Fem år som redaktör för Fotosidan

Idag är det fem år sedan jag blodig klev in på Fotosidans redaktion i Gamla Stan för att börja jobbet som redaktör för Fotosidan.se och Fotosidan Magasin.

Skrivbordet den 10 januari 2011.

Efter kort tid fick jag även ansvar för tidningen Proffsfoto. Den tidningen fick senare stryka på foten när vår samarbetspartner IDG valde att satsa på nätet istället för på tidningar.

Paulina Holmgren pryder omslaget till det senaste (sista?) numret av Proffsfoto.

Jag känner att jag har ett jobb som är som skräddarsytt för mig och då går fem år fort. När jag tänker tillbaka så har jag hunnit med en hel del under den här tiden. Här kommer ett litet smakprov.

Jobbet som journalist innebär att man får möjlighet att träffa personer som man inte skulle träffat annars. Och dessutom får man vara frågvis. Jag minns främst mötet med en man som kört bil på månen och som berättade om hur svårt det är att fotografera med 500 mm teleobjektiv på månen. Han heter Charles M Duke.

Astronaut Charles M Duke förklarar sin fototeknik.

Övning med Hasselblad och 500mm-tele. Foto: Nasa

Här kan du läsa intervjun med honom som fick rubriken: Så fotograferar du på månen!

Redan innan jag satte min fot på Fotosidans redaktion så hade jag bestämt mig för att göra en intervju med Fotosidans meste bloggare Bengt Björkbom. Jag hängde med på en onsdagsträff på Café Puck, en regelbunden sammankomst som Bengt ligger bakom.

Bengt närmade sig ett tusen blogginlägg och rubriken blev: Bengt bloggar till tusen.  Jag skrev bland annat:

Som 35-åring är det kul att höra att någon som är dubbelt så gammal som en själv fortfarande har gnistan att skriva, fotografera och tänka omkring det.

Idag har Bengt gjort över tre tusen blogginlägg och jag har inte ens gjort tre hundra.

Bland lyxuppdragen i det här jobbet ingår att göra reportage om fotografer till Fotosidan Magasin. Tillsammans med en skrivande reporter följer jag en fotograf under en arbetsdag. I det första reportaget följde vi Scanpix-fotografen Fredrik Sandberg en dag på skid-VM i Holmenkollen i Oslo.

Trångt vid mållinjen.

Och vid prisuttdelningen:

Ett annat kul reportage var att få följa med Teknikens Världs fotograf Patrik Lindgren (Han bloggar här på Fotosidan).

Jag fick följa med en hysterisk dag då ett biltest som normalt görs på 1-2 veckor skulle göras under ett dygn. Längre än så fick inte tidningen låna en Aston Martin Rapide S. Bilen skulle köras på konbanor, testas i labb och inte minst testköras många mil.

Efter trettio mil på slingriga vägar var jag så illamående att jag fick hoppa av åka buss tillbaka till Stockholm. Med lite hjälp av Teknikens Världs testchef och inte minst Patrik så sydde vi ihop ett 10-sidigt reportage.

Ett annat spännande reportage var när Amy Lagerman och jag fick besöka fotoavdelningen på länskriminalen i Stockholm. Inga andra medier har fått lova att besöka dem.

Att testa kameror är antagligen den delen av mitt jobb som får mest uppmärksamhet. Den roligaste och mest kreativa delen av testen är att fotografera av kameran för vad vi kallar en ingångsbild. Jag har inte tillgång till någon studio, så jag letar hela tiden efter platser i min lilla lägenhet eller på jobbet där jag kan ta en snygg bild.

På skohyllan i hallen.

På en list på redaktionen.

I en fåtölj hos en vän.

I ljuset från köksfönstret.

På balkongen.

Jag börjar få svårt att variera mig hemma och är lite sugen på att ordna en studio för att göra produktbilder med mer avancerad ljussättning.

Det händer mycket på fem år och det finns mycket mer att berätta om. Jag kanske återkommer med fler återblickar här i bloggen.

Tack för att du läste.

Skitigt värre = perfekt för fotografen

Det finns flera anledningar till att jag sällan fotograferar ishockey, trots att det är en actionfylld sport. Enduro har det som ishockey saknar: skitiga utövare och kreativa möjligheter.

Vid hockeyrinken tvingas man stå på förutbestämda ställen och bakgrunden är lika ful vart man än vänder sig. I skogen kan stå nästan var man vill, i vilken vinkel man vill och kan på så sätt kontrollera förgrund, huvudmotiv och bakgrund. Det går att jobba med långa eller korta slutartider, blixt, motljus, solstrimmor, långa eller korta brännvidder och så vidare. Det ger kreativ frihet och en stor möjlighet att variera sig.

Jag och min kompis "Surhåls-Hoke" försöker lösa ett kameraproblem. Den gula varselvästen har jag använt för att förarna ska se min utställda blixt. Foto: Martin Agfors

Det har blivit tradition för mig och några fotokompisar att åka till den lokala tävlingen Luciaracet som Haninge MK anordnar varje år. Med åren har det blivit en utmaning att komma hem med bilder som skiljer sig från tidigare års. Därför jobbade jag mer med teleobjektiv i år. Förra gången blev det mer vidvinkel.

Den här bilden bygger på förgrund på ett sätt som jag inte gjort tidigare:

Jag har också försökt kopiera en del av bilderna lite dovt för att fånga skogskänslan. Annars är jag rätt glad för kontrast och klatschiga färger.

Att göra om till svartvitt är en annan metod för att förstärka känslan i bilden.

Även om det blev mycket telefoto (70-200/2,8 och 200-400/4) så är några bilder tagna med vidvinkel. Det finns en praktisk nackdel med vidvinkel: fotograf och utrustning blir rätt lätt nedsmutsade.

Jag har fått många bevis under åren på att det är uppskattat att vi kommer och fotograferar. En del förare showar lite extra när de ser en fotograf.

Här har jag använt en radiostyrd Canon-blixt för att lysa upp lersprutet. Tyvärr glömde jag att ta med en fryspåse att trä över blixten, så det blev till att spola av den när jag kom hem.

Som synas blir det bäst bilder när det inte är blött och ingen snö. Jag längtar redan till nästa år.

Foto: Martin Agfors