Testrapport: Fujifilm X-Pro3

November är inte rätt tid för att testa en gatukamera, knappast någon kamera alls. Men samtidigt ger en ny kamera i handen energi att trotsa novembermörkret.

Jag tog med X-Pro3:an in till stan för att testa den under några av dygnets ljusare timmar, och för att luncha med X-Pro2-ägaren Joakim K E Johansson. Jag ville få kläm på vad Fujifilm förbättrat, och möjligen försämrat.

Men först på dagens schema stod att delta i en av Svenska Fotografers Förbunds frukostföreläsningar. SFF håller regelbundet föreläsningar för sina medlemmar. Denna gång stod lagermasker i Photoshop på schemat och lärare var Eva-Terez Gölin, som under många år var parhäst med den framlidne Stefan Ohlsson. Nu har Eva-Terez tagit över Stefans spalt i Fotografisk Tidskrift om praktisk fotografi.

På väg ut från SFF:s kansli på Hornsgatan i Stockholm såg jag en man med en enorm rosa boll. Jag satte på kameran och tog raska steg mot mannen. Jag hade glömt att ställa om kameran till seriebildstagning, men det var ändå gott om tid att ta flera varianter. Trots kamerans tysta slutare så upptäckte mannen mig. Jag sa att jag inte kunde låta bli att fota och han la av ett gapskratt. 

Jag använde objektivet XF 23 mm f/2 WR som är lätt, kompakt och vädertätat. Det matchar helt enkelt kameran väldigt bra för gatufoto. Jag önskar att Fujifilm även kom med en ny version av 18 mm f/2 med vädertätning och högre byggkvalitet. I miljöer där det är trängre med folk gillar jag att använda ett mer vidvinkligt objektiv än 23 mm (vilket motsvarar 35 mm med småbildsformatet). När jag kör Fujifilm faller då ofta valet på XF 18-55 mm f/2,8-4 OIS som är litet, lätt och skarpt.

Lika som bär. Fujifilm X-Pro2 med XF 18-55/2,8-4 OIS och X-Pro3 med XF 23/2 WR.

Fujifilm tycks vara nöjda med formfaktorn på X-Pro-serien och har gjort få förändringar. Jag gillar att knappar, rattar och reglage är stora och väl separerade. Det minskar risken för att man ändrar inställningar av misstag och underlättar om man behöver ha på sig handskar.

Utvecklarna i Japan har försökt göra kameran ännu enklare att använda och mer puristisk, vilket också bidrar till den analoga upplevelsen. De har tagit bort några knappar på baksidan (som jag inte saknar) och vänt skärmen ut och in. För att se den tagna bilden eller använda live view måste man fälla ner skärmen. Att skärmen går att vinkla är bra, men jag har ännu inte förstått poängen med att det krävs ett extra moment för att jag ska kunna kolla hur bilden blev.

X-Pro1, X-Pro2 och X-Pro3. Foto: Jonas Rask

På baksidan av skärmen finns en liten kvadratisk skärm som visar exponeringsinställningar eller vilken filmsimulering som används. Det är en bra grej, men skärmen saknar visning av histogram (extra viktigt då det blivit krångligare att kolla på den vanliga skärmen) och det behövs belysning av den i mörka miljöer. Det förstnämnda går säkert att fixa till med ny firmware.

Även avtrycket har gjorts om lite och fått mer motstånd. Avtrycket är mer distinkt.

Ett annat minus är att den vanliga bildskärmen blivit aningen mindre än hos X-Pro3. Det är antagligen på grund av att skärmen blivit vinklingsbar.

En trevlig förbättring är att sökarbilden blivit större och tydligare. Det gäller både den optiska och den elektroniska sökaren. Detta sker på bekostnad av att den optiska sökaren förlorat sin zoomfunktion. Så med lite längre brännvidder blir det svårare att se vad man får med eftersom ramen blir så liten. 

Autofokusen är kvick. Det är bara kamerans uppstartstid som kan göra att man missar en bild. Med tidigare modeller har det tagit ännu längre tid för kameran att komma till liv om den gått i viloläge. Om detta även gäller för X-Pro3 har jag inte hunnit testa än.

Jag föredrar vanligtvis elektronisk sökare eftersom jag vill ha järnkoll på kompositionen. Men jag upplever att kameran startar snabbare med optisk sökare och därför har jag valt den i flera fall.

X-Pro3 har mycket gemensamt med X-T3 som kostar några tusen mindre och dessutom är mindre rent fysiskt. Den optiska sökaren i X-Pro3:an är den mest påtagliga skillnaden i funktion. Den ger också en mer klassisk mätsökarlook som säkert är attraktiv för många.

Intrycket hittills av X-Pro3 är att en bra kamera för gatufoto har blivit ännu bättre. Men den där invikta skärmen ... hrmm. Jag får återkomma om den.

Jag avslutade min runda på stan med att hämta ut en kamera från service på Scandinavian Photo. Där var personalen mycket nyfikna på X-Pro3:an. De hade inte fått någon till butiken än, men hade flera kunder som ställt sig i kö för att köpa en.

Hommage till Ralph Nykvist

Jag har formats som fotograf av fotoböckerna och fototidningarna i min pappas lilla bibliotek. Jag satt ofta nätterna igenom och läste och tittade på bilder. En bok som särskilt fastnade i mitt inre är Ralph Nykvists bok "I Sverige" med vardagsögonblick.

Jag minns en bild i boken som var tagen i min hemstad, på Domus vid Mårtenstorget i Lund. På bilden står en trött pappa och packar ner den nyligen inhandlade maten.

Jag kom och tänka på den bilden när jag såg det här motivet på ICA i Barkarby. Snabbt ryckte jag upp kameran på magen till ögat, en Fujifilm X-Pro3. Bländaren var onödigt liten så ISO-värdet skenade upp till 6400.