Prideparaden i fokus

Det var några år sedan jag senast fotograferade Prideparaden. Liksom många andra fotografer tycker jag att det är roligast att fotografera på uppställningsplatsen där alla gör sig i ordning. Där händer mer oväntade saker än när väl paraden rullar igång.

Jag passade på att ta med Sigmas nya extrema Art-objektiv 40 mm f/1,4 som jag håller på att testa. Med bländare f/1,4 blev bilderna väldigt tredimensionella.

Solen sken och både publik och prideparadörer behövde vätska sig. Kommunen hade satt upp kranar så att man kunde fylla på sina vattenflaskor. Den här kvinnan var ute i god tid för att få en bra plats.

Det var många som fotograferade och en av dem var porträttfotografen Knut Koivisto. Han tog bland annat bild av denna man som köpt en hel klase ballonger.

Själv är jag inte så mycket för uppställda bilder, utan försöker hitta lite annorlunda situationer som uppstår.

Fotografer på Prideparaden

Prideparaden lockar många fotografer. Förra året skrev jag några tankar om varför det är så populärt.  I år har jag fotograferat en del av fotograferna. (Naturligtvis fotograferade jag annat också.)

Leif R Jansson på Scanpix var stressad och undrade om jag sett några kändisar. (Leif har för övrigt spelat en liten roll som 70-talsfotograf i den sevärda filmen "Om Gud vill" .)

Bekanta Fotosidan-medlemmar. Bengt (i mitten) har bildbloggat.

Anders Petersen är en av Sveriges mest kända fotografer internationell. Han bar sin Contax T3 diskret på ryggen.

Jag hade bara två kamerahus ... :(

Ola Billmont gillar att gå nära med kamera och blixt. Här har han precis plåtar Mark Levengood på några decimeters avstånd.

Fler kändisar. Sean-Magnus med läderbögar.

Den pensionerade DN-fotografen Lars Epstein var naturligtvis plats som den flitige stockholmsbloggare han är. Kolla in hans bilder i DN-bloggen. (Och nej, han hade inte en D4:a på axeln vad jag kunde se.)

Expressen-fotografen Jens L'Estrade har blivit webbreporter och fått klä upp sig. Han avslöjar sig som fotograf med två Domke-väskor i bältet.

Varför fotograferade jag Prideparaden?

Som någon kanske sett i Bengt Gustafssons blogg så plåtade jag på årets upplaga av Prideparaden Stockholm. På väg dit med tunnelbanan kom jag att tänka på karnevalståget under Lundakarnevalen 1986. Inte för att jag som exil-lundensare tycker karnevalståget i Lund slår Prideparaden, utan för att att jag minns hur jag bad min pappa fotografera de vagnar som var roligast. Långt efteråt tyckte jag det var kul att kolla på bilderna. Det fanns gott om studentikos humor i dem.

Det slog mig att jag inte har något intresse att fotografera Prideparaden på samma sätt som jag bad  min pappa fotografera på Lundakarnevalen 1986. Jag har själv fotograferat under varje Lundakarneval sedan 1990 (de hålls vart fjärde år), men aldrig fotograferat som jag bad mina pappa att göra.

Vad var det då som hände mellan 1986 och 1990? Det lite pretentiösa svaret är att jag blev fotograf. Jag upptäckte att jag kunde använda fotografi till mer än att fånga det jag ville minnas.

Parader är en slags teater. Jag tycker det är underhållande att kolla på parader och att vara en del av folkfesten. Visst tar jag en och annan bild för minnets skull, men för mig är det främst en chans att hitta mina egna bilder i kaoset. Jag gillar bildligt talat att plåta bakom kulisserna. Att försöka hitta något intressant som inte är teater.

I år passade jag också på att leka lite med färgkompositioner.

Här är lite blandade bilder:

Därför fotograferar alla Prideparaden

Alla fotografer vill ta unika bilder. Vara ensam om sina motiv, och sätta pangbilden som andra bara drömt om. Ändå dyker det upp fotografer likt flugor på Prideparaden i Stockholm.

Jag var (givetvis) på Prideparaden i år och mötte (givetvis) DN-bloggaren Lars Epstein. Jag frågade honom varför alla fotografer är där.
– Man kan inte låta bli, blev det enkla, men självklara, svaret.

Och visst är det så. På Pride samlas alla typer av fotografer, från kompaktkameraägaren till före detta DN-fotografer. Från Fotosidan-medlemar till den förste professorn i bildjournalistik John Kimmich.

Jag fotograferar inte Prideparaden varje år. Det händer mer i Sverige. Förra året ägde världens största scoutläger med 40.000 scouter rum i Skåne. Då var jag där och gjorde en bok om lägret.

Dagen före Prideparaden övervägde jag att åka på Hillclimb i Botkyrka istället, men jag bedömde att Prideparaden var mer oförutsägbart (även om Pridebilder också brukar vara rätt så förutsägbara).

Det finns olika sätt att fotografer på Prideparaden. Här är några exempel:

1. Minnesbilder
Många fotograferar för att registrera vad de ser, eftersom de gillar vad de ser. Då finns det ett personligt innehållsvärde i bilden. Förutom fototeknik och komposition tillför inte fotografen så mycket mer än att välja ut sina motiv. Den bilintresserade fotograferar raggarbilar under en cruising på det här viset med stor behållning.

Eller så ska bilderna visas upp för dem som inte var där. Eller för att man helt enkelt rycks med i euroforin och därför fotograferar på. I det sista fallet riskerar fotografen att bli besviken på sina bilder i efterhand när stämningen är borta.

2. Socialt fotograferande
Fotografering kan vara social grej där bildresultatet egentligen är sekundärt. Det är kul att rasta den nya kameran/objektivet och vara tillsammans med likasinnade. Evenemanget blir skäl att samlas just då och bjuder på något att rikta kameran mot. Antagligen skulle många ta bättre bilder helt på egen hand eftersom det ökar rörligheten och koncentrationen, men det är ju inte lika kul.

Jag skulle varit på cruising på Sveavägen efter Prideparaden tillsammans med andra fotografer, men tyvärr sa min ännu inte helt friska kropp ifrån. På paraden ville jag fotografera helt själv.

(Mamiya 645 med ringfunktion för socialt fotograferande)

3. Trofé-bilder
Den erfarne fotografen har utvecklat en förmåga att ta bilder som sticker ut från mängden. Hen har ett utvecklat seende som känner igen en bra bild och en slipad teknik som gör att chansen inte går om intet. Belöningen kommer när bilderna visas upp i bloggar, i fototävlingar eller på Fotosidan.

Detta är den typisk hobbyfotografering (utan att mena något nedlåtande med det). Även yrkesfotografer ägnar sig åt hobbyfotografering när de fotar utan uppdrag.

(Chimpa bara för att kolla att tekniken fungerar. Kolla på bilder kan du göra när du kommer hem).

Det finns en glädje i den här typen av fotografering som man inte ska förringa. Det är  fotografering som sker helt på fotografens egna villkor. Du fotograferar bara det du själv har intresse för. Det finns ofta en romantisk bild av yrkesmässig fotografering, men det är faktiskt sällan det är lika kul att fotografera när någon annan ska bestämma vad som ska fotograferas.

Precis som hos andra hobbies är det givande när skickligheten ökar. Fotografering är en form av hantverk – och att utföra ett hantverk väl är en glädje. I det här ligger en del av min drivkraft. Jag gillar att vara en skicklig hantverkare.

4. Eget projekt.
Jag är lite nyfiken på vad fotoprofessorn Kimmich gjorde på paraden. Utförde han ett projekt eller ströfotograferade han mest på kul? En av mina bloggläsare (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var i vilket fall ambitiös nog att rycka loss från publiken och från pridetåget och ställa upp dem mot en vägg. Imponerande.

Vad gjorde jag då på Pride?
– En blandning av nummer 2, 3 och 4 blir svaret.
2. Jag hade varit instängd en vecka med min penicillin-burk framför TV:n och ville rasta mig och kamerorna.
3. Det är helt för mig egen skull jag fotograferar. Jag är rätt bra på den här typen av fotografering (hantverksglädje) och får till en del bilder som jag tycker är värda att visa upp (troféer).
4. Sedan en längre tid har jag fotograferat svenska folkfester likt Pride och Kiviks marknad. Det är ett projekt som jag kanske går i land med någon dag. Gatufoto i Stockholm är också ett linje i mitt fotograferande som kan räknas som ett projekt.

Det har bloggats en del på Fotosidan och andra ställen om syftet med att fotografera. Den frågan måste komma upp lite då och då om man ska utvecklas. Jag tenderar ofta att svara som Lars Epstein.
– För att jag inte kan låta bli.

Nu ska jag försöka att inte låta alltför högtravande när jag berättar om hur jag tänker när jag fotograferar på Prideparaden. Var och en finner sin väg. Detta är min väg:

Det går att se Prideparaden som vilken kul karneval som helst. Jag är inte så intresserad av själva paraden. Jag är mer intresserad av människorna som går i paraden och dem som tittar på paraden. Jag har stor respekt för dem som går med. Alla som går med vill säga något eller leva ut något. Det ter sig ofta kul på ytan, men jag är mer intresserad av personen bakom.

Det är lättare för mig att möta människorna i paraden i gränssnittet som uppstår när paraden formeras eller upplöses. Tidigare år har jag varit mer från före start till efter målgång och gått hela sträckan. I år var jag inte frisk nog.

Pride är inte bara spex. Det finns dödligt allvar bakom. Som journalist måste man avgöra hur historien bäst berättas. Ibland är det bättre att skriva en artikel om saken (exempel ovan). Det blir bara fjuttigt bildmässigt. Ibland säger en bild mer:

Jag försöker hitta ögonblick som uppstår som berättar något om personerna eller saken. Här är ett försök att fånga när vardagsmannen får leva ut som kvinna. Bilden föregicks av att den äldre mannen poserade villigt. De flesta fotografer är ute efter poserande personer så antingen får jag vara blixtsnabb eller dröja mig kvar.

Stolta föräldrar.

För omkring 20 år sedan åkte två av Sveriges främsta dokumentärfotografer, Anders Petersen och Ralph Nykvist, ner till Venedig för att fotografera karnevalen där. Deras bok "Karnevalen i Venedig" är en självklar inspiration för mig. De försökte hitta in bakom maskerna. Bakom maskerna finns allvaret, men också den sanna glädjen. Det är naturligtvis med stor glädje som många deltar i Prideparaden.

Man behöver inte se glad ut för att vara det. Gay betyder väl glad, förresten?

Glädjen i spontana möten som uppstår. Som när man får prova på arabisk dans i ekipaget före.

Det uppstår många situationer framför kameran. Det är bara att knäppa på.

Det går inte att tänka för mycket på varför man fotograferar när man är mitt uppe i det som sker. Då gäller det  att bara reagera med avtryckarfingret. Analysera kan man göra hemma.

Även om man bestämt sig för att vara duktig fotograf och bara ta naturliga ögonblicksbilder så får man leva med i det som händer. Många poserar. Det är deras parad och många vill bli sedda=fotograferade. Det finns något fint i att de blir sedda som de vill bli sedda den här dagen.

(Alla bildarkiv översållas med bilder på folk som är glada och skriker rakt in i kameran. Så det blir bara en sån bild)

Till sist. En bra (press)fotograf har ögon i nacken. Överallt kan det hända saker. För mig är publiken lika intressant som själva paraden.

Allra sist. Hur svårt är det att hålla koll på sin egen skit?

Renhållarna måste ju också få tid att kolla på paraden! :)

Hur blev dina bilder från Prideparaden?