Gesällen/Fotografera för i dag och/eller för i morgon

Tiden går, och klockan slår. Tiktok, tiktok. Vi fotograferar och bilder blir det, massor med bilder. Det pågår diskussioner på FS om vi ska fotografera enbart för dagen för vårt stora nöjes skull eller ha tankar om att bevara våra bilder för framtiden också. Att fotografera enbart för dagen utan några tankar om att bevara bilder åt kommande generationer är självklart enklast och kräver mindre arbete. Men har inte alla vi som fotograferar ett ansvar för att våra bilder också kan ses och användas när vi själva är borta? Ingen institution eller myndighet kan göra det arbete som vi fotografer, amatör som proffs, utför så gott som varje dag året om.

Själv har jag också haft tankar åt det hållet men hittills har inget hänt. Jo, jag har givit mitt datorpassword till mina söner och visat hur de kan söka i Lightrooms kataloger och hårddiskar. Alla mina svartvita negativ, en del har nog förkommit, är inskannade och åtkomliga, nästan alla mina diabilder likaså. Det är sämre ställt med mina negativa färgfilmer. Bilderna ligger, tillsammans med negativen, i papperskassar sorterade decennievis. Var på gång att ta tag i allt det där. Skulle bara ha ett snack med min mor först. Hon hade ett fantastiskt minne för händelser och personer. Först skulle alltså det fixas. Men tyvärr dröjde jag för länge. Min mor gick bort 2004 och kassarna ligger kvar i källarförrådet. Jag är rädd för att alla dessa bilder och negativ förblir osorterade och okatalogiserade.

Jag har här slumpmässsigt plockar fram tre bilder. Den första, från Saltharsfjärden år 1969, är ett exempel på mitt tidiga fotograferande. Hade här lärt mig att framkalla svartvit film. Den andra bilden är från Ockelbo år 1981 och här har jag hållit på ett tag med fotografering och framkallning. Den tredje bilden är från Böna café utanför Gävle och är den senaste bilden jag tagit. Ett mycket kort historiskt svep utan någon gemensam nämnare. 

Saltharsfjärden i Norrsundet 1969. En av de första filmerna jag framkallade själv

Hästar i en hage i Ockelbo 1981. 

Digital bild från Böna café 18 jan 2025

Så här lösryckta har bilderna kanske inte något värde som gör dem värda att bevara för framtiden. Det skulle i så fall vara den första bilden. Den är relativt gammal och mycket har hänt på platsen sedan den togs. Bilder som ingår med andra i ett sammanhang är förmodligen mer värda att spara för framtiden.

Jag tror att jag gjort mitt val för att mina bilder ska kunna fortleva efter det att jag är borta. Bryr sig inte mina söner om dem må det vara hänt. Då har de andra prioriteringar och det rår de själva över.

Det är inget jag i dag bekymrar mig över. Det är bara att fortsätta fotografera.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/På kollisionskurs

De var på kollisionskurs. Vem skulle vika undan? Konflikt eller diplomati? En kort diskussion, så gick man åt var sitt håll. Diplomatin segrade.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/"Jag drömmer..."

"Jag drömmer om en jul hemma, i alla fönster brinner ljus..."

God Jul alla vänner på Fotosidan.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Jag, Lisbeth och Puchen

Året är 1966 i juni månad. Lisbeth har haft skolavslutning och bjuder på en liten fest. Hon har slutat nian. Själv slutade jag nian året innan. Jag är född året innan Lisbeth, fast egentligen är det bara knappt fyra månader som skiljer oss åt. Jag är nämligen född i slutet av oktober och hon i mitten av februari. Vi har här varit ihop ett år. Lisbeth har inför skolavslutningen tagit bussen in till stan (Gävle) och inhandlat lite kläder. De visar hon upp här. Själv har jag ett par byxor efter min bror som han köpte på Hollywood i stan. Han började arbeta direkt efter sjuan och kan kosta på sig att köpa lite fräsiga kläder. Byxorna har ett högt liv, spanskt, och är supersköna. Jag har också en hemstickad kofta som min mamma stickat. På fötterna har jag ett par skor av märket Master som inhandlades på Hedvalls skor i Bergby. Jag köpte alltid Masterskor och alltid hos Hedvalls. De hade mycket bra sortering och priserna var mycket lägre än inne i stan.

I bakgrunden kan man skymta min vita Puch Florida. Den var väldigt betydelsefull i vårt förhållande. Lisbeth bodde i Norrsundet och jag i Bergby och det är sju kilometer mellan orterna. Puchen gick varm däremellan och det hade den gjort den här dagen också. Nu står den i skuggan och svalkar av sig.

Den som tog den här bilden på oss är Lisbeths far Paul som var en mycket flitig fotograf. Vad han hade för kamera här minns jag inte men inte var den särskilt avancerad. Att bilden behållit färgerna så pass bra beror nog på att den hela tiden legat i en ask.

Här sitter jag på min älskade Puch Florida. Min förresten, det var egentligen brorsans men han hade här redan tagit körkort och köpt sin första bil, en Amazon, så det var mest jag som använde den. Vid den här tiden hade det kommit ställbara munstycken till mopeder och naturligtvis köpte jag också ett sådant. Inte bara jag förresten, alla grabbar gjorde det. Med ena handen på gashandtaget och den andra på den vridbara delen av munstycket hängde man, likt en cowboy på sin häst, på ena sidan av moppen. Man skruvade och skruvade och försökte hitta den optimala inställningen. Jag vet inte om det ens var möjligt, men man fortsatte ändå att skruva.

Det var en ljuvlig tid att vara 16 år, ha sällskap med en trevlig flicka samt ha en vit Puch Florida med ställbart munstycke.....

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Någon gång under 1968 tog vårt förhållande slut. Jag var med i en sånggrupp och det tog mycket av min fritid i anspråk. Jag flyttade till Uppsala för att studera och efter en tid där träffade jag Eva som kom att bli min hustru. Vi gifte oss 1975 och belönades med två pojkar. Fredrik som bor i Uppsala och Kristoffer i Malmö.  Under hela min yrkeskarriär bodde jag i Uppsala och Knivsta. Eva gick bort 1997. Jag levde fortsättningsvis ensam, frånsett några korta förhållanden. Jag slutade arbeta 2014 och flyttade då till Gävle. Jag hade saknat havet under tiden i Uppsala och Knivsta.

Lisbeth träffade efter en tid Lasse och de flyttade till Stockholm där de bodde i tio år. De fick Nina som nu bor i USA med sin familj. Lisbeth och Lasse flyttade tillbaka till Gävle i början av 80 talet. Lisbeth slutade att arbeta 2014.

Vi äter frukost på tredje advent 2024

Hösten 2018 träffade jag Lisbeth på ett café i Gävle. En gammal bekant till oss båda hade ringt och berättat att det fanns några gamla vänner från skoltiden i Bergby som brukade träffas en gång i månaden på ett cafë i staden. Jag tyckte det lät trevligt så jag gick dit och där var också Lisbeth. Det kändes märkligt att träffas igen efter 50 år. Sedan dess är vi tillsammans igen och det känns väldigt fint. Trots alla år som flutit förbi har vi väldigt många gemensamma minnen och vänner. Vi är än så länge särbos men träffas  ofta och då kommer frågan upp: Ska vi flytta ihop? Det var ju så länge sedan, för oss båda, så vi kommer nog inte ihåg hur man gjorde.

På återseende

Torbjörn

Från 1970 års horisont

Vi sitter i mitt rum i föräldrahemmet i Bergby Bernt och jag. Bernt och jag växte upp tillsammans. Året är 1970 i november månad. Hamrånge kommun, med centralorten Bergby, har under perioden 1969/1970 inkorporerats med Gävle kommun. Många hoppas på stora satsningar i den f.d. kommunen nu när vi blivit storkommun. Vid den här tiden har jag studerat historia i två terminer vid Uppsala universitet. Jag gör nu studieuppehåll på grund av inkallelse till det militära. Jag ska rycka in en bit in i november så kanske det är det vi sitter och diskuterar här. Snart bär det av till Boden.

Under sommaren har jag arbetat på Kopparfors massafabrik i Norrsundet och under hösten har jag vikarierat som mellanstadielärare i Bergby. Jag har så smått börjat fotografera. Köpte en Pentax Spotmatic för drygt ett år sedan. Tidigare hade jag lånat min brors kamera. Det är med denna Pentax som de här bilderna är tagna. 1971 köpte jag en Spotmatic med inbyggd ljusmätare och då blev det lättare och roligare att fotografera. Jag har kvar kameran fortfarande.

Vi pratade helt säkert om Fotbolls VM som hade hållits i Mexico tidigare det här året. Särskilt om Ronnie Hellströms tabbe mot Italien. Han släppte in ett inte så märkvärdigt skott från Domenghini. En markboll som Ronnie reagerade för sent på och som gick under honom när han slängde sig ned. Det sved rejält att se detta. Ronnie, den stora idolen, hur kunde du?

Efter alla år som passerat bor Bernt och jag i samma Brf här i Gävle. Tillsammans med en gemensam barndomsvän brukar vi äta lunch en gång i månaden.

Vid den här tiden hade jag börjat framkalla mina svartvita filmer själv. Jag höll till i tvättstugan hos mina föräldrar och laddade dosan i matkällaren. Då kände jag inte till att det fanns mörkrumssäckar. Här var det Tri-x och D-76 framkallad i 20° i 8 minuter, troligen vid ISO 400, enligt anteckningarna.

Bernt

Jag

Korgstolen vi sitter i fick jag med mig till mitt boende i Upppsala. Den levde ett eget liv på nätterna. Det knakade och knastrade och man kunde lätt tro att det spökade. Det slutade med att jag fick sprejmåla den vit. Då blev den äntligen tyst.

Väl framme i Boden fick jag ibland låna ett mörkrum som fanns på I 19. Mörkrummet användes mestadels av några stamanställda som fotograferade avfyrning av artilleripjäser. Av dem fick jag reda på att sandfiltret i sköljen var trasigt. Tyvärr för sent. En film blev blästrad och förstörd. Efter den händelsen blev det inga mer besök där.

På återseende

Torbjörn