Gesällen/ Kan man förmedla känslan man hade när bilden togs till andra?

Intet är nytt under solen. Det är lika bra att konstatera det från början. Vi vill gärna tro att vi är originella, det är bara jag som tar sådana här bilder (andra snor mina bildidéer). Vi tror också att vi kan förmedla de känslor vi hade när bilden togs till andra människor. Det ska man nog inte räkna med. Betraktaren ser ju bara bilden. Denne hör inte bullret från tågen, fågelkvittret, forsen som brusar, örnens vingar som susar, björnen som bökar och sliter i åteln, eller kaffet som puttrar i sin panna över lägerelden.

För det mesta kopierar vi det andra har fotograferat före oss. Ibland finns det någonstans en driven fotograf som är först med en viss bildidé. Eller så råkar väldigt många komma på ungefär samma idé samtidigt och ingen av dem kan sägas vara upphovsman. Andra före oss har spårat och vi övriga följer efter. 

Nu handlar det här inte om Jante utan hur svårt det är att förmedla något mer än "enbart bilden".  I dag är det så fruktansvärt mycket bilder i svang så det ska mycket till innan någon reagerar på just din bild. Ett sätt att få människor att reagera är att hårdredigera sina bilder så att de skiljer sig från mängden. Det är ju inget nytt utan har funnits länge. Med tiden har människor vant sig och en ny norm har skapats. 

Nu kan man ju undra vad det är för fel på verklighetstrogna bilder? Att trovärdigt registrera hur verkligheten ser ut. Det är nog bara en grupp gamla uvar som resonerar på det sättet. Jag protesterade mot att en fruktansvärt manipulerad bild blivit belönad i en grupp på Facebook. Den såg vidrig ut. Blev naturligtvis hotad med att bli utkastad om jag inte knep käft. Jag har sett bilder i andra grupper som manipulerats på samma sätt. Det ser ut som om det kryper massor av maskar i bilden och jag kan inte begripa att någon gillar skräpet. Men eftersom folk tycks gilla det så får man väl förmoda att bilderna förmedlar något mer än enbart bilden. Obehag kanske.

På två av bilderna har jag roat mig med att placera människor nära bildkanten. Det är ju inte på något vis originellt, men strider mot gamla kompositionsregler. 

Som jag nämnt tidigare så gillar jag inte den beigea färgen. Den är menlös och är t o m omöjlig att konvertera till svartvitt. Ska vi verkligen ha det så?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Tummen upp för tummen och det här med egen skrivare

Jag har ända sedan jag skaffade mig kamera med autofokus använt avtryckaren även för fokusering. Ända tills nu. Nu är det knappen till omkopplaren AF/MF/AEL som jag använder och då får tummen göra det jobbet. Nu vet jag att väldigt många gör så här, eller liknande, så det är naturligtvis ingen nyhet. Men för mig är det ett nytt sätt att arbeta. Bakgrunden är den att jag ibland får några oförklarliga Af-missar. Jag antar att mitt "skjutgalna gamla finger" blir för ivrigt och trycker ned avtryckaren i en för stor rörelse med oskärpa som följd.

Gick en runda i dag i min stadsdel Sätra i Gävle och satte min tumme i arbete. Den visade sig inte alls vara lika skjutgalen, som pekfingret, utan uppträdde lugnt och städat hela tiden. Inte en enda Af-miss blev det på dagens runda. Ska sanningen fram så handlade det ju inte om särskilt svårfokuserade motiv heller.  Men ändå, bra för en nybörjare tycker jag.

Tamrons 24-70/2.8 satt på min Sony A7RII i dag. Tänkte ett tag sälja objektivet. Det är ganska stort och tungt och har A-fattning. Måste alltså användas med adapter. Men jag tycker mer och mer om det.  Det gifter sig väldigt bra med min kamera, och ska jag köpa ett nytt 24-70 med E-fattning från Sony eller Zeiss kostar det vansinnigt mycket. Det blir m a o kvar. För övrigt fungerar det alldeles utmärkt med adapter.

Funderar på det här med fotoskrivare. Jag har en alldeles utmärkt Epson R3000 som ger fantastiskt fina utskrifter. Problemet är bläckpatronerna. Eller rättare sagt, de är i minsta laget, ca 25 ml, om man är flitig fotograf som ibland ställer ut och deltar i diverse tävlingar där bilder ska skickas in. Dessutom har vi alltid bildvisningar i fotoklubben varje månad. Är man lite mindre flitig fotograf är skrivaren däremot ypperlig. Att fritt kunna välja olika typer av papper är den främsta fördelen med att ha egen skrivare. Anlitar du Crimson m fl så har du i stort sett bara blankt eller matt fotopapper att välja emellan. Om du nu inte använder dig av Crimsons proffstjänster där det finns fler pappersvarianter att välja. Men då kostar det naturligtvis en rejäl slant också.

Jag vill nog fortsätta med att själv skriva ut mina bilder på egen skrivare. Förutom att det ger bättre kontroll av fotoflödet, så ger det även ett mervärde till själva fotograferandet. Det blir mycket roligare helt enkelt. Ungefär som det var att använda ett fint mörkrum på den analoga tiden. 

En ny skrivare med större bläckpatroner står alltså högt på önskelistan. Köp nu betala sedan, lockar fotobutikerna med. Betala aldrig hade naturligtvis varit bättre, men så flotta erbjudanden lär man aldrig få uppleva.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Mannen i beige?

Mannen i beige ville absolut komma med på mina bilder. Fast huvudrollen var det aldrig tal om. Det fick bli statistens. Andra var mer lämpade som huvudrollsinnehavare. En annan sak är att jag inte gillar färgen beige. Bara uttalet av den förskräckliga färgen, eller frånvaron av densamma, säger ju allt. Nu påstår ju Galenskaparna & After Shave att "beigea boys har också brain". Men det kan väl knappast gälla boys som bär beigea banlonpolos?

Kanske är jag orättvis mot den här mannen? Är det verkligen beige färg på hans kläder? Enligt Wikipedia så är beige "en ljus gul- och gråbaserad färg." Det är nog för lite gul nyans på kläderna för att det ska kallas beige. Men gråbaserad är den definitivt. En grågosse kanske? Som går med bud? I påsen har han budskapet. Han bär den med tydlig stolthet. Rak i ryggen och med spänstiga steg. Jag undrar bara vad det är för budskap han ska framföra. Det är nog väldigt angeläget eftersom det förmodligen är skriftligt.

Nej, nu tog ju statisten över helt och hållet. I mina bilder alltså. Naturligtvis skulle jag ha använt större bländare för att få kortare skärpedjup, eller använt längre brännvidd. Då hade statisten fortsatt att vara statist och inte konkurrerat med huvudrollsinnehavarna. Ibland är man lat, eller helt enkelt trött och avtrubbad efter en lång dags promenerande gata upp och gata ned. Att vara gatufotograf är krävande och formen dalar snabbt med stigande trötthet.

Reglerad arbetstid är nödvändigt om det ska bli bra bilder. Man måste ta pauser från kameran och vila, fika eller ta en matbit. När man väl har vederkvickts är det dags för nästa arbetspass i högsta dagsform.

På återseende

Torbjörn