Vårlängtan

Dagsmeja redan i januari. För en tid sedan svinkallt. Tala om svängningar. En märklig vinter har det varit med vansinnigt mycket snöfall, kyla och värme om vartannat. Nu längtar jag till vår och värme och att få sitta ute i vårt naturrum med en kopp kaffe i hand. Då öppnar vi skjutdörrarna och hör på björkens sus och rödhakens sång.

Märkvärdigare än så behöver inte en naturupplevelse vara. Man behöver inte flänga runt i världen för dyra pengar om man inte vill. Det vardagsnära, det bekanta, går lika bra. Det är dessutom mer miljövänligt.

Och miljön är vi rädd om vi naturälskare.

På återseende

Torbjörn

Reflexer på svart plåttak

Kanske ett exempel på kärlek. Kärlek till svartvitt. Den är för evigt.

Svartvitt är en form av abstraktion. Förenkling? Fördjupning? Hade det stått en röd blomma i fönstret, endast en, hade jag nog valt att göra bilden i färg.

Sparsamhet är en dygd. Sade man förr.

På återseende

Torbjörn

Möte i Holmsveden

Möte i monsunen var det väl inte riktigt. Men ganska mäktigt ändå. Vi hade åkt till Holmsveden i Hälsingland för att besöka Westerndagen, som anordnas där varje sommar. "När en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går..." Inte riktigt som i visan, men helt plötsligt står han där på vägen som går igenom det lilla samhället. Jag frågade artigt om jag kunde få fotografera honom. "Det går bra", sade han helt kort. Jag tog en bild, tackade, och våra vägar skiljdes åt.

Vi gick för att ta var sin hamburgare. Det var den enda cowboymaten som serverades på saloonen den här dagen. Därefter gick vi till den parkerade mustangen, d v s Forden, och körde vidare in i Hälsinglands mörka skogar.

Väl mött i Holmsveden igen i sommar.

På återseende

Torbjörn

Huseliiharen

Huseliiharen ligger vid Gävlekusten efter Bönavägen, just innan Bönan. Där finns bl a en fin restaurang, småbåtshamn och seglarskola. På sommaren väldigt fint förstås. Men på vintern kallt och blåsigt.

Strosade runt där i månaden mars för några år sedan. Långt därborta finns våren i antågande, men här kan den ännu inte kännas. Blåfrusna fingrar blev det minns jag. Strosade förresten, det blev nog en rask promenad för sjutton vad det blåste kallt.

Skönt att kunna sitta i värmen och redigera den kyliga bilden.

På återseende

Torbjörn

Astaire, den svartvite eleganten

Har precis sett en dokumentär om Fred Astaire. Vilket dansfenomen denne man var. Oöverträffad enligt många. Han hade det trögt i början av sin karriär. Såg inte särskilt bra ut. För stora öron bl a. Kunde utseendemässigt inte mäta sig med Hollywoodstjärnorna. Han kunde dansa och röra sig någorlunda tyckte man. Men knappast agera och sjunga. Den bilden av honom skulle dock med tiden förändras och han utvecklades till en enastående dansare, men även sångare och skådespelare. Hans filmer med Ginger Rogers blev oerhört populära över hela världen. Han var ytterst noga med dansstegen och han tränade i månader med sina partners (hade flera, inte bara Rogers).

Han var mycket noga med att kameran skulle vara stilla medan dansarna rörde på sig. Allt för att skickligheten och perfektionen hos Astaire och partnern skulle synas. Han var mycket tunn, inte alls så atletisk som t ex Gene Kelly var. Men man undrar var han fick styrkan och balansen från? Den var något enastående.

Varför skriver jag det här om Fred Astaire? Jag är inte särskilt intresserad av dans. Men jag uppskattar goda prestationer och skickligt hantverk. Oavsett vad saken gäller. Dans, foto, idrott, musik, måleri etc. 

Man såg de här filmerna för länge sedan på TV. Det var innan färg TV kom och allt sändes i svartvitt. Det svartvita framhävde det drömlika i Astaires filmer och det såg verkligen snyggt ut. Det tycker jag än i dag.

När han blev äldre tog skådespeleriet över och han dansade mera sällan. Han blev även här mycket skicklig. En sann mästare.

Tyvärr är han nog bortglömd av de flesta som växer upp i dag. Detsamma gäller många andra gamla mästare inom andra genrer. Synd tycker jag. Vi behöver ständigt påminnas om deras storhet.

Vad har den här bilden med Astaire och hans dansande att göra? Inte mycket kan tyckas. Men kanske en slags robusthet och balans? Elegans kanske rentav? Bordet och stolarna står stadiga mot marken trots nedtyngda och snedlastade av snö. Gjutjärn står pall för det mesta. Dessutom gör det sig bra på bild. Bäst i svartvitt. Precis som Astaire.

Detta om Fred Astaire.

På återseende

Torbjörn