Aldrig mer Kiviks marknad?

För tredje året i rad åkte jag till Kiviks marknad för att fotografera. Den här gången gick jag all-in och fotograferade under alla de tre marknadsdagarna. Förhoppningsvis ska jag inte behöva åka dit mer.

Jag hoppas att jag nu har tillräckligt med bilder för att kunna slutföra mitt projekt om Kiviks marknad.

De flesta tycks känna till Kiviks marknad, men för er andra så kan jag kort berätta att det är Sveriges största marknad och den är flera hundra år gammal. Marknaden är dokumenterad sedan 1600-talet och arkeologer tror att det varit marknad i Kivik sedan 1200-1300-talet. Då var det mest sill som såldes. Idag är Kiviks marknad främst ett tivoli och i andra hand en marknadsplats.

Jag har haft lite olika tankar kring hur jag ska utforma mitt projekt. Min första tanke var att fotografera 2013 och publicera de bilder tillsammans med bilder jag tog 1993. Sen funderade jag på att göra en mer allmän bok om marknaden och dess historia, men där mina bilder skulle visa dagens marknad. Nu är jag inne på att bara visa min lite subjektiva bild av dagens marknad som ett rent fotografiskt projekt.

Hur ska jag veta när det är dags att avsluta projektet? "Man känner när man är klar" är det svar jag fått. I år känner jag mig klar, men det kanske är mest för att jag gått längre än 4 mil på marknaden under tre dagar med rätt mycket kamerautrustning. När jag fått vila ut är jag kanske sugen på att fotografera ett år till?

Just nu känns det i alla fall som jag täckt allt och att det mest kommer att bli upprepningar om jag åker dit nästa år också.

Inför årets marknad har jag försökt fundera på vad jag eventuellt saknar i bildskörden från tidigare år. Jag visade mina bilder för min kollega Tobias Hagberg på Fotosidan Akademi. Han tyckte att jag skulle ha mer kontakt med folk. Min gatufotografering brukar handla om att fånga ögonblick och inte så mycket kontakt, men i år gick jag lite närmare och tog mer kontakt än tidigare år.

Trots att Kiviks marknad är en bildmässig guldgruva såg jag bara en annan fotograf som fotograferade målinriktat. Det var Johan Jehlbo som även var där förra året.

Johan har en annan stil än jag. Han använder konsekvent blixt med underexponerad bakgrund. Här kan du se fler av hans bilder.

Min kollega Tobias Hagberg från Fotosidan Akademi passade på att komma förbi och gjorde intervjuer med mig och Johan till en kommande video om gatufoto.

Det blev många kilometer på fältet under tre dagar och några tusen exponeringar. Jag har fixat 120 bilder, men jag inte visa alla. Här kommer en liten bildkavalkad:

Inte min stil (än)

En solig dag i vintras plockade jag fram min Canon Dial ur kameraskåpet inför en promenad. Jag upptäckte att det redan satt en rulle i. Färg eller gammal? Vad hade jag plåtat tidigare på rullen? Jag hade inte en aning.

Jag tog slut rullen och det visade sig vara en gammal rulle Kodak T400CN (en monokrom färgfilm). Rullen hamnade i frysen.

Nyligen fick jag filmen framkallad. Filmbasen var så mörk att jag inte kunde se vad det var på bilderna med ögat. Jag fick ta fram en bra lupp. Då såg jag att jag fotograferat samma sak i början och slutet av rullen, samma område under en liknande promenad. Skillnaden var att det var sommar i början på rullen och vinter på slutet och inget däremellan.

Trots den mörka filmbasen gick det att skanna filmen. Jag skannar med ett billigt program som tar ut allt som skannerns sensor ser. Det innebär att man kan få ställa om vit- och svartpunkt ordentligt efteråt för att få en normal bild. I de här fallet tycker jag att bilden rakt ut ur skannern fick en mer poetisk känsla än om jag skulle försöka göra bilden så tekniskt perfekt som möjligt. Kvaliteten på ett halvformatsnegativ på en åldrad film blir ändå inte bra så det finns ingen anledning att sträva efter perfektion.

Bilden liknar inte alls de bilder jag brukar ta. Men jag funderar på att leka mer med kameran och göra ett litet projekt om Hässelby Villastad där jag bor med den här tekniken.

Fröderbergs dag i världen

I tisdags var det dags för alla i världen att dokumentera sin vardag – A day in the world – aday.org. Projektet har sitt ursprung i projektet "En dag i Sverige" som genomfördes 2003. Då fick jag med en bok i boken och på utställningen.

Den här kom med

Jag gillar den här bilden från Stureplan i Stockholm trots att den inte kom med någonstans. När jag tittar på de 10 bilderna som jag skickade in slår dig mig att få av dem skulle blivit tagna om jag inte deltog i projektet.

Idén är inte unik. Tidningen FOTO gjorde ett liknande projekt 1977. 1993 genomfördes projektet "Minns den 14 maj". Jag tog med kameran till gymnasiet och fick med två bilder i boken.

A day in the world är som namnet antyder ett stort internationellt projekt. En utställning ska produceras liksom en bok med cirka 1000 bilder. Att få med sin bild är säkert svårt, men det gör inget. Mina bilder har ett värde för mig oavsett vilket. De skulle antagligen inte ha blivit tagna annars.

Klokt nog har arrangörerna angivit tre huvudkategorier home – work – connections. Många tenderar att fotografera någon fint som de vill visa upp. I framtiden kommer vi att vara mer intresserade hur folk har det hemma och på jobbet, eller hur de interagerar med varandra. Jag kände mig dock lite styrd av kategorierna och det förtog lite av glädjen.

Efter att fotograferat sonen på morgonen åkte jag in till stan och fotograferade några timmar med paus för lite pluggande. Jag går en ledarskapskurs genom jobbet. På kvällen hade vi lektioner så det blev några bilder därifrån innan dagen avslutades med en skön kvällspromenad genom Stockholm.

Här är några av mina bilder från den 15 maj 2012.

Det blev mycket tunnelbana, men vi stockholmare tillbringar ju en hel del tid under jord.

Vad gjorde du den 15 maj?

Att göra en fotobok är ingen dans på rosor

På sätt och vis är det idag enklare än någonsin att att göra en fotobok idag. Med olika fotobokstjänster eller tryckerier med digitaltryck går det att göra böcker i små upplagor till rimlig peng. Formgivningen är också en baggis.

Att göra en BRA fotobok kräver samma hårda arbete som tidigare. Bra bilder ska tas och ett urval ska göras. Jag har fotograferat intensivt under många år och tanken har varit att göra något av dem. Att göra en bok utifrån ett fotoprojekt är lättare i den meningen att inriktningen redan är klar. Jag behöver hitta en röd tråd bland mina bilder.

För jul hade jag riktigt kul när jag gjorde ett urval och satte samman en bok. Jag visade boken för många: vanligt folk, fotografer och formgivare. Alla gjorde tummen upp, men inom mig kände jag att det gick lite för lätt. Därför bjöd jag in min vän Göran Segeholm att titta på boken.

Göran korsförhörde mig om syftet med boken, vad jag ville med vissa bilder och mina ambitioner. Sen kom domen: Du säger inget med boken, det är bara en samling vältagna bilder. Du ska inte bränna dina bilder på det här viset.

Tillbaka till ruta 1. Under jul och nyår snurrade Görans ord i huvudet och mina bilder kändes som ett sammelsurium. För att få överblick av bilderna skrev jag ut 500 stycken på ett fotolabb.

I går kom Joakim K E Johansson förbi Fotosidans redaktion och kollade på mina bilder. Joakim håller också på med gatufoto och hade med sina bilder från sitt projekt om Karlskrona som jag kollade på. Joakim kollade på min skrotade bok med ett gillande även om han förstod Görans synpunkter.

Sedan gick han igenom mina 500 bilder och gjorde ett urval. Det intressanta var att han fastnade för samma bilder som Göran. Bilder som jag själv också tycker är mer spännande än mina mer klassiska gatufotobilder.

Nu har jag fått bekräftat att jag ska dela upp mina bilder i en ny och en gammal stil. Jag kan kanske hitta ett sammanhang för mina traditionella gatufotobilder. Det står i alla fall klart att det först och främst är de modernare som jag först ska jobba vidare med. Materialet är lite för magert för en bok så jag måste fortsätta fotografera. Nu kan jag göra det effektivare eftersom jag är säkrare på vad jag gör och ser ett tydligt mål.

En som precis gjort en egen fotobok är Jonas Svedin.

Här kan du läsa om några av de bästa fotoböckerna som kom ut 2011.

Gatufoto i New York - en klassiker på gott och ont

För drygt en månad sedan var jag i New York. Jag åkte dagen efter att vi lämnat Fotosidan Magasin #6 och specialnumret Fotoprylar till tryck. Efter en galen arbetsperiod var det skönt att sätta sig på planet och somna in.

New York är tillsammans med Paris gatufotografins vagga. Idag finns en stark gatufotokultur även i Tokyo och London. Vissa menar att dessa städer är sönderfotograferade och att man därför inte kan ta några vettiga bilder där.

Jag är alltid skeptisk till liknande påståenden om att "alla bilder är tagna" eller att en något skulle var sönderfotograferat. Gatufoto handlar ju inte om att ta vykort. Jag försöker ta intressanta bilder av människor. I förlängningen hoppas jag att bilderna också säger något om staden.

Samtidigt ska kan jag inte låta bli att fundera om det är rätt att åka till en annan stad för att ta bilder. Blir bilderna äkta om man åker till en plats för att fotografera? Man har ju ingen djupare relation till platsen.

Jag åkte egentligen inte till New York för att fotografera. Det kan väl inte vara vara fel att passa på att upptäcka de platser man besöker med kameran?

Tidigare idag bläddrade jag i en av mina tidigaste inspirationskällor: "I Sverige" av Ralph Nykvist från 1976. Boken är en samling av 10 års bilder tagna runt om i Sverige mellan 1966 och 1975. Till de flesta platserna har Raplph inte haft någon annan koppling än han varit där.

Den här boken fick mig intresserad av gatufotografi i 13-årsåldern. När jag idag kollar i "I Sverige" ser jag att det finns en del bilder som vi idag skulle kalla klichéartade. Joakim K E Johansson skrev nyligen om gatufotografins solskensbilder, de enkla klichéartade bilderna.

Det är bra att se gamla bilder med dåtidens glasögon. Jag tror att Ralph Nykvists bilder var relativt nyskapande på den tiden. Det är i vår tid hans bildlösningar blivit allemansgods. Och till hans heder ska jag också säga att han senare utvecklade sitt bildspråk ännu mer. Bilderna blev mer suggestiva med mer raffinerade kompositioner.

I mitt tycke ska en bra bild ha flera lager. Förutom det uppenbart avbildade ska det finnas mer att upptäcka och känna. Kanske förmedla en känsla och ge associationer förutom en god form.

Jag kan sakna i mina bilder. De kan vara fyndiga och välkomponerade, men sällan med en påtaglig känsla för platsen likt Pieter ten Hoopen. Jag jobbar på det. Kanske gör mina kompositioner att bilderna inte blir så känslofyllda utan lite strama. Jag kan känna mig lite HCB-skadad.

Att ställa ut eller göra en bok är ett bra sätt att komma igång och reflektera över sina bilder. Just nu håller jag på att sammanställa en bok med gatubilder. Eftersom mina bilder är tagna på olika platser vid olika tillfällen gäller det att hitta en röd tråd. Enklast är att avgränsa sig geografiskt, det kan också vara lyckat rent kommersiellt.

Jag började med en innehållsmässig tråd och valde sedan att snäva urvalet ytterligare. Därefter följde det roliga arbetet med att prara ihop bilder och få allt att hålla ihop. Innan jag tar nästa steg måste jag få input från andra och sova på saken.

Det är en häftig upplevelse när en bok tar form. När bilderna förstärker varandra och bildar en helhet. Det ger energi att jobba vidare.

Nästa steg är att köra ut boken via Blurb som en prototyp. Förhoppningsvis tycker något förlag att den är tillräckligt bra och ger ut den, eller så får jag göra det själv. Jag har precis gjort en 200-sidig fotobok åt Scouterna så jag har ett bra hum om hur man gör.

Några bilder bilder från New York blir det inte i denna bok, men troligtvis i den efterföljande boken om mina planer slår in.