Mjällborttagning i Photoshop

För mer än tio år sedan, då jag skannade papperskopior, använde jag flitigt filtret "Damm och repor". Nu har jag fått användning för filtret igen, för mjällborttagning.

Du hittar filtret här i Photoshop: Filter > Brus > Damm och repor.

Så här brukar man använda filtret. Det här är kanten på en cirka 40 år gammal färgbild som jag nyligen fotograferade av.

Före

Efter

Tar bort mjäll

När jag höll på och fixade några personalbilder så kom jag på att filtret även fungerar för att ta bort mjäll och damm på kavajer.

Före

Efter

Vore intressant att höra om du vet andra användningsområden för filtret "Damm och repor" eller om du känner till andra sätt att enkelt ta bort damm och mjäll.

Måste en naturfotograf vara beredd att visa sina originalfiler?

I debatten kring Terje Hellesøs lodjursbilder har krav framförts på att han ska publicera sina originalfiler offentligt för att skingra tveksamheter kring hans bilder. Ett det ett rimligt krav? Självklart inte skriver Terje i sin blogg.

En känd fotograf, fotoboksförfattare, artikelförfattare, föredragshållare och förebild som Terje Hellesø måste vara öppen om sitt fotograferande. Det innebär inte bara att lova att inte lägga till eller ta bort något i sina bilder, det innebär också att vara öppen för granskning.

Att granska en fotografs originalfil (den fil som skapas av kameran) är ett ingrepp i fotografens integritet. Filen innehåller en ofärdig bild och återspeglar inte fotografens fulla förmåga och intention. Men ibland kräver situationen det.

Terje Hellesø har flera gånger deklarerat att han skapar sina bilder direkt i kameran och inte i datorn, precis som om han fotograferade med diafilm. Den hållningen är mer strikt än dagens konsensus kräver. Att justera färg, kontrast och lokal ljushet i datorn är helt normalt.

Terje Hellesø har anklagats offentligt för att montera in lodjur i sina bilder av Gunnar Glöersen på Jägareförbundet. Det är den värsta anklagelsen en naturfotograf kan få. En pressfotograf skulle få sparken om det visade sig vara sant och för naturfotografen är anseendet förstört för en livstid. Särskilt för en ansedd fotograf som Terje Hellesø.

Att vara beredd att visa sina originalfiler när situationen kräver det borde vara en självklarhet för etablerade naturfotografer som lovat att inte fuska.

Vilka situationer kräver då att originalfilerna plockas fram? Debatten om Terjes lodjursbilder är ett klockrent exempel. Här sker en offentlig debatt mellan två offentliga personer inför tusentals intresserade hobbyfotografer.

Stora fototävlingar är ett annat exempel där det kan behövas om juryn blir tveksamma till en bilds autencitet. Det står ofta i reglerna numer att fotografen ska vara beredd att skicka in originalfilen.

Nästa fråga blir var originalfilen ska visas upp.  Terje Hellesø har erbjudit Gunnar Glöersen att visa upp originalbilderna på sin egen dator.  Det hade räckt om frågan bara stod mellan dem. Men nu har Terje offentligt lovat hålla sig från fusk. Det är ett löfte till alla hans beundrare som nu följer debatten med största intresse.

Terje har inget annat val än att bevisa oskuld offentligt. Det är den yttersta konsekvensen när en etablerad fotograf som lovat att hålla sig till etiska arbetsmetoder ifrågasätts offentligt.

Tillägg: Några av Terjes ifrågasatta bilder har publicerats i Jönköpings-Posten den 17 augusti som bevis för att mårdhund förekommer i Mullsjö-trakten. Bevis måste naturligtvis kunna prövas när de ifrågasätts. http://terjehelleso.wordpress.com/2011/08/17/fran-dagens-jonkopingsposten/

Tillägg 2. Att originalfilen granskas offentligt behöver inte innebära att den publiceras högupplöst på internet. Som Viktor Olsson föreslår i sin kommentar kan en oberoende grupp granska bildfilerna och sedan publicera bevis för om montage skett eller inte skett.

Tillägg 3.
Terje Hellesø skriver i en kommentar på Fotosidan att han och Gunnar Glöersen kommer att sätta sig och gå igenom bilderna tillsammans med en oberoende person. Dessförinnan kommer bilderna granskas av en oberoende expert som kontaktat Terje.
– När granskningen av mina orginalbilder är klar kommer detta redovisas på bästa möjliga sätt, blir det offentligt i någon form så blir det i samråd med experter, skriver Terje.

Kommer jag någonsin få se mina bilder igen?

Vart fjärde år är det karneval i Lund och då brukar jag åka ner och fotografera. För ett år sedan var det dags igen och jag koncentrerade mig på att dokumentera cirkusen. Tyvärr kommer jag nog inte få se de bilderna igen.

Bilden ovan är en av de sex bilder som jag räddat. Resten är borta. Bilden ovan har jag tyvärr inte större än 640 pixlars bredd. Hade jag inte lagt ut bilden på internet hade jag inte ens haft det.

Det här borde inte ha fått hända. Tyvärr är jag nog inte ensam om att ha en bristfällig backup-lösning. Senast igår pratade jag med en yrkesfotograf som inte visste hur han skulle få till en bra backuplösning.

Jag trodde att min Lacieserver med fyra hårddiskar skulle vara säker efterom en hårddisk kan gå sönder utan att någon data går förlorad. Men det gäller ju att själva servern håller också. Det gjorde den inte.

Eftersom hårddiskarna ändå var intakta fick jag söka upp en kompis med samma sorts server. Jag hade inte råd med en ny och köpte istället en lite billigare lösning, en "speglad" enhet med dubbla hårddiskar med identiskt innehåll. Fördelen med den är att man kan ta ut diskarna och stoppa i en annan enhet eller direkt i en dator.

Men en speglad hårddisk kan ändå drabbas av problem. Men kan råka radera filer och då försvinner de på båda diskarna. Det går att rädda filerna om man inte skriver över med nya filer.

Filsystemet på disken kan också bli korrupt och det hände givetvis mig. Jag skaffade en programvara som ska kunna läsa ut filer från en korrupt hårddisk och det lyckades också till en viss del. Filnamnen och filstrukturen är borta, men tack och lov fanns metadatan (IPTC) som jag skrivit in i filerna kvar.

Bildfilerna hamnade i mappar om tusen bilder i varje. För att få någon ordning på bilderna så importerade jag in de 71.000 bilderna i Lightroom. Det gick att sortera kronologiskt och efter metadata, men en del bilder saknades eller var skadade. De redigerade bildfilerna var som regel skadade men råfilerna fanns kvar, utom bilderna från karnevalen.

Jag har lite då och då suttit och gjort om förra vårens och  sommarens bilder men tyvärr kommer jag nog inte få återse bilderna från Lundakarnevalen.

Så hur ska man då göra backup? Det finns många tekniska lösningar men en vanlig princip är: Tre diskar fördelade på två platser.

Det innebär att man hemma har bilderna på två separerade enheter som är synkade, men inte speglade. Den ena kan i sig vara speglad, men backupdisken bör släpa efter lite så att man enkelt kan rädda en ofrivillig radering.

Om backupen görs en gång om dagen förlorar man aldrig mer än en dags arbete. Se till att vänta mer än en dag innan du formaterar ditt minneskort om du aldrig vill förlora en råfil.

Jag tycker inte råfilerna behöver mer skydd än så här. De "fixade" bilderna behöver däremot även lagras på ett tredje ställe som är på en annan fysisk plats så att man skyddar sig mot brand och stöld.

Det räcker med att dessa bilder är i jpeg med låg komprimering eftersom bilderna inte ska bildbehandlas mer. Det finns många som erbjuder lagringsutrymme på webben, men det finns vissa som även erbjuder nyttiga funktioner.

En sådan tjänst är Fotosidans systertjänst Imagedesk där bilderna inte bara ligger säkert lagrade utan även är sökbara. Då har man plötsligt sitt bildarkiv lättillgängligt och sökbart på nätet om man snabbt behöver en bild. Och man kan låta kunder gå in och söka i vissa mappar.

I Photoshop kan du skapa ett makro som automatiskt sparar en jpeg-version av din färdiga bild i en separat mapp. Sedan kan ett synkprogram se till att bilderna som hamnar i mappen automatiskt läggs upp på din lagringsplats på nätet.

Hur länge håller hårddiskarna?

Tänk inte så. Digitala filer ska flyttas över till modernare lagringslösningar med jämna mellanrum. Riksarkivet flyttar kontinuerligt data från äldre diskar till nyare. Mellan 5 och 10 år låter de informationen ligga och sedan flyttas den över till ny hårdvara.

I praktiken är inte det här så krångligt trots att ditt bildarkiv ständigt växer. Men lagringskostnaden per MB sjunker hela tiden så när det är dags att köpa nytt får du plats med allt det gamla och flera års komande bilder utan att kostnaderna skenar.

Skannern återupplivad - nya bilder att skåda

Jag hämtade nyligen ut 15 framkallade färgrullar som jag tagit med mina nya Leica M6. 15 rullar på en månad är lite nyhetens behag. Framöver kommer jag fortsätta ta familjebilderna med digitalkameran och ha Leican som flanörkamera.

Jag delar en Nikon Coolscan 9000-filmskanner med min pappa. Men eftersom jag inte har planerat någon skåneresa på ett tag så tvingade mig nyfikenheten att hitta skanner. Jag behövde inte gå lång. 3 meter från min arbetsplats står nämligen en Nikon Coolscan 4000 parkerad sedan Hedenhös. Åtminstone sedan min kollega David Elmfeldt var actionfotograf med två Nikon F5 ständigt skjutberedda.

David var tveksam till att jag skulle få liv i den gamla skannern. Han mindes lite vagt att det varit lite strul med den, men kunda inte precisera mer. Utrustad med en firewire 800/400-kabel så åkte jag in till jobbet på min lediga dag för att skanna.

Jag laddade ner Nikons skannerprogram (Nikon Scan 4) och försökte få igång maskinen som bara stod och tuggade. Jag provade med testversion av proffsprogrammet Silverfast men skannern ville ändå inte mata in mina filmremsor. Till sist kom jag på att det gällde att mata in filmen med ett visst knyck och sedan starta om programmet efter att filmremsan matats ut.

Jag hann med att skanna tre bilder den dagen så jag packade ner skannern i ryggan. Under helgen var jag ute och fotograferade flitigt i solen, men när jag tog igen mig i soffan efteråt passade jag på att skanna.

En anledning till att jag börjat köra med film igen är att jag gillar hur film kan återge högdagrar på ett snyggt sätt. Att den sen är usel på att återge detaljer i skuggorna spelar mindre roll och kan rent utav vara en fördel. Det blir lite ruffiga bilder med korn och svärta.

Fotografen Thomas H Johnsson som jag lärt känna tar alla egna bilder på film och även en del uppdragsbilder. Han har pratat en del om att han inte kan få samma svärta i en heldigital bild som i ett digitaliserat negativ. Jag har funderar lite på det och tror inte riktigt att det är sant, men det krävs en del jobb för att få till samma resultat med digitala bilder. Det handlar helt enkelt om att kontrasten blir högre med ett mindre tonomfång och svärtan kraftig om man kapar skuggteckningen. En del filmer har dessutom hög kontrast i skuggområdet och det bidrar tillsammans med kornet till ett ruffigt resultat.

Thomas skanningar är jättefina och jag var inte nöjda med mina. Visserligen har Thomas en äkta proffsskanner, en Imacon, men berodde det bara på det? Jag provade att testa med Silverfast och Vuescan och kom fram till att jag kunde få fram betydligt mer information ur filmerna med dessa program. (Nikon har för övrigt slutat uppdatera sin skannerprogramvara och rekommenderar dessa två program).

Silverfast kostade för mycket och jag var nöjd med testskanningarna med Vuescan så kontokortet fick krypa fram ur plånboken. 690 kronor var det värt och jag kan även använda Vuescan med Nikon 9000-skannern.

Nu är frågan hur många av de 90 bilder som hittills skannat som är så viktiga att jag ska lägga ner möda på att skanna om dem med Vuescan.

Sen återstår frågan om hur jag ska få skärpa över hela bilden på första och sista bilden på var filmremsa. Inmatningsmekanismen lyckas inte hålla neggen plana. Jag har bett David leta efter en manuell filmhållare eller så får jag skanna de bilderna i Skåne.

Kunglig bildmanipulation och blixtförbud

Den stora mediehändelsen i vårt lilla västra grannland är Kronprinsparets tvillingfödsel. En armada av fotografer väntade i entrén på Rigshospitalet på att paret skulle komma ned från BB-avdelningen och visa upp sina nyfödda ögonstenar.

I förväg hade det danska hovet meddelat att det skulle råda blixtförbud med hänsyn till de små nyfödda. Med några TV-lampor uppsatta och dagens moderna ljuskänsliga kameror lär ingen ha protesterat enligt vad jag hört.

Mer snack har det blivit om omslaget till skvallertidningen Billed-Bladet. Där syns paret tätt tillsammans med sina bebisar. Saken är bara den att på alla andra bilder så står paret på andra sidan om varandra. Spegelvändning? Nej, det ser man vid en närmare titt på den här filmen.

Alltså måste Billed-Bladet ha satt samman två olika bilder. I svenska tidningar ska montage märkas "Montage" för att läsarna ska kunna lita på att inget har lagts till eller tagits bort ur bilder som inte är märkta. 

De danska pressfotograferna är upprörda över Billed-Bladets tilltag och Pressefotografforbundet har frågat chefredaktören om inte detta är en fråga om bildmanipulation. Svaret de fick från chefredaktören Pia From är häpnadsväckande:

– Nej, vi har bara satt ihop två bilder intill varandra.

Och jag som trodde att montage just var när man satte ihop olika bilder, och att manipulering var när man när man skapade en egen verklighet för att passa sina egna syften.