Fotoklubbens hemliga teckenspråk

I år firar jag 25 år som fotoklubbist. Det var min pappa som tog med den fotointresserade 13-åringen till Malmö Fotoklubb och Leicaklubben i Malmö där han var medlem.

Direkt lade jag märke till hur man snackade om varandras bilder. "Kanske du skulle skära bort lite där?", "Kanske bilden borde visas spegelvänd?". Medlemmarna satt med händerna i luften för att prova olika beskärningar.

I min nuvarande fotoklubb, Enskede fotoklubb, är det ovanligt att de egna medlemmarna ger kritik på tävlingsbilderna. Det brukar vara en professionell fotograf som anlitas för att vara domare och de pratar bara sällan så.

Ikväll provade vi att ge förhandskritik på bilder som medlemmar överväger att lämna in till Riksförbundet Svensk Fotografis årliga rikstävling. Då kom beskärningshänderna upp i luften några gånger. När jag satt i mörkret och tittade på bilder så började jag att fundera.

Det är lätt att leta fel i en bild, men det får inte ske i brist på något annat att säga. Kritik handlar även om att ta fram de positiva kvaliteterna i en bild. Risken är att idealbilden blir en bild som det inte finns något negativt att säga om.

Tack och lov visade församlingen mognad och insikt när de gav positiv kritik till flera bilder med starkt innehåll, trots sneda horisonter och dylikt. Styrelsen hade dessutom i förväg skickat ut några råd om bildkritik signerade Göran Segeholm.

Nu menar jag inte att det är fel att se kritiskt på hur bilder beskärs, men ofta handlar det om att försöka rädda en bild som ändå inte är så stark. En gammal kompis från Malmö Fotoklubb har varit fotolärare i Lund under flera decennier, han berättade att elever ofta slet med halvbra bilder i datorn eller mörkrummet för att rädda dem. "Gå ut och ta nya bättre bilder istället", sa han.

Men visst måste man vara lite självkritisk också. När jag började fotografera så tog jag mina 10x15-kopior och la i farfars gamla avmaskningsram. Jag ritade ut bästa beskärningen och la sedan bilden i papperskäraren. Det var en lärorik process för att jobba upp formkänslan som krävs för att få till balanserade kompositioner.

Kort sagt: Ger gärna kritik, men oftast gör positiv kritik mer nytta än negativ. Även tystnaden talar. Det kan räcka så.

På fotoklubben är silver lika med guld

I helgen fick jag ta emot tre silverplaketter på fotoklubbarnas rikstävling RIFO. Två i Digitalfotosalongen och en som totalsegrare  – Årets Fotograf 2012.

Jag har varit aktiv i fyra olika fotoklubbar sedan 1988 och de har betytt mycket för min fotografiska utveckling. Den lokala tävlingsverksamheten i Enskede fotoklubb har inneburit att jag fått feedback på mina bilder av erfarna yrkesfotografer. Jag har inte lockats lika mycket av att tävla på riksnivå.

Några gånger har jag skickat in bilder till Digitalsalongen. Jag har inte orkat skriva ut och montera mina bilder till påsiktsklasserna. Så var det även denna gång.

1.020 bilder hade skickats in till Digitalsalongen av 260 fotografer. Ett 60-tal bilder belönades. Den första nivån är att få en bild visad.

Jag har kallat den här bilden "Stjärnförare" och den antogs till visning.

Nästa steg är diplom. 10 bilder belönades med diplom.

5 bilder fick bronsplakett.

Det högsta priset är silverplakett. De båda jurymännen, frilansfotografen Pontus Ferneman och fd bildchefen på Göteborgs-Posten Jan Peter Ferneman, kunde inte enas om en vinnarbild. Far och son utsåg då var sin favorit, och båda råkade vara tagna av mig.

"Citygirl" var Jan Peter Fernemans favorit.

"Raggarkungen" var Pontus Fernemans favorit.

Fujifilm X100 är makalöst tyst

Efter ett dygn med Fujifilm X100 kan jag konstatera att kameran väcker mycket nyfikenhet bland fotointresserade och att den är makalöst tyst.

Jag tog med X100:an till fotoklubben igår där den fångade allas uppmärksamhet, såväl kvinnor som män var mycket nyfikna. Men redan i backen upp mot Slussen blev jag stoppad av en pappa med sin dotter på axeln. "Är det nya X100:an?". Han visade sig vara fotohandlare och hade många kunder som var intresserade. Han hade beställt några exemplar men inte fått någon än.

På klubben talade G10-gruppen om hur de samlas kring Canons G-serie och försöker gemensamt få ut maximalt av kameran. Medelåldern i gruppen är hög och dessa män och kvinnor framhåller bland annat att de gillar G-serien för att den har knappar och rattar för inställningarna. De var inte sena att konstatera att det var samma sak med X100.

Intresset svalnade en aning när de fick höra att priset är 12.000 kronor. Fotohandlaren tyckte också att det var lite väl dyrt för många kunder. Det är i alla fall ovant att en så pass dyr kamera inte har utbytbart objektiv.

Jag kan hålla med om att om ser till kamerans begränsningar så kan kameran kännas dyr. Många vill ändå ha en stor systemkamera och då blir det väldigt mycket pengar sammanlagt.

Ur ett annat perspektiv är kameran prisvärd eller rent utav billig. Jag upplever att kameran är skräddarsydd för mig som gatufotograf och att lösa alla mina kamerabehov för den summan är helt okej. När alternativet heter Leica M9 och kostar 55.000 kronor utan objektiv ter sig X100 som ett fynd.

Leica M9 är säkert värd sina slantar sett ur ett visst perspektiv. Mekanik kostar. Men om jag får en kamera som gör jobbet lika bra som M9 för en spottstyver så...

Jag ska snart testa X100 direkt mot Leica M9 och se skillnaderna. Men det krävs ingen M9:a för att konstatera att den är slagen när det gäller ljudnivå. Slutaren i X100 är så tyst att man bara hört ett diskret tick, som en sekundvisare som rör sig ett hack. Den är så tyst att man kan välja ett elektroniskt slutarljud för att bättre höra när bilderna tas. Leica M9 är högljudd i jämförelse.

Kamerans ålderdomliga design och det nästan obefintliga ljudet gör att det går att folk inte bryr sig om när man fotograferar.

David är nybliven pappa och får inte sova på nätterna. Mycket kaffe dricker han också för att klara jobbet.

När de släkte ljuset på fotoklubben och tände projektorn blev vitbalansen helt fel, fast bilden blev snyggare.

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Naturfotografen Staffan Widstrand höll hov

Under mer än 10 år har jag lyssnat till många etablerade yrkesfotograferat som besökt Enskede Fotoklubb, men ingen har hållt hov som Staffan Widstrand.

Tillsammans med Göran Segeholm bildar naturfotografen Staffan Widstrand en egen klass som föreläsare. De har en förmåga att tala inför en församling så att alla lyssnar uppmärksamt och roat. Och så att alla går hem med varmt hjärta och en hjärna fylld med nya tankar.

Staffan Widstrand talade engagerat om sitt eget projekt Wild Wonders of Europe och klubbmedlemmarnas bilder. Han hade så mycket att säga om våra bilder att vi höll på i mer än tre timmar tills inbrottslarmet vägrade ge med sig.

Foto: Vincent Munier/Wild Wonders of Europe

Även om Staffan gillar att stå i centrum så verkar han inte ha så stort behov av att sätta sina egna bilder i centrum. Istället lyfta han fram grundtanken bakom Wild Wonders of Europe så att ingen kunde missa den. Med bilder visar projektet på Europas biologiska mångfald, men istället för att ge en hopplös känsla av att allt håller på att försvinna visar Staffan och hans projekt på ett flertal lyckade projekt där de vilda ursprungsdjuren kommit tillbaka. Det ger en glädje och en kraft att vilja engagera sig i de djur som fortfarande hotas, som tonfisken i Medelhavet.

Under bedömningen av klubbtävlingen kommenterade Staffan alla inlämnade bilder ingående. Bara tio bilder i varje klass belönades med poäng, så nålsögat var litet. Men jag tror att det viktigaste för alla var att höra hans kommentarer.

På kommentarerna följde vissa diskussioner och jag passade på att klämma Staffan på vilka egenskaper som kan göra en naturbild bra. Att den är snygg såklart, men även att den är välkomponerad. Staffan menade att överraskande få djurbilder är bra komponerade. Det kan också vara ett plus om djuren gör något och att bilden är tagen i ett spännande ögonblick.

Min följdfråga blev om en naturbild måste vara snygg? Nä, svarade Staffan blixtsnabbt och berättade att han vunnit flera fina naturfototävlingar med bilder på skadade, skjutna och överkörda djur.

Själv gillar jag också när fotografen kan fånga olika stämningar och väderlekar i bilden. Inte bara det megavackra solljuset eller blå timmen utan även hitta känslan i gråvädret eller ovädret. Jag tycker att Terje Hellesø är en mästare på detta.

Tyvärr hade jag glömt att lämna in egna bilder till klubbtävlingen. Jag hade gärna velat höra Staffans ord om mina bilder.