Sista dagen med Fujifilm X100

I måndags var jag tvungen att lämna tillbaka X100:an. Därför passade jag på att träffa min kompis Jonas Elmqvist och jämföra X100:an mot hans Leica M9.

Jag hann gatufotografera en halvtimme med X100:an innan vi lunchade och satte oss ner med kamerorna. Många använder förfokusering vid gatufoto, men X100 har en väldigt snabb autofokus så den som tittar i sökaren kan mycket väl använda autofokusen.

En smidig detalj är autofokusomkopplaren på sidan av kameran. Med tummen kan man snabbt skifta mellan manuell och automatisk fokusering. Det fina är då att skärpan återgår till tidigare inställning när man kopplar om till manuellt. Så man kan ha sitt standardavstånd inställt och sedan snabbt slå om till autofokus om en annan typ av motiv dyker upp.

Som jag skrivit tidigare är X100 i stort sett helt tyst. M9:an är verkligen diskret, mer diskret än min M6.a, men ändå ljudligare än X100:an.

Sökaren är lite annorlunda än på M9 i och med att man tittar genom en LCD-panel i den optiska sökaren. Man använda sökaren helt elektroniskt, men de flesta kommer nog att använda det optiska läget. Då visas bara ramar och inställningar. Men när en bild är tagen visas den i sökaren. Detta går tack och lov att stänga av, men bara vid enbildstagning. Vid serietagning radas miniversioner av alla tagna bilder upp i sökaren och man tappar kontakt med motivet. Dumt. Jag hoppas att Fujifilm fixar till det här.

Trots att Jonas är bortskämd med sin Leica M9 var han väldigt imponerad av X100:an. Visst känns den inte lika exklusiv, men det har det som krävs för gatufoto inklusive väldigt bra ISO-egenskaper. Här hänger inte M9 med.

Fujifilm X100 är inte bara gjord för gatufoto. Jag kan mycket väl tänka mig att ha den som enda kamera vid resor. Jag använder sällan teleobjektiv ändå och kameran har både inbyggd blixt och HD-filmning.

Praktiskt med inbyggd blixt.

Vi tog lite testbilder med X100 och M9 och jag ska ta och försöka se om det går att dra några slutsatser från bilderna. Det jag sett hittills från X100:anhar imponerat. Bildkvaliteten är i klass med andra bra APS-C-kameror och skärpan är vass.

Det vore ett under om Fujin lyckades slå Leica M9 i bildkvalitet, särskilt vid låga ISO där Leican kan dra nytta av sina kompromisslösa objektiv. Det intressanta att se är hur nära en kamera som kostar en bråkdel kan komma och hur smidig X100 är att jobba med.

Den närmaste konkurrenten till X100 är egentligen Leica X1. Jag har tidigare testat Leica X1 och Jonas har ägt en. Även om Leica X1 har ett väldigt bra objektiv och modern sensor så står den sig slätt mot X100 vid praktisk fotografering.

Leica X1 har en slö autofokus och saknar inbyggd optisk sökare. Det går att köpa till en dyr sökare utan någon form av sökarinformation. Kvalitetskänslan är också sämre. Leica X1 fungerar för stillsamma fotografer som vill ha skarpa bilder, men inte för gatufotografen som behöver en snabb kamera med bra hantering.

- - -

Jonas har haft sin M9:a i ett år. Den är med nästan varje dag.

Fujifilm X100 är makalöst tyst

Efter ett dygn med Fujifilm X100 kan jag konstatera att kameran väcker mycket nyfikenhet bland fotointresserade och att den är makalöst tyst.

Jag tog med X100:an till fotoklubben igår där den fångade allas uppmärksamhet, såväl kvinnor som män var mycket nyfikna. Men redan i backen upp mot Slussen blev jag stoppad av en pappa med sin dotter på axeln. "Är det nya X100:an?". Han visade sig vara fotohandlare och hade många kunder som var intresserade. Han hade beställt några exemplar men inte fått någon än.

På klubben talade G10-gruppen om hur de samlas kring Canons G-serie och försöker gemensamt få ut maximalt av kameran. Medelåldern i gruppen är hög och dessa män och kvinnor framhåller bland annat att de gillar G-serien för att den har knappar och rattar för inställningarna. De var inte sena att konstatera att det var samma sak med X100.

Intresset svalnade en aning när de fick höra att priset är 12.000 kronor. Fotohandlaren tyckte också att det var lite väl dyrt för många kunder. Det är i alla fall ovant att en så pass dyr kamera inte har utbytbart objektiv.

Jag kan hålla med om att om ser till kamerans begränsningar så kan kameran kännas dyr. Många vill ändå ha en stor systemkamera och då blir det väldigt mycket pengar sammanlagt.

Ur ett annat perspektiv är kameran prisvärd eller rent utav billig. Jag upplever att kameran är skräddarsydd för mig som gatufotograf och att lösa alla mina kamerabehov för den summan är helt okej. När alternativet heter Leica M9 och kostar 55.000 kronor utan objektiv ter sig X100 som ett fynd.

Leica M9 är säkert värd sina slantar sett ur ett visst perspektiv. Mekanik kostar. Men om jag får en kamera som gör jobbet lika bra som M9 för en spottstyver så...

Jag ska snart testa X100 direkt mot Leica M9 och se skillnaderna. Men det krävs ingen M9:a för att konstatera att den är slagen när det gäller ljudnivå. Slutaren i X100 är så tyst att man bara hört ett diskret tick, som en sekundvisare som rör sig ett hack. Den är så tyst att man kan välja ett elektroniskt slutarljud för att bättre höra när bilderna tas. Leica M9 är högljudd i jämförelse.

Kamerans ålderdomliga design och det nästan obefintliga ljudet gör att det går att folk inte bryr sig om när man fotograferar.

David är nybliven pappa och får inte sova på nätterna. Mycket kaffe dricker han också för att klara jobbet.

När de släkte ljuset på fotoklubben och tände projektorn blev vitbalansen helt fel, fast bilden blev snyggare.

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Idag blir det soppa för hela slanten

"Nyhetens behag" heter det. Och visst. Jag räknar knappast med att ta tio rullar i veckan framöver.

Den amerikanske gatufotografen Gary Winogrand var en riktig storförbrukare av film. När han dog 1984 lämnade han efter sig 2000 oframkallade rullar och 6000 rullar som framkallats men som han inte hunnit gå igenom.

Nu är jag ivrig att se resultatet och ska rusa iväg till Fotokungen på Södermalm för att få filmerna soppade.

Förr, när jag fotade i jobbet, brukade jag framkalla på Prolabbet. De hade lådor över hela stan där man kunde lämna filmerna. Sen upptäckte jag Team Framkallning på Södermalm som var grymt snabba.

Jag kommer ihåg en incident när jag fotograferat personer i ett demonstrationståg och stack direkt efteråt till Team Framkallning för att få soppat filmerna. Där stod frilansaren Åke Ericson som blev tokig för att jag också kom med filmer. Nu skulle det ju ta några extra minuter innan han kunde få sina filmer. Team Framkallning håller fortfarande igång. Jag får väl prova dem en dag.

Förutom de tio nytagna rullarna ska jag soppa tre rullar med mer okänt innehåll. En har suttit i min Ricoh GR1v i nått år och i morse tog jag slut på filmen när jag lämnade på dagis. De andra två tog jag för drygt ett år sedan när jag skickat min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg. Jag fick testa kameran men inte behålla den. Den var visst för fin för mig att slita på. ;)

Jag gjorde en reflektion med den kromade M6:an – det snackas mycket om hur bra det är med en diskret svar M-Leica. Men folk tycker verkligen inte det är jobbigt när man fotograferar dem med en kamera som ser riktigt gammaldags ut. Det är en av anledningarna till att jag är nyfiken på en kromad Fujifilm X100.

– – –

Igår besökte jag uställningen Foto-genus som Bella Pictura och Svefo anordnade. Jan-Olof Åkerlundh har skrivit tankvärt om utställningen och jag är inne på samma tankegångar som han. Det viktiga med utställningen är troligen processen att göra en utställningen tillsammans och de tankar som väckts hos de inblandade. Jag kan inte säga att jag vidgade min syn på manligt och kvinnligt. Och varför lät man inte detta vara temat för bilderna istället för "naturligt"? För att göra ett rejält avtryck hos betraktarna krävs mer jobb och driven curator.