Gesällen/Ohängd Dardel

Jag skrotar runt i mitt arbetsrum, som inte är pedantiskt städat, och ser några tavlor liggande ovanpå varandra. Lyfter upp den översta tavlan och där under ligger en reproduktion av Dardel som jag köpte på loppis i Knivsta för några tjugor. Minns att jag direkt gillade den. Kvinnans blonda hår, uttryck, armarnas placering och den sparsmakade färgpaletten. Hängde den i hallen i det radhus jag då bodde i och passerade den i ögonhöjd flera gånger om dagen. Funderade många gånger vem hon var? Kvinnan som Nils Dardel målade någon gång på 30 talet. Tavlan har fortfarande inte kommit upp på väggen. Jag har bott i den här lägenheten i snart elva år. Jag rustade den i samband med flytten hit 2014 och lät bl a måla om alla väggar. Det har varit svårt att borra och spika i de fina väggarna men det är kanske dags nu att göra något åt saken. Reproduktionen av Dardel borde hängas med det snaraste.

Kan det möjligen vara Brita Appelgren? Jag har avfotograferat blyertsteckningen nedan från dataskärmen. Bilden är i AVIF format och jag saknar konverterare för att kunna öppna bilden. Vissst finns det vissa likheter? "Disa Brita Jakobina Appelgren, född 21 december 1912 i Stockholm, död där 29 oktober 1999 i Sofia församling, var en svensk ballerina och skådespelare."(citat från Bukowskis)

Den döende dandyn är kanske Dardels mest kända verk. Min reproduktion vet jag inte att jag sett i något sammanhang.

Detta om att skrota runt i ett arbetsrum i mars månad.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Det avgörande ögonblicket låter sig svårligen regisseras

Hon liksom glider in på scenen, nästan obemärkt. Men att det är hon som är huvudrollsinnehavaren är självklart. Vi andra, inklusive mannen med blicken, är bara statister. Så stannar hon upp, söker något med blicken. Då tar jag upp min kamera och tar bilden. I nästa ögonblick glider hon ut ur scenen. Hon har funnit vad hon nyss sökte. Scenen är avslutad och livet går vidare som om ingenting har hänt.

Jag strosar runt i Stockholm med min kamera och sätter mig ned för att vila en stund. Då blir jag vittne till den scen jag beskriver ovan. Lade ut bilden på Facebook för en tid sedan. Fick en del märkliga kommentarer. Bl a var det en som tyckte att det fanns brister i kompositionen. Bakgrunden är för rörig med alla dessa människor och balansen i bilden var inte heller den bästa.

Mitt svar blev som rubriken: Det avgörande ögonblicket låter sig svårligen regisseras.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Fotografera för i dag och/eller för i morgon

Tiden går, och klockan slår. Tiktok, tiktok. Vi fotograferar och bilder blir det, massor med bilder. Det pågår diskussioner på FS om vi ska fotografera enbart för dagen för vårt stora nöjes skull eller ha tankar om att bevara våra bilder för framtiden också. Att fotografera enbart för dagen utan några tankar om att bevara bilder åt kommande generationer är självklart enklast och kräver mindre arbete. Men har inte alla vi som fotograferar ett ansvar för att våra bilder också kan ses och användas när vi själva är borta? Ingen institution eller myndighet kan göra det arbete som vi fotografer, amatör som proffs, utför så gott som varje dag året om.

Själv har jag också haft tankar åt det hållet men hittills har inget hänt. Jo, jag har givit mitt datorpassword till mina söner och visat hur de kan söka i Lightrooms kataloger och hårddiskar. Alla mina svartvita negativ, en del har nog förkommit, är inskannade och åtkomliga, nästan alla mina diabilder likaså. Det är sämre ställt med mina negativa färgfilmer. Bilderna ligger, tillsammans med negativen, i papperskassar sorterade decennievis. Var på gång att ta tag i allt det där. Skulle bara ha ett snack med min mor först. Hon hade ett fantastiskt minne för händelser och personer. Först skulle alltså det fixas. Men tyvärr dröjde jag för länge. Min mor gick bort 2004 och kassarna ligger kvar i källarförrådet. Jag är rädd för att alla dessa bilder och negativ förblir osorterade och okatalogiserade.

Jag har här slumpmässsigt plockar fram tre bilder. Den första, från Saltharsfjärden år 1969, är ett exempel på mitt tidiga fotograferande. Hade här lärt mig att framkalla svartvit film. Den andra bilden är från Ockelbo år 1981 och här har jag hållit på ett tag med fotografering och framkallning. Den tredje bilden är från Böna café utanför Gävle och är den senaste bilden jag tagit. Ett mycket kort historiskt svep utan någon gemensam nämnare. 

Saltharsfjärden i Norrsundet 1969. En av de första filmerna jag framkallade själv

Hästar i en hage i Ockelbo 1981. 

Digital bild från Böna café 18 jan 2025

Så här lösryckta har bilderna kanske inte något värde som gör dem värda att bevara för framtiden. Det skulle i så fall vara den första bilden. Den är relativt gammal och mycket har hänt på platsen sedan den togs. Bilder som ingår med andra i ett sammanhang är förmodligen mer värda att spara för framtiden.

Jag tror att jag gjort mitt val för att mina bilder ska kunna fortleva efter det att jag är borta. Bryr sig inte mina söner om dem må det vara hänt. Då har de andra prioriteringar och det rår de själva över.

Det är inget jag i dag bekymrar mig över. Det är bara att fortsätta fotografera.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/På kollisionskurs

De var på kollisionskurs. Vem skulle vika undan? Konflikt eller diplomati? En kort diskussion, så gick man åt var sitt håll. Diplomatin segrade.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/"Jag drömmer..."

"Jag drömmer om en jul hemma, i alla fönster brinner ljus..."

God Jul alla vänner på Fotosidan.

På återseende

Torbjörn