Nu går kamerasamlingen på auktion hos LP Foto

I februari körde jag upp ett helt billass med kameraprylar från Skåne hem till LP Foto i Stockholm. Det är min bortgångne pappas kamerasamling som nu går på auktion den 27 april. Här kan du se alla objekt på auktionen.

Det visade sig vara så mycket prylar att allt inte kommer att säljas på den här auktionen. Hasselbladsprylarna och även en del Leicor kommer att säljas på höstens auktion, det gäller även Telyt 560 mm f/5,6 som syns ovan.

Leica har haft en plats i min pappas hjärta sedan 1950-talet. 1959 köpte min pappa sin första Leica, en M3, i en fotoaffär i Landskrona. Min farmor ville att min pappa skulle köpa en päls till henne för muckarbidraget, men det blev en kamera istället.

Under många år var denna Leica M6 min pappas favoritkamera, men R3 var också en favorit. Han tyckte att R3 var väldigt praktisk med sin exponeringsautomatik. Just denna M6:a har min syster behållit, men det finns fler M6:or på auktionen från samlingen. 

Den här vidvinkeln är ett av många objektiv som går på auktion den 27 april.

Det känns naturligtvis sorgligt att sälja sitt min pappas älskade kamerasamling, men det går inte rent praktiskt att behålla allt. jag har behållit en Leica M9 med två objektiv.

Min pappa hade även en stor modern Canon Eos-samling. Jag har tills idag sålt ungefär hälften, och kommer att sätta ut en lång rad annonser på Fotosidan framöver.

Hasselbladarna kommer på auktionen i höst.

Problem med Leica M

Jag är nog inte ensam om att blir frustrerad över den begränsade närgränsen hos Leica M-systemet. Det kan se lite lustigt ut när man försöker backa för att få skärpa.

Foto: Siri Fröderberg, 4 år.

Leicalunch och Jonas unika Hasselblad

Kolla frontfokus var ämnet på dagens långlunch med Jonas. När jag testade igenom mina Leica- och Voigtländer-objektiv på min pappas M9:a vid nyår upptäckte jag att mitt Ultron 28/2 verkade frontfokusera något alldeles väldigt. Därför ville jag även kolla objektivet på Jonas M9 innan jag returnerar det.

Jonas och jag har fotograferat för Scouterna sedan slutet av 90-talet. Vi har jobbat ihop många gånger så det är inte bara för att klämma på Leicor som vi ses. I somras slet vi hårt på världens största scoutläger med över 40.000 deltagare. Jonas är anställd som fotograf och formgivare på Scouterna. Jag har tidigare haft en liknande tjänst.

Medan Jonas konstaterade att min 28:a även fokuserade fel med hans kamerahus fick jag klämma på Jonas finare motsvarighet: en Summicron-M 28/2 Asph. Jonas gillar kvalitet och har fastnat för Leica och Hasselblad. Men även kvalitetsobjektiv som Jonas Summicron tåler inte hur mycket som helst. Det var glapp i gluggen och oljeläckage från bländaren i objektivet, så det behöver service.

Jag har inte gått in på samma sätt för Leica, och Hasselblad lockar mig inte särskilt. Jag är mer ute efter snabbhet och effektivitet. Jag utvärderar fortfarande om Leica kan passa mig för gatufoto. Då kan jag tänka mig att satsa på ett digitalt M-hus. Fast Fujifilm X-Pro1 är kanske mer rätt för mig - en effektivare bildmaskin.

Är sökarbilderna lika stora på M9 och M6?

Under vår enkla lunch visade Jonas upp sin slitna Hasselblad H3D som han köpt begagnad. Den hade gott cirka 30.000 exponeringar. Jonas hade tidigare en H2 som visade sig strula en del. H3D och H4D verkar hålla bättre.

Efter lite synpunkter till Hasselblad fick han sin H2 omprogrammerad med en egen unik funktion som ger 200 millisekunders fördröjning av slutaren för att spegeln ska hinna stabilisera sig. Det gav skarpare bilder på längre slutartider och funktionen finns nu som standard i H3D och dess efterföljare..

– – –

I går satt jag och plockade fram lite arkivbilder till Scouterna. De behövde bilder på fjäll till en broschyr. Då hittade jag lite råfiler som jag inte tidigare hunnit fixa till och sedan glömt bort. Det blev en kul överraskning och annorlunda bilder av Lidingö. Undrar vad mer som gömmer sig bland alla hårddiskarna på skrivbordet.

Bildreportaget alla borde göra

Idag gjorde jag ett av de viktigaste bildreportagen i mitt och min sons liv. Jag följde med honom till förskolan och fotograferade på hans avdelning.

På 80-talet läste jag i Aktuell Fotografi om en fotograf som fotograferade på sin sons daghem. Det resulterade i till slut i flera foto- och barnböcker. Thomas Bergman tror jag att han hette.

Ända sedan min son föddes har jag haft Bergmans svartvita barnbilder i bakhuvudet och tänkt att jag ska fotografera på sonens förskola någon dag. Till hösten börjar min son i "nollan" och snart skingras barngruppen på förskolan för att kanske aldrig träffas igen.

Pedagogerna på förskolan blev eld och lågor när jag berättade om min tanke. De informerade föräldrarna som också blev glada.

Att hänga med i barnens tempo i dagens 29-gradiga värme var inte lätt och jag fotograferade bara utomhus under en intensiv timme före lunch. Jag fortsatte fotografera under lunchen och en timme efteråt när barnen lekte inomhus. Jag var  noga med att ha ordentligt med alla barn innan jag slutade fotografera.

Nu har jag närmare tusen exponeringar att gå igenom. Alla barn och pedagoger ska få CD med bilder som minnen från deras år tillsammans på förskolan.

Oundvikligt
I veckan inträffade det oundvikliga. Jag fyllde år. Min pappa som är entusiastisk hobbyfotograf och en praktiskt herre gav mig några färgfilter att använda med svartvit film. Jag tror att han är lite glad att jag äntligen börjat skaffat mig en Leica M-kamera. Annars brukar jag få hylsnyckelsatser och liknande praktiska prylar.

Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.