Kan man älska fler än en?

Bengt Björkbom har i flera blogginlägg demonstrerat sin reservationslösa kärlek till de gamla manuella Leicakamerorna. Det kan kanske av några uppfattas som någon form av fetishism, en dyrkan av en kamera som besitter nästan övernaturliga krafter. Jag ser det inte så. Det finns många över hela världen som tycker som Bengt. Därmed inte sagt att denna kamera ger ifrån sig bättre bilder än någon annan kamera. Naturligtvis inte. Det måste vara något annat hos Leicorna som väcker sådana känslor hos ägarna. Jag har aldrig ägt en Leica, knappt hållit i en ens. Visst pratades det om Leica när jag var i tonåren men då som något nästan ouppnåeligt. Någon kände någon vars far hade en Leica. I min omedelbara närhet fanns ingen, vare sig till beskådan eller användning. När jag skaffade en Pentax Spotmatic fick jag nog ungefär liknande känslor som Bengt beskriver. Den var med mig överallt. Jag hade två objektiv. En 35:a och en 85:a. Jag kunde inte tänka mig en bättre kamera...

För drygt ett år sedan köpte jag en Sony A850, en s k fullformatskamera, med zoomen 2,8/28-75 SAM och senare 4,5-5,6/70-300 SSM. Kärlek uppstod på direkten. Det är inte en liten kamera men den är ändå mycket smidig att använda. Den inbyggda bildstabiliseringen bidrar bl a till det liksom den utmärkta ergonomin. Bildkvaliteten är också utmärkt bra. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

I höstas köpte jag på eBay Minoltas troligen bästa analoga systemkamera, Dynax 7. Den är förhållandevis liten, i alla fall om man jämför med A850. Den har förmodligen all den avancerade automatik som fanns att tillgå när den var i ropet. Jag använder nästan alltid A-läget, d v s bländarförval, vilket jag också gör med A850. Autofokusinställningen beror på om fotoobjekten är stilla eller rör sig. När man blir äldre och ögonen inte längre fungerar så bra är en sådan här typ av kamera suverän. Skärpan sitter nästan alltid precis, liksom exponeringen. Det är bara att koncentrera sig på motivet. Jag använder ofta Fuji Acros 100 ISO till den här kameran och resultatet blir fantastiskt fint. Jag använder både gamla Minolta-och Zeissobjektiv liksom nya Sonyobjektiv (se ovan). Det fungerar fint med alla. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

Vad vill jag ha sagt med det här? Det börjar nästan likna Lars Molins "Tre kärlekar". Jag kan säga att jag kan älska fler än en. Alla kameror har sina sidor och det har för mig varit väldigt utvecklande att lära känna var och en av dem. Jag har många fler kameror som jag använt och/eller fortfarande använder. Val av kamera kan vara avhängigt vilken typ av motiv man föredrar att fotografera. Det finns naturligtvis en massa andra kriterier också. Storlek, pris mm. Visst är det så men jag har inte känt mig direkt hämmad i någon av de fotosituationer jag normalt hamnar i med någon av de uppräknade kamerorna.

Det här är en av mina darlingar:

Man kan ta riktigt bra bilder med den här kameran med lämplig optik, här Sony 2,8/28-75 SAM

Ja, så här är det för mig. Jag älskar dem alla. Stephen Stills skrev en höjdarlåt på det temat i början av 70-talet. Love the One You're With. Lyssna och njut!

På återseende

/Torbjörn

2011-03-25 21:12   Joakim K E Johansson

Visst är det så Torbjörn - man kan ha flera favoriter.

Själv är jag så löjligt förtjust i min Canon 5D, samtidigt är jag totalt bedårad av min analoga Canonet från 70-talet. Och min Pentax MX kan jag heller inte leva utan! ;-)

Besvara

Svar från pic-tor 2011-03-26 10:29

Visst kan man älska fler än en :-). Jag har fortfarande en gammal klockarkärlek till Pentax eftersom det var mitt första kameramärke och jag har ett antal gamla Spotmaticvarianter i skåpet hemma. Pentax MX var jag på väg att köpa men annat kom emellan. Det är kul att botanisera bland alla märken tycker jag.

Svara

2011-03-25 21:30   froderberg

Är man med i HD-klubben kör man inte japanska sporthojjar ;)

För vissa är nog ett varumärke en del av ens identitet. Andra har fler favoriter.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-03-26 10:24

Så är det nog och så vill framför allt marknadsförarna av produkterna vi köper att det ska vara. Marknadsföringen går ju mycket ut på att hålla kvar de märkestrogna vid sitt märke. Man bygger upp en känslomässig sfär kring själva produkten och vi konsumenter trillar lätt i fällan. En HD förknippas med så mycket annat än själva hojen och det är väl det som i huvudsak gör att man som HD-ägare inte kan tänka sig att köra japanskt.

Svara

2011-03-25 21:37   apelgården

I det liv som förflytit har jag nyttjat ett antal kameror, kanske 7-8, kommer inte ihåg så noga. Men mina bilder kommer jag ihåg.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-03-26 10:16

Kameror kommer och kameror går men bilderna består. Så är det nog. Bilderna är det viktigaste i sammanhanget.

Svara

2011-03-25 22:01   RHelena

Love the One You're With; så är det väl. Just nu min Pentax. Fast om tar jag upp min gamla Olympus OM-1 som var min första systemkamera så skulle jag väl älska den mest ett ögonblick i alla fall. Det finns andra också, fast vissa har man ju blivit besviken på också sanningen att säga.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-03-26 10:14

En mycket viktig period i en människas liv infaller i 14-18 års åldern. Det man upplever då präglar mycket av ens senare liv. Jag kan tänka mig att skaffar man sig en kamera under den tiden så är den en referens för alla andra kameror man senare skaffar sig i livet.

Svara

2011-03-26 18:35   EGW

Faktum är att jag finner Bengt Bs relation till sin Leica nästan gåtfull. Inte tycker jag att det är riktigt samma sak du ger uttryck för här. Du har en fotografisk verktygslåda som du fortlöpande har anpassat till dina behov.

Men visst, om man nu känner starkt för fotografering så är det naturligt att man känner starkt för sin kamera, i alla fall om den åstadkommer det man önskar av den. Jag har haft flera kameror som inte alls gjort det, och där har det inte uppstått någon ljuv musik!

En gång för mycket länge sedan hade jag faktiskt en Leica själv, och visst var det något visst med den. Högsta klassen av teknologi och hantverk i förening. Att jag gjorde mig av med den berodde på att jag inte hade råd att förse den med den optik m m som jag faktiskt skulle behöva. Bland annat. Och det var en modell utan mätsökare, som jag kommit över billigt. Så mitt Leicainnehav var halvhjärtat. Och när jag så småningom började satsa mer på foto blev det inte någon mer Leica. Men min beundran för deras kvalitet och design har jag kvar.

Vad jag känner i dag är att analogfotografering aldrig kommer att bli någon stor grej för mig. Hur man än tar bilderna så ska de in i datorn. Att då gå omvägen över film är i mina ögon djupt irrationellt. Men vid digital fotografi ligger det inte lika nära till hands att fästa sig så mycket vid en viss kamera, eftersom den efter fem år eller lite mer börjar bli föråldrad. Själv har jag svårt att tro att en gammal digitalkamera kommer att uppnå den värdiga, antikvariska patinering som man känner att den gammal Leica eller Rollei har.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-03-26 18:57

Jag skulle inte ha något emot att få äga en Leica M6 t ex. Tyvärr har de blivit så fasligt dyra så det lär väl aldrig inträffa. Lite avundsjuk är jag nog på Bengt för han har ju några väldigt fina Leicor med fin optik. Analog fotografering är fortfarande kul tycker jag men huvudnumret är naturligtvis digital fotografering för visst är det bekvämt att kunna tanka in bilderna direkt i datorn.

Svara