i en serie. Jag testade inte så noga, men det kändes som serietagningen blev klart segare när jag vred prioriteringen till max. Enligt Canon så blir skillnaden mellan de olika lägena större i svagare ljus. I Tele2 Arena är det åtminstone rätt mycket svagare ljus än under en solig dag utomhus.

Jag har inte plåtat så mycket sport det senaste halvåret och kände mig rejält ringrostig. Jag hade inte samma koll på hur jag skulle ställa in autofokusen som jag brukar och andelen felfokuserade bilder blev stor. Bandy är en snabb sport och det kommer hela tiden spelare och klubbor i vägen för huvudmotivet.

När jag skiftade till automatiskt byte av fokuspunkt med hjälp av färg och mönster föll bitarna på plats. Plötsligt kunde kameran med stor säkerhet skilja motiv från hinder.

11 890 åskådare kom till Tele2 Arena, vilket är nytt publikrekord för Hammarby. Så trycket i arenen var bra. Men på plan stod Sandviken för trycket. Matchen slutade 2-6 till SAIK.

Jag använde mitt EF 400/2,8L IS II USM tillsammans med en EF 1,4x III telekonverter. Det var flera fotografer på arenan som använde 400/2,8 i olika färger och varianter.

Stundtals, när spelarna kom för nära, önskade jag mig ett 200-400/4. I den här arenan hade en sådan zoom inte varit för ljussvag. Min kollega Martin Agfors provade att fotograferade matchen med Olympus E-M1 och ZUIKO DIGITAL ED 50‑200/2,8‑3,5 SWD. Det gick överraskande bra, men naturligtvis inte i klass med hans Nikon D3s med AF-S 300/2,8G II.

När jag testade Canons nya EF 200-400/4L IS USM mot EF 400/2,8L IS II USM i somras bestämde jag mig för den fasta 400:an. Dels är priset lägre, men den passar också mitt sätt att fotografera bättre. Jag fotograferar regelbundet i mörka lokaler och när jag fotograferar sport är jag mer ute efter snyggast möjliga bilder istället för att kunna fånga alla situationer. Det är en annan sak om man jobbar på en dagstidning.

Här hittar du den nya mjukvaran till Canon EOS-1D X.

Testade Sony A7, A7R och Nikon Df under jul och nyår

Det är väl synd att klaga över ett liv som kameratestare, men att hålla isär jobb och privatliv är svårt i det här jobbet. Jullovet ägnades till stor del år att testa kameror.

Efter några om och men kom Sony A7 och A7R till redaktionen sista arbetsdagen innan jul. Med A7R följde en skarp instruktion – kameran måste vara hos tidningen FOTO i Helsingborg den 3 januari. Nikon Df kom också sista jobbveckan 2013. Det blev alltså till att ägna jullovet åt att fotografera med kamerorna.

Nu är mitt liv så väl ordnat att jag med nöje fotograferar på fritiden, och samma gäller för min sambo. Således tog vi varsin kamera på fototurerna under de lediga dagarna och jämförde sedan våra intryck.

Jag har en Leica M6 TTL med några blandade objektiv från Leica, Zeiss och Voigtländer. Under senhösten har många snackat om  möjligheten att använda objektiv med Leica M-fattning tillsammans med Sony A7/A7R. Dessa objektiv är ofta kompakta och har hög bildkvalitet. För att ta reda på hur bra denna kombination skaffade jag en Novoflex-adapter.

Sony A7R med Voigtländer APO-Lanthar 90 mm f/3,5 @ ISO 12.800

Jag blev snabbt förtjust i Sony A7 och A7R. Det är små kameror som ger en härlig bildkvalitet. Jag använde mest kamerorna med det nya objektivet Zeiss FE 35/2,8 som är riktigt skarpt och samtidigt lätt och kompakt. Det påminner mycket om mitt Zeiss Biogon C 35/2,8 som jag använder på min Leica M6.

Tyvärr har det visat sig att Sony A7 och A7R tappar en hel del skärpa i kanterna när man använder vidvinklar som är gjorda för kameror med kort avstånd mellan sensor/film och objektivfattning, exempelvis Leica M. Martin Hertsius har i sin blogg på Fotosidan skrivit mycket om Sony A7 och kommit fram till att det verkar finnas en brytpunkt vid cirka 40 mm.

Problemet ligger i att filtren framför sensorn verkar vara tjocka, alternativt ha lite för långt avstånd mellan filtren. Ljusstrålar som kommer snett mot kanterna bryts då inte korrekt i filtren. Objektiv som är konstruerade för spegelreflexkameror har ett optiskt centrum som ligger längre från sensorn och då uppstår inte samma kritiska ljusvinklar.

Jag provade med min Zeiss Biogon 28/2,8 och skärpebortfallet mot kanterna är så kraftigt att jag inte kan tänka mig att använda objektivet ihop med Sony A7/A7R. Annars är detta ett mycket skarpt objektiv. Som jämförelse har jag tagit bilder med Leica M9 med samma objektiv.

Det ska bli intressant att se hur Sony och Zeiss kan ta fram några kraftiga vidvinklar till A7/A7R utan att behöva göra dem stora och klumpiga.

Slussen i Stockholm. Sony A7R med Zeiss FE 35/2,8 @ ISO 400

Ett moment i testandet är att ta ingångsbilder. Jag och min sambo roade oss att pyssla med detta hemma. Köksbordet fick bli underlag för en bild på Sony A7 och A7R. Som belysningen använde vi den nya TTL-styrda studioblixten Profoto B1. Softboxen passerades i höjd med min kamera för att ge ett mjukt ljus med lite lite spotlight-effekt.

Till bilden av Nikon Df använde vi klassiskt designade möbler, en Ägget-fåtölj och en AJ-lampa designad av Arne Jacobsen, för att matcha rubriken "Nikon Df bjuder på klassiska former".

Till Nikon-bilden fick min sambo hålla en liten extra canonblixt med en liten mini-softbox på för att framhäva kamerans klassiska former. Hon kallades då "voice controlled lightstand" av en kompis.

Snacket om Nikon Df har också gått varmt, men mestadels i negativa ordalag. Visst gick inte Nikon all-in och fixade utbytbara sökarskivor med mera. Men jag har ändå ett positivt helhetsintryck av kameran.

Tillsammans med 24-70/2,8 blir kameran jobbigt framtung och greppet krampaktigt, men med mindre objektiv som 50/1,8 eller 28/1,8 ligger kameran bra i min hand.

Den största tillgången för Nikon Df, förutom att vara snygg, är sensorn från Nikon D4. Under det mörka jullovet har jag verkligen haft nytta av att kunna vrida upp ISO:t högre än 25.600.

Under nyårsafton ville jag fotografera min son när han kollade på raketer. I mörkret gick det inte att se inställningarna på kamerans alla rattar och vred. Då blev det till att gå över till ett mer modernt sätt att ställa in kameran - genom att vrida på ratten och kolla inställningen på skärmen.

I Fotosidan Magasin 2/2014 kommer testerna av Sony A7, A7R och Nikon Df att publiceras. Ett test av Profoto B1 kommer snart här på sajten.