Gatufoto i New York - en klassiker på gott och ont

För drygt en månad sedan var jag i New York. Jag åkte dagen efter att vi lämnat Fotosidan Magasin #6 och specialnumret Fotoprylar till tryck. Efter en galen arbetsperiod var det skönt att sätta sig på planet och somna in.

New York är tillsammans med Paris gatufotografins vagga. Idag finns en stark gatufotokultur även i Tokyo och London. Vissa menar att dessa städer är sönderfotograferade och att man därför inte kan ta några vettiga bilder där.

Jag är alltid skeptisk till liknande påståenden om att "alla bilder är tagna" eller att en något skulle var sönderfotograferat. Gatufoto handlar ju inte om att ta vykort. Jag försöker ta intressanta bilder av människor. I förlängningen hoppas jag att bilderna också säger något om staden.

Samtidigt ska kan jag inte låta bli att fundera om det är rätt att åka till en annan stad för att ta bilder. Blir bilderna äkta om man åker till en plats för att fotografera? Man har ju ingen djupare relation till platsen.

Jag åkte egentligen inte till New York för att fotografera. Det kan väl inte vara vara fel att passa på att upptäcka de platser man besöker med kameran?

Tidigare idag bläddrade jag i en av mina tidigaste inspirationskällor: "I Sverige" av Ralph Nykvist från 1976. Boken är en samling av 10 års bilder tagna runt om i Sverige mellan 1966 och 1975. Till de flesta platserna har Raplph inte haft någon annan koppling än han varit där.

Den här boken fick mig intresserad av gatufotografi i 13-årsåldern. När jag idag kollar i "I Sverige" ser jag att det finns en del bilder som vi idag skulle kalla klichéartade. Joakim K E Johansson skrev nyligen om gatufotografins solskensbilder, de enkla klichéartade bilderna.

Det är bra att se gamla bilder med dåtidens glasögon. Jag tror att Ralph Nykvists bilder var relativt nyskapande på den tiden. Det är i vår tid hans bildlösningar blivit allemansgods. Och till hans heder ska jag också säga att han senare utvecklade sitt bildspråk ännu mer. Bilderna blev mer suggestiva med mer raffinerade kompositioner.

I mitt tycke ska en bra bild ha flera lager. Förutom det uppenbart avbildade ska det finnas mer att upptäcka och känna. Kanske förmedla en känsla och ge associationer förutom en god form.

Jag kan sakna i mina bilder. De kan vara fyndiga och välkomponerade, men sällan med en påtaglig känsla för platsen likt Pieter ten Hoopen. Jag jobbar på det. Kanske gör mina kompositioner att bilderna inte blir så känslofyllda utan lite strama. Jag kan känna mig lite HCB-skadad.

Att ställa ut eller göra en bok är ett bra sätt att komma igång och reflektera över sina bilder. Just nu håller jag på att sammanställa en bok med gatubilder. Eftersom mina bilder är tagna på olika platser vid olika tillfällen gäller det att hitta en röd tråd. Enklast är att avgränsa sig geografiskt, det kan också vara lyckat rent kommersiellt.

Jag började med en innehållsmässig tråd och valde sedan att snäva urvalet ytterligare. Därefter följde det roliga arbetet med att prara ihop bilder och få allt att hålla ihop. Innan jag tar nästa steg måste jag få input från andra och sova på saken.

Det är en häftig upplevelse när en bok tar form. När bilderna förstärker varandra och bildar en helhet. Det ger energi att jobba vidare.

Nästa steg är att köra ut boken via Blurb som en prototyp. Förhoppningsvis tycker något förlag att den är tillräckligt bra och ger ut den, eller så får jag göra det själv. Jag har precis gjort en 200-sidig fotobok åt Scouterna så jag har ett bra hum om hur man gör.

Några bilder bilder från New York blir det inte i denna bok, men troligtvis i den efterföljande boken om mina planer slår in.

Sugen på tre nya fotoväskor

Jag har en stor svaghet för fotoväskor. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur många jag har, men det är nog runt tjugo. Och ändå är jag sugen på att köpa tre till…

Det finns många killar som raljerar över tjejer som har många skor och handväskor, men nog kan vi killar vara likadana.

För mig handlar det om att ha den perfekta väskan för varje tillfälle. När man har mer fotoutrustning än man kan bära så väljer man sig olika utrustningskombinationer vid olika tillfällen, och då gäller det att ha rätt väska.

Efter att blivit sned i ryggen av min blå Domke F-4AF (450 kr på en fotomässa på 90-talet) som jag bar varje dag som pressfotograf så skaffade jag en rejäl Tamrac Expedition 7-ryggsäck som rymmer en hel del. Men det var jobbig att ha med på tunnelbanan eftersom avbärarbältet slår i huvudet på folk och väskan ryms inte stående under sätet.

Ryggsäckar är också störande eftersom man måste ta av sig väskan för att komma åt sina saker. Numer är jag inte ute hela dagarna så jag har återvänt till axelväskan igen via en stor Crumpler till en liten Domke F-3X och en stor Domke J-1.  

F-3X:en fungerar utmärkt privat med en lite utrustning men är för liten för uppdrag. J-1:an är gigantiskt och jag använder bara den för uppdrag då jag inte ska röra mig så mycket, men vill kunna plocka i och ur utrustning hela tiden. Det typiska uppdraget för den väskan är bröllop. 

Därför är jag nu sugen på en Domke J-3 eller F-2 som är mittemellan. Jag har en lite förkärlek för Domke, men samtidigt är deras väskor inte de mest flexibla. En del väskor är inte gjorde för moderna tjocka zoomar. Min F-4AF är egentligen väldigt lagom, men motljusskydden måste man förvara separat för att objektivfacken är för trånga. Den väskan har jag använt så mycket att jag nött av axelremmen.

När jag intervjuade den norska VG:s svenske fotograf i New York  Thomas Nilsson fick jag hans utslitna Lowepro-ryggsäck. Han var lyrisk över väskan och hade fått tag på ett av de sista exemplaren på BH-Photo. 

Thomas reser över den amerikanska kontinenten flera dagar i veckan. Den här ryggsäcken är väldigt lämplig för resor eftersom den är mjuk och ser ut som vilken ryggsäck som helt. Istället för fasta fack har den mjuka neoprenpåsar fästa på ryggplattan. Det gör att ryggsäcken blir ovanligt platt, och när man plockat ut utrustningen blir den ännu plattare. Det är lite bökigt med en konventionell rygga där man hela tiden måste bära runt på en massa tom volym på ryggen fast att man har plockat fram utrustningen.

Jag reser också en del och kan även se fördelarna med väskan på mina vanliga uppdrag då den är trevligare att ha på ryggen under fotograferingen. Nackdelen är att det är svårare att plocka i och ur utrustningen jämfört med en ryggsäck med fast fack som man ställer öppen nedanför fötterna. 

Jag har tänkt lämna in väskan på renovering hos en specialist, men efter att ha kollat lite på Think Tank Shape Shifter som bygger på samma princip överväger jag om det inte är bättre att ta merkostnaden för att få en fräsch väska som är ännu smartare. I Shape Shifter sitter utrustningspåsarna bättre placerade och det finns ett skyddande fack mot ryggen för datorn. Jag gillar också att man inte behöver ha avbärarbälte.

Min stora Tamrac, eller någon av mina andra tre fotoryggor, är inte skrotad. Tamrac:en behöver jag för att transportera mycket utrustning, som när jag vill ha med mitt 500:a.

Jag har noterat att Lowepro kommit med en ny intressant serie fullstora fotoryggsäckar (Pro Trekker) som har en massa smarta lösningar. Men så sällan som jag behöver ryggsäckar i den storleken duger min gamla Tamrac.

Den tredje väskan jag vill ha är inte funnen än. Jag söker en liten smidig axelremsväska som rymmer min lilla Macbook Air 13-tum och ett kamerahus med två-tre små objektiv och en datorladdare. Nya Domke F-832  är det närmsta jag hittat. Den är snygg, men aningen stor och dyr. Du har kanske något tips?