Kosläpp för gatufotografer

Löning, vårsol, slopade restriktioner och en vilja att demonstrera för Ukraina gjorde att det var mer folk på gatorna i Stockholm i går lördag än jag sett på flera år. Och det kryllade naturligtvis även av gatufotografer.

En lång period med hemarbete har gjort att jag nästan börjat klättra på väggarna. Lusten att komma ut på stan och röra på påkarna var intensiv. Och jag var knappast ensam om känslan. 

Stockholms gator kryllade med folk på ett sätt jag inte sett på flera år. Förutom folkvolymen tog det mig en stund att förstå vad som mer var nytt – att bara en av tusen bar munskydd.

Vårsol och blå himmel får en del att fram kameran. Men jag tror att flera av dem som hade kameran med sig på stan var ute för att dokumentera demonstrationerna för Ukraina eller för att fotografera folk på stan.

Den här mannen fotograferade med en demonstration sin Leica M5 med Voigtländer 35 mm f/2,5 och Ilford Delta 400. Leica M5 är en underskattat modell. Smart och praktiskt utformad, men illa omtyckt för att den inte ser ut som andra M-modeller. Leica gjorde aldrig om det misstaget.

Både på Sergels torg och Norrmalmstorg pågick demonstrationer för Ukraina. Det ryktas om att en del demonstranter sökte sig till den ryska ambassaden.

Efter demonstrationen på Norrmalmstorg stötte jag på dessa tre gatufotografer: David Schmidt som bland annat fotograferade med en Widelux F8 panoramakamera, Nils-Erik Larsson med sin nya Fujifilm X100V och Payman Hazheer som fotograferade i svartvitt med Leica M10 Monochrome och Leica Q2 Monochrome.

Jag hann inte med någon längre runda tyvärr, men här föjer några hyfsade skott.

Gatufoto-lärdomar att lägga på minnet

Det här gatufoto-året har börjat dåligt, riktigt dåligt. Trots att vi är i mitten av juni har jag inte ens varit ute och fotat en handfull gånger. 

Ursäkterna är många och relevanta. Jobb, privatliv och coronavirus har kommit i vägen. Men ändå har det funnits missade tillfällen. Jag har väl blivit biten av latmasken, som min pappa brukade säga. Det är väl i högsta grad mänskligt att vara lite bekväm, men samtidigt har jag insikter som ska kunna motverka den bekvämligheten, nämligen att:

>> Det blir alltid någon bild med "tittvärde" om man tar en rejäl gatufotorunda

Denna insikt leder till nästa slutsats:

>> Man ångrar aldrig en gatufotopromenad

Med dessa tankar i huvudet och driven av ett behov att testa Fujifilm X-T4 i gatumiljö trotsade jag kroppens fysiska och psykiska protester och åkta in till stan för en fotorunda. Min vanlige följeslagare Joakim K E Johansson hade annat för sig så jag gick själv.

Det är bra att gå själv ibland. Åtminstone för mig. Jag hittar då min egen rytm och blir väldigt koncentrerad på att se. Det kan låta som en jakt, och ja - det är en jakt på motiv. Men det är också ett njutbart sätt att uppleva staden. Man blir väldigt närvarande.

Jag valde att inte bara gå i centrum då jag misstänkte att stockholmarna är mer utspridda över staden nu än en vanlig helg. Dels på grund av coronaviruset, men också på grund av högsommarvädret. Vattnet drar. 

Mycket riktigt var det knökfullt i Rålambshovsparken men glest i City. Det senare är faktiskt ingen nackdel. Jag gillar renodlade bilder och en vanlig lördag är det ofta för trångt i City. Folk är helt enkelt i vägen för mina utvalda motiv. 

Tomt i City. Stockholmarna flyr stan och turisterna saknas.

Få resenärer på Centralen, men här är i alla fall en som väckte mitt intressen. Den här unge mannen verkade ha svårt att hitta i storstan.

Kanske lite för sökt. Men lite kul att fota på annat sätt än jag brukar.

Många väktare och poliser i City. Det senare var på grund av risken för att stora demonstrationer utan tillstånd ska hållas. Men det var tomt kring Sergels torg.

När kilometrarna började kännas i benen påmindes jag vad Joakim K E Johansson sagt till mig förra gången vi var ute och fotade på stan. "Du har uppenbart svårt att hålla dig på en plats och vänta in motiven, det syns på dig." 

De trötta benen fick mig till slut att stanna på Sergelgatan och tillämpa Joakims metod:

>> Välj ut en bildmässig plats, håll dig där och vänta ut motiven.

Metoden är smart på två sätt. Dels orkar man inte gå hur långt som helst på en dag. Så genom att ta pauser på bildmässiga ställen orkar man hålla igång längre. Men det är framförallt bra eftersom man ökar chansen att kunna kombinera en intressant plats med en intressant person. När man går runt är det svårare att kombinera person och miljö.

Här kommer en liten bildkavalkad från min utvalda bänk på Sergelgatan där jag satt en kvart:

För omkring en månad sedan var jag ute med Joakim och fotograferade på stan. Han bloggade om saken och konstaterade att gatufoto är passé, man jag hann inte göra det innan det kändes överspelat. Så därför trycker jag in några bilder från den turen av egna dagboksskäl.

Vilken bild tycker du blev bäst?

Gatufotograf på dekis?

Utvecklingskurvan går inte alltid uppåt. På senare tid har jag fotograferat allt mindre och det var längesedan jag tog en bild som jag var riktigt nöjd med. Jag har till och med börjat fundera om det här med gatufoto verkligen är min grej.

Det är inte så att luften gått ur mig, även om det kan låta så. Den största anledningen till att mitt gatufotograferande sviktar är för att mitt frilansade blomstrar. Jag har aldrig haft så gott om fotouppdrag som i år, och då var ändå 2017 mitt bästa år sedan jag drog igång min firma 1995.

Men jag känner samtidigt att jag inte är lika taggad på gatufoto som tidigare. Det kan vara en tillfällig svacka, men också en naturlig utveckling efter flera års intensivt kärleksförhållande till gatufotografin. Jag börjar lockas av att komma tillbaka mer till porträtt och dokumentärfoto, något som jag höll på med väldigt intensivt på 00-talet.

Jag har inte känt mig särskilt taggad när jag fått en liten lucka i kalendern och försökt ge mig ut på stan för att fota under våren, men i lördags kändes allt rätt igen, inklusive vädret. Joakim K E Johansson gjorde mig sällskap och vi tog oss söderut från Sergels torg.

Jag gillar Stockholm och kan verkligen njuta av att gå runt i staden. Och med kamera i handen kan den upplevelsen bli ännu mer intensiv. Men ibland blir gatufotograferandet för mycket jakt och för lite njutning. Den här dagen var njutningen nära hundraprocentig. Även om jag inte tagit en enda exponering hade jag varit nöjd. När jag går med kamera är jag mer uppmärksam på alla personer och detaljer, bara det är kul i sig.

Ett enbensstativ kan vara ett bra stöd i livet.

År 2027 ska Slussen-bygget vara helt klart, det fick jag lära mig av de rosa informatörerna.

Joakim går runt på stan med lätta steg och lätt beväpning, blott en Fujifilm X100F bär han runt på. Men don efter person, själv släpar jag runt på en stor och tung Canon Eos 5D Mark IV med ett EF 24-70/4L IS.

Det är skillnad på konst och konst.

Det börjar kanske bli dags för undertecknad att skaffa sig en hatt? 

Rundan på stan gav mersmak. Jag ska ge mig ut mer i stan under sommaren då det ändå är glesare med frilansuppdrag och jag har semester från Fotosidan. Det finns inga ursäkter - på det igen. Och det brukar ju faktiskt vara kul när man väl kommit ut med kameran.

Det går faktiskt att hitta bilder på hemmaplan

Det är inte alltid helt lätt att orka hålla igång som gatufotograf. Det är ett himla traskande för varje bra bild, så det inte så konstigt att man tappar stinget ibland och låter bekvämligheten ta över. 

På senare år har jag åkt på ett flertal gatufotoresor utomlands. Under resorna blir ett extremt fokus på fotografering – många timmar och kilometer avverkas varje dag. Här hemma tar det emot att åka in till stan på lördagen med samma tråkiga tunnelbana som jag åker till jobbet med på vardagarna. Det tar emot att gå en extra runda på stan innan jag åker hem efter jobbet. Hungern och tröttheten vinner alltför ofta.

För att peppa mig har jag tänkt på att jag alltid brukar få några bilder som jag är riktigt nöjd med från varje resa. Jag borde få kunna få till bra bilder hemma i Stockholm också om jag bara är ute lika mycket och är lika koncentrerad.

Så i fredags när jag skulle gå och se en föreställning på Operan passade jag på att ha med en kamera även om jag bara skulle gå raka vägen från T-Centralen till Operan. På Sergels torg, intill Fotografiskas igenbommade affär, såg jag en man som gick ned på knä för att be. Miljön kändes udda för en bönestund, samtidigt som han på något sätt passade in. Så knäpp, knäpp och sedan raska vidare. Hade jag istället gått med musik i öronen och inte hade haft kameran med så hade jag antagligen inte ens sett mannen.

Det finns ett inslag av tur i gatufoto. Men det gäller, precis som Stenmark, att träna och vara förberedd så att man kan ta tillvara på på turen. Ju mer man är ute, desto oftare har man tur. Ju mer uppmärksam man är, desto mindre är risken för att missa när turen uppenbarar sig. Ju mer man är säker på sin utrustning, desto ...

Igår lördag tog jag en kort tur på stan med min gatufotograferande kompis Joakim K E Johansson. Vi fann båda vädret i lite varmaste laget för gatufoto och pratbehovet var nog större än fotobehovet. Men bättre att traska runt med kameran på magen och prata än att sitta och prata med kamerorna på ett fikabord. Pratandet påverkar naturligtvis koncentrationen, men vissa saker reagerar vi båda instinktivt på, som när fyra gubbar har likadana kepsar. 

Vi hade båda andra sociala åtaganden så det blev bara cirka en och en halv timme på stan. Turen gav dock mersmak. Stockholms gatufoto har absolut motiv att bjuda på. I sommar ska jag försöka plåta mer i Stockholm än förra året.

PS. Bilderna är tagna med en Fujifilm X100F om någon undrar.

Två rundor i stan och en tur till Gnesta

Just nu snurrar det en hel del kring gatufoto i huvudet. Den senaste tiden har jag suttit hemma och växelvis läst böcker om gatufoto och skrivit om gatufoto.

Vad gör man då när tankarna börjar snurra för mycket? Jo, jag tog och åkte in till stan (Stockholm) för att fotografera lite på gatorna. Fotografering är ofta en bra metod för att rensa skallen eftersom man är helt koncentrerad på att jaga bilder. Men i bakhuvudet kan det ändå pågå tankeprocesser, för titt som tätt dök det upp en tanke kring gatufoto som jag inte lyckats komma på hemma vid skrivbordet.

I går var det soligt och det går ju att utnyttja kreativt.

Det är först på eftermiddagen som folk brukar bli mycket folk på stan, så idag passade jag på att åka till Planket-utställningen i Gnesta innan jag plåtade loss i stan.

Gnesta bjöd på många intressanta bilder och möten som vanligt. Jag uppskattade särskilt Marcus Gustafssons "dagboksbilder". Kändes lite inspirerat av Anders Petersen och JH Engström.

Andra bilder som verkligen föll mig i smaken var Knut Koivistos analoga vardagsbilder, Mia Galdes blomsterbilder och Gunnar Smolianskys poetiska svartvita printar.

Jagad av regnet drog jag tillbaka till stan för att få någon torr timme. Mulen himmel gjorde att det inte fanns några skuggor att leka med, men bilder går det ju oftast att hitta ändå.

Vilken bild tycker du blev bäst?