Inte min stil (än)

En solig dag i vintras plockade jag fram min Canon Dial ur kameraskåpet inför en promenad. Jag upptäckte att det redan satt en rulle i. Färg eller gammal? Vad hade jag plåtat tidigare på rullen? Jag hade inte en aning.

Jag tog slut rullen och det visade sig vara en gammal rulle Kodak T400CN (en monokrom färgfilm). Rullen hamnade i frysen.

Nyligen fick jag filmen framkallad. Filmbasen var så mörk att jag inte kunde se vad det var på bilderna med ögat. Jag fick ta fram en bra lupp. Då såg jag att jag fotograferat samma sak i början och slutet av rullen, samma område under en liknande promenad. Skillnaden var att det var sommar i början på rullen och vinter på slutet och inget däremellan.

Trots den mörka filmbasen gick det att skanna filmen. Jag skannar med ett billigt program som tar ut allt som skannerns sensor ser. Det innebär att man kan få ställa om vit- och svartpunkt ordentligt efteråt för att få en normal bild. I de här fallet tycker jag att bilden rakt ut ur skannern fick en mer poetisk känsla än om jag skulle försöka göra bilden så tekniskt perfekt som möjligt. Kvaliteten på ett halvformatsnegativ på en åldrad film blir ändå inte bra så det finns ingen anledning att sträva efter perfektion.

Bilden liknar inte alls de bilder jag brukar ta. Men jag funderar på att leka mer med kameran och göra ett litet projekt om Hässelby Villastad där jag bor med den här tekniken.

Gatufoto är hett i Berlin

I helgen sammanstrålade jag med Joakim K E Johansson i Berlin för att gatufota. Eller, det var precis vad vi inte skulle tillsammans. Gatufoto gör man bäst själv. Det är däremot utmärkt att få lite trevligt sällskap och prata gatufoto när äter en bit eller bara vilar fötterna.

Just fötterna är en känslig punkt när man vill utforska en stad med kameran. När man bara är nere en veckända är det att förgå sig. Det är lätt att gå för långt i början.

Joakim och jag diskuterade bland annat hur man bäst fotograferar en främmande storstad. Ska man åka dit och gå så långt man orkar och sedan direkt åka hem? Eller är det bättre att stanna lite längre tid och ta det mer lungt.

Jag tror på den senare modellen. Om man bara är iväg en dag är det lätt hänt att man bara ser delar av stan alla andra ser. Idag hade jag besök av gatufotobloggaren Eric Kim på Fotosidans redaktion. Han menar att gatufotografer kan hjälpa andra att se. Fotografen kan se saker i en stad som invånarna är hemmablinda för. Jag tror att det kan krävas lite tid att se förbi det mest uppenbara, att ha tid att utforska gator utanför de vanliga shoppingstråken.

Jag slogs av hur lite normalt gatuliv jag såg i Berlin. Det var först när jag åkt fel med tunnelbanan som jag träffade ett mer genuint gatuliv. Annars blev det mest turister som gick rakt fram eller som gjorde något typiskt turistigt. Men även sådana bilder kan ha ett värde.

Ibland är det tur att man åker till fel gata.

Även på de små ödsliga gatorna kan det hända saker.

Hur många bra bilden kan man få på en helg? De stora fotograferna säger att man ska vara glad om man får en handfull bra bilder per år, om ens det. Nu beror det naturligtvis hur högt man lägger ribban. Och det handlar om tur. Men den som jobbar hårdare har mer tur. Det gäller ju att vara ute på gatan för att ens ha chans att få turen på sin sida.

Jag tycker att jag fick fler bra bilder under två dygn i Berlin än under en vecka i Aten för ett och ett halvt år sedan. Det är flera faktorer än bara tid och tur som spelar in så det är svårt att djupanalysera utfallet.

Joakim och jag hann avverka många timmars bilddiskussioner under resan. En sak som vi kom in på är om kameran spelar någon roll för hur folk reagerar på ens fotograferande. Joakim har varit inne på ämnet i sin blogg.

Jag tror att det spelar väldigt liten roll. Det sitter i huvudet på fotografen. En fotograf som är trygg i situationen accepteras som regel. Det är den som smyger och verkar skum som folk reagerar mest på. Jag är inne på att testa att fotografera med en stor blixt med softbox. Mer indiskret är svårt att vara.

Spelar inte kameran någon roll då? Jo, en snabbare är mer effektiv.

Till sist en bild på Joakim och hans fina Canon 7. Själv kör jag med en ful Canon 5D mark II och en enkel 35/2.

Fröderbergs dag i världen

I tisdags var det dags för alla i världen att dokumentera sin vardag – A day in the world – aday.org. Projektet har sitt ursprung i projektet "En dag i Sverige" som genomfördes 2003. Då fick jag med en bok i boken och på utställningen.

Den här kom med

Jag gillar den här bilden från Stureplan i Stockholm trots att den inte kom med någonstans. När jag tittar på de 10 bilderna som jag skickade in slår dig mig att få av dem skulle blivit tagna om jag inte deltog i projektet.

Idén är inte unik. Tidningen FOTO gjorde ett liknande projekt 1977. 1993 genomfördes projektet "Minns den 14 maj". Jag tog med kameran till gymnasiet och fick med två bilder i boken.

A day in the world är som namnet antyder ett stort internationellt projekt. En utställning ska produceras liksom en bok med cirka 1000 bilder. Att få med sin bild är säkert svårt, men det gör inget. Mina bilder har ett värde för mig oavsett vilket. De skulle antagligen inte ha blivit tagna annars.

Klokt nog har arrangörerna angivit tre huvudkategorier home – work – connections. Många tenderar att fotografera någon fint som de vill visa upp. I framtiden kommer vi att vara mer intresserade hur folk har det hemma och på jobbet, eller hur de interagerar med varandra. Jag kände mig dock lite styrd av kategorierna och det förtog lite av glädjen.

Efter att fotograferat sonen på morgonen åkte jag in till stan och fotograferade några timmar med paus för lite pluggande. Jag går en ledarskapskurs genom jobbet. På kvällen hade vi lektioner så det blev några bilder därifrån innan dagen avslutades med en skön kvällspromenad genom Stockholm.

Här är några av mina bilder från den 15 maj 2012.

Det blev mycket tunnelbana, men vi stockholmare tillbringar ju en hel del tid under jord.

Vad gjorde du den 15 maj?

På fotoklubben är silver lika med guld

I helgen fick jag ta emot tre silverplaketter på fotoklubbarnas rikstävling RIFO. Två i Digitalfotosalongen och en som totalsegrare  – Årets Fotograf 2012.

Jag har varit aktiv i fyra olika fotoklubbar sedan 1988 och de har betytt mycket för min fotografiska utveckling. Den lokala tävlingsverksamheten i Enskede fotoklubb har inneburit att jag fått feedback på mina bilder av erfarna yrkesfotografer. Jag har inte lockats lika mycket av att tävla på riksnivå.

Några gånger har jag skickat in bilder till Digitalsalongen. Jag har inte orkat skriva ut och montera mina bilder till påsiktsklasserna. Så var det även denna gång.

1.020 bilder hade skickats in till Digitalsalongen av 260 fotografer. Ett 60-tal bilder belönades. Den första nivån är att få en bild visad.

Jag har kallat den här bilden "Stjärnförare" och den antogs till visning.

Nästa steg är diplom. 10 bilder belönades med diplom.

5 bilder fick bronsplakett.

Det högsta priset är silverplakett. De båda jurymännen, frilansfotografen Pontus Ferneman och fd bildchefen på Göteborgs-Posten Jan Peter Ferneman, kunde inte enas om en vinnarbild. Far och son utsåg då var sin favorit, och båda råkade vara tagna av mig.

"Citygirl" var Jan Peter Fernemans favorit.

"Raggarkungen" var Pontus Fernemans favorit.