Hett uppdrag bland soldater, hundar och knott

Jag började årets sommarsemester med två dagars frilansuppdrag bland soldater, hundar och knott på Marma skjutfält utanför Älvkarleby.

Uppdraget var att dokumentera utbildningen av hundförare och patrullhundar som Svenska brukshundsklubben utför på uppdrag av Försvarsmakten. Hundförarna och deras hundar ingår i Hemvärnets styrkor runt om i landet.

Jag har inte hunnit gå igenom de närmare 4000 exponeringarna jag tog. Jag räknar med att det tar två dagar att välja ut bilder och fixa till två-tre hundra bilder.

Vädret var inte idealiskt. 29 grader varmt och gassande sol. Det innebär hårda kontraster. Inne i skogen är det ett extra stort problem då ljuset ofta är fläckvis. Tack och lov har dagens moderna digitalkameror rätt stort tonomfång.

Spårning

Min Canon på Kanonvägen (med flygfä).

Hammarbymarschen - folkfest eller bara fulla fans?

Jag vet inte hur man definierar en folkfest, men så festligt var det inte längst fram när Hammarsbys fans marscherade till årets första hemmamatch i måndags.

Hammarbys egna funktionärer var inte tillräckligt organiserade för att känna att de kunde hålla ordning vid frontledet. En kille svingade en krycka mot folk för att de skulle flytta på sig. Jag fick höra att de skulle krossa mina glasögon om jag inte slutade fotografera. En annan fotograf blev omkullknuffad och  Anna-Lena Wejderman från DN fick kameran upptryckt i ansiktet.

Förfest i Björns trädgård vid Medborgarplatsen.

Det som började som en trevlig picknick vid Medborgarplatsen i Stockholm gick över till massfylla i stor skala. Alla misskötte sig naturligtvis inte och för dem i de bakre ledet blev det nog en trevlig folkfest.

Jag hörde på radion hur en kvinna tömde fyra vattenkannor på Bajen-supporters som lättade på trycket nedanför hennes fönster. Styrelsen för husets bostadsrättsförening tog till trädgårdsslangen för att skydda sin fastighet mot Södermalms öldrickande urinvånare.

Killarna i de främsta leden hade av någon anledning behov av maskera sig. Många, även i de bakre leden skrek "Hata Djurgården". Är det folkfest?

Jag kan inte påstå att stämningen i de främre leden var särskilt trevlig eller festlig. Snarare hård och skrämmande. Det får inte mig att vilja ta med min son och kolla på en fotbollsmatch.

Röken gör sig bra på bild.  Men när man står mitt iden samtidigt som folk slänger smällare är det inte så mysigt. Men vad gör man inte för bilden ... :)

Till slut började tåget röra på sig mot Tele2 Arena. Mot slutet av Götgatan verkade de upptrissade funktionärerna inse att fansen höll sig bakom banderollen och att åskådarna faktiskt inte stod i vägen. Då blev de lite lugnare.

Vid Ringvägen blev det ett kort stopp och där kändes det som att det blev mer folkfest och mindre hatisk folkhop.

Jag stannade vid Skanstull för att se fansen passera.

Vad göra när fotoassistenten går och gömmer sig?

Som frilansfotograf får man vänja sig vid knäppa situationer (ursäkta oavsiklig ordvits) och märkliga önskemål. Ett vanligt önskemål från kunderna är att byta årstid. "Tänk på att tidningen kommer ut i sommar" kan man få höra innan snön smält. Då gäller det att hitta något grönt i bakgrunden och en vinkel som döljer snödrivorna.

I början av sommaren fick jag i uppdrag att fotografera två åkare i längdskidlandslaget för en tidning som kommer ut i vinter. Utomhus var det verkligen full sommar. Det hade gått att hitta olika lösningar för att skapa vinter eller göra bilden tidlös om vi bara fått tid (plåta på gym, kylrum, ishall, himmel som bakgrund osv). Nu fick jag bara 10 minuter för att ta omslagsbild, helsidesbild samt småbilder. Att bara lyckas med det blev ett tillräckligt stort mål. Dessutom var "modellerna" sommarklädda.

Jag bestämde mig för en skogsdunge 50 meter från landslagets träningsanläggning där jag kunde få till några olika bildlösningar med skogskänsla. När det väl var dag att plåta tog jag 700 bilder på 10 minuter. Till och med landslagets mest explosive åkare Emil Jönsson tyckte jag brände på mer än fotografer han var van vid - 12 bilder per sekund smäller på rätt bra. Men i efterhand kan jag säga att det inte var slöseri med exponeringar. Att få två personer som klampar genom lingonris att se snygga ut samtidigt kräver en massa klick.

Igår var jag ute på att annat udda uppdrag. Jag skulle plåta en pulkabacke mitt i sommaren. Pulkabacken ska bebyggas med radhus och nu är folket i grannskapet upprörda över att deras samlingspunkt om vintern är hotad. Bilden ska publiceras i tidningen Villaägaren.

Med mig hade jag min trogne fotoassistent Ossian. Han är visserligen bara 7 år, men han är van att följa med pappa på olika uppdrag. Igår fick han uppgiften att hålla en reflexskärm. Det var för mycket spring i benen och det visade sig roligare att krypa mellan fotografens ben. Jag fick leta fram ett kamerastativ istället för att fästa reflexskärmen.

För att få lite "tittvärde" på bilden av en upprörd granne i pulkbacken tog jag med en grön pulka som jag lånat in. Det kan kanske tyckas lite fjantigt. Men ibland får man ta till lite olika tricks för att inte bilden, och därmed artikeln, ska gå obemärkt förbi.

I morse fick fotoassistenten bli fotomodell istället. Jag försöker dokumentera min sons liv, så jag tog med kameran till simskolan.

Bra jobbat Aftonbladet!

Idag skickade kungahuset ut tre nya bilder på den nya prinsessan. Bilderna var minst sagt amatörmässigt tagna helt utan vitbalansering. Enligt hovets informationschef är det en medlem i kungafamiljen som tagit bilden.

Originalbilderna (foto: kungahuset.se):

Expressen:

Aftonbladet:

Aftonbladets bildavdelning har lagt ner lite jobb på bilderna. Min tycker det är enklast att justera fel vitbalans på jpg-bilden genom att öppna dem i Adobe CameraRaw via Bridge.

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.