"Detta skall hädanefter bliva min melodi"

"Detta skall hädanefter bliva min melodi" lär Karl XII ha yttrat när han som mycket ung kung landsteg med sin här på Själland och hörde kulorna vissla om öronen. Om kungen var lagd åt det musikaliska hållet vet jag inte men han gillade i alla fall att kriga. Han trodde att blykulor inte bet på honom och han gjorde allt för att övertyga sina karoliner att det även gällde dem. Kanske var det därför han ibland gjorde helt vansinniga attacker med många egna stupade som följd. Vilket bl a hände i slaget vid Poltava. En klokare stridsledning hade troligen gett ett annat resultat. Kanske var det också därför han så småningom blev skjuten med en rund knapp och inte en blykula. Av sina egna tror somliga, av norrmännen tror andra.

Det har väl inte undgått någon som läser min blogg att jag gillar svartvitt och särskilt analogt svartvitt. Mellanformatet ligger mig varmt om hjärtat. Det var det formatet, och den karaktär det ger bilderna, man i huvudsak växte upp med i de tidiga ungdomsåren. De enkla kameror som förekom hemma var alla i det här formatet. Senare, i tonåren, tog småbildsformatet över mer och mer.

Nu när ljuset äntligen har återvänt ska jag på allvar fotografera med mina mellanformatskameror. Känslan att fotografera med en gammal Rolleiflex, eller för den delen Yashica, är väldigt speciell. Tekniken är så enkel. En låda med, i det här fallet, två objektiv, en spegel och en mattskiva. Ett objektiv används för att komponera bilden och ställa in skärpan. Ett litet förstoringsglas kan fällas in för att underlätta det senare. Bilden speglas upp på mattskivan och blir därför också spegelvänd där. Ovant i början kanske, men är inget man tänker särskilt mycket på sedan man blivit van. Det andra objektivet, som rör sig parallellt med det nyss nämnda, och där slutaren är inbyggd, tar själva bilden.

Jag gillar den här enkelheten där man förstår hela tekniken. Men det roliga stannar inte där. Omhändertagandet av den exponerade filmen, med framkallning, torkning, skanning är också en ganska enkel historia – när man väl lärt sig. Det tar lite tid och man hinner inte med att ta så många bilder. Fördelen är att du får mer tid till varje tagen bild. Hantverket, pysslet, är väldigt givande och man kan ta på det färdiga grundmaterialet, negativet.

Alla de här bilderna är tagna med en Rolleiflex från 1948. Filmen jag har använt är Fuji Acros 100, som kommit att bli en favoritfilm för mig, framkallad i Paterson FX-39. Nu vet jag inte om den framkallaren fortfarande finns kvar, men den passade förträffligt till den här filmen.

De flesta här på FS undrar naturligtvis varför man fortfarande håller på med den här gamla, analoga tekniken? Jag har inget bra svar annat än att det är så förbaskat roligt. Resultatet blir också väldigt bra, speciellt om man använder lite större negativformat.

Det här får nog bli min musik ett bra tag framöver. För att inte tröttna på den gamla musiken blir det naturligtvis en hel del modernt också.

På återseende

Torbjörn

Hemikring, kan det vara något att hänga i julgran?

De finns flera här på FS som tar bilder från närområdet där de bor. Det gör jag också från tid till annan. Men kan det verkligen vara något att hänga i julgran? Några fnyser kanske och tycker det är i billigaste laget. Visst är det billigt. Det är bara att klä på sig och ta med kameran när man går ut. Bilen kan stå kvar i garaget och du behöver inte heller ta bussen eller tåget. Cykeln kan däremot vara bra att transportera sig med om man ska fotografera en bit bort från hemmet. Däremot att cykla och fotografera är inget jag kan rekommendera.

För en vecka sedan hade det fallit en hel del snö och jag bestämde mig en dag för att dokumentera min omgivning, nu klädd i nyfallen snö. Jag förstod att det var vinterns sista suck och att den snart skulle vara borta så första bästa dag fick duga. Det ska ju egentligen vara klart väder när man fotograferar snö, annars blir den grå och tråkig. Den här dagen när jag gjorde mig besväret att göra en fotosväng var det tyvärr gråväder. Inget att göra åt. Det behövs gråvädersbilder också.

I mitten bor jag, men bara en dryg månad till

Villan i bakgrunden var visst Carola intresserad av när det begav sig

Inga hopp här i dag

Promenadvägen ned till stationen

Björkbacken, som jag tycker är så fin

Tall och gran får också vara med

Men björken är stoltast av de alla

Den snötyngda furan sträcker på sig

Här bland stammarna vilar fynd från forntiden

För bra många år sedan gjorde man arkeologiska utgrävningar i min lilla, fina björkbacke. Man lär ha funnit en hel del har jag förstått.

Som bekant så tror ofta exponeringsmätaren att snön är ljusare än den är och resultatet blir underexponering och grå snö. Ibland ser man bilder med nästan svart snö. Hemskt tycker jag. Här har jag överexponerat T-MAX 400 ett steg och snön blev väl hyfsat vit. Kortade också ned framkallningen en aning för att inte missa strukturerna i snön.

När jag skannade så gjorde jag det så vitt som möjligt, utan att högdagrarna blev utbrända. I Photoshop lade jag sedan på en svag kontrastkurva. Det var allt.

Nu är snön borta – liksom gråvädret.

På återseende

Torbjörn

Den sommaren byggde vi ett uthus med dass – och fiskade. Vemodet kom långt senare.

Vi kom i väg från Lycksele tidigt på morgonen. Vi hade drygt 20 mils körning framför oss efter Blå vägen. Den här gången var vi bara tre. Evert, min svärfar, Gregor och så jag. Vi tog Gregors bil och lastade den full med de verktyg vi behövde för vårt uppdrag. Rivningsvirket var redan beställt och framkört till den lilla stugan vid bäcken. Bäcken som rinner ut i Lill-Björkvattnet, några mil söder om Tärnaby. Stor-Björkvattnet och Lill-Björkvattnet utgör två av Umeälvens källflöden. Stugan kördes upp på lastbil året innan. Den är mycket enkel. Två rum, varav det ena tjänstgör som både kök och sovrum. Det större rummet är både mat- och sovrum. El och rinnande vatten saknas och även ett ordentligt dass. Vi är där nu för att bygga ett uthus med dass.

Evert och Gregor

Vi har bara några dagar på oss så vi arbetar snabbt. Jag beordras kökstjänst och ser till att vi alla får både mat och kaffe. I stugan finna ett primuskök och en kamin med kokplatta.

Vi har några nät med oss, för vi har fått lov att fiska på en bekants vatten på andra sidan sjön. På kvällen ror vi ut och lägger näten och sedan far vi tillbaka till stugan. Vi planerar att gå upp tidigt nästa morgon, för det är en bit att åka. Dessutom har vi en hel del arbete kvar att göra på uthuset.

Bilen gick i baklås

Tyvärr lyckades vi låsa oss ute från bilen och kom inte i väg förrän efter en timmes pillande med en koppartråd. En biltjuv hade säkert gjort det på en minut.

Båten ska snabbt i sjön

Evert undrar om det blir någon fisk i dag

Fångsten bärgas

Vi får mest sik

Vi ror i land för att rensa näten

Evert hänger näten högt

Gregor sätter sig i lingonriset och rensar

Nu är jobbet snart klart

Fångsten är rensad och klar

Väl hemma vid stugan saltas fisken och stoppas i en gammal mjölkkruka. Den ställs sedan i en grävd grop i bäcken och fungerar utmärkt som kylskåp.

Året var 1973 och jag minns det här så väl. Vi hann utnyttja stugan flera somrar och några vintrar. Sedan blev det inbrott där och förövarna roade sig med att festa och tjuvfiska. Den som ägde marken sade upp arrendekontraktet med Evert, han som inte hade någon som helst skuld till vad som hade hänt, och stugan forslades bort...

Många år senare är jag, Evert och min grabb Kristoffer i Tärnatrakten och fiskar. På hemvägen åker vi förbi stället där stugan stod. Vi går ned till bäcken och sätter oss på de bänkar svärfar en gång snickrade. De går fortfarande alldeles utmärkt att sitta på. Vi fikar en stund och jag ser att Evert är tagen av besöket. Jag känner också av vemodet. Det hade kunnat vara så annorlunda. Innan vi far vidare går vi runt och tittar på den nu öde tomten.

På återseende

Torbjörn

Lok(o)motiv

Det förekommer en hel del bilder på lok och tåg här i bloggen. Ofta är det tågkunniga personer som gör det och man får lära sig ett och annat. Själv har jag mycket blygsamma kunskaper om tåg. När jag växte upp hade jag en kompis vars pappa jobbade "efter järnvägen". De bodde i ett gammalt SJ-ägt hus alldeles intill järnvägen och inomhus kändes vibrationerna väldigt tydligt när tågen passerade. Både pappan och min kompis kunde naturligtvis en hel del om tåg och allt som kunde relateras till tåg. T ex tidtabeller.

Jag hade, och har fortfarande, mycket stor respekt för tåg. En gång hängde jag och några kompisar på vajerstaketet som löpte vid sidan av järnvägen. Vi pratade och stojade och gungade fram och tillbaka på det slitna staketet och stolparna vickade med. Vi märkte inte tåget som var på väg. Precis innan det passerade oss tryckte lokföraren på signalen. Han hade naturligtvis sett oss och ville göra oss uppmärksamma på det annalkande tåget. Kombinationen av den mycket starka signalen och luftpuffen från tåget gjorde att vi alla flög baklänges och hamnade på marken. Rejält lomhörda och uppskrämda fortsatte vi med vårt kojbygge.

Kanske ett RC-lok?

Min kompis berättade en gång att RC-loket var på väg. Det skulle tydligen vara ett enastående lok och han berättade allt han visste om det. Tyvärr var det inget som fastnade hos mig och allt är nu glömt. Men det gör inte så mycket, jag åker tåg ovetandes om vilken typ av lok som drar det. En fråga i det sammanhanget. På tågen mellan Stockholm är det två lok kopplade till tågsättet. Jobbar bägge loken eller är det enbart det första?

På återseende

Torbjörn

Den gamla stilen

Snälla filmtillverkare – håll ut några år till! Att fotografera "i den gamla stilen " är så roligt. Slutresultatet hänger mycket på dig själv och felsökningar efter en misslyckad bild är ganska enkla att genomföra. När inspirationen tryter och bildtröttheten slår till med full kraft är det skönt med lite "kroppsarbete". Analog fotografering, gärna i mellanformat, ger väl inte mer kroppsarbete ute i fält än digital dito, men väl när man kommer hem efter väl förrättat värv. Det pysslet tilltalar mig. Mitt pyssel är inte helanalogt eftersom jag skannar negativen. Det ger mig ändå full tillfredsställelse. Både vad gäller själva pysslet som resultatet.

De här bilderna är alla tagna i närheten av min arbetsplats. Har man en kamera med sig så blir promenaden till och från arbetet mer givande. Risken finns naturligtvis att du missar ett och annat tåg. Men vad gör det, det går snart ett annat igen.

Ljusets återkomst till människorna här i norr betyder så mycket. Nu frodas alla möjliga lustar och just fotograferingslusten tilltar för varje dag som går. Vi som gillar fotografering har med andra ord underbara dagar framför oss.

På återseende

Torbjörn