Tobbes blogg
Fotografen föredrar färg
Vid Gävle Fotoklubbs senaste månadsmöte hade Dieter Stöpfgeshoff inbjudits. Han talade mycket engagerat om fotografering i allmänhet och om sin egna fotoprojekt. För projekt ska man ha enligt Dieter. Bilder man tar ska helst ingå i något sammanhang. För att själv veta vad han ska ha sina bilder till brukar Dieter skriva ett synopsis till varje projekt. För sig själv men också naturligtvis till eventuella köpare av bilderna.
Dieters nytagna storformatsbilder av Slussen har ställts ut på b la Stockholms stadsmuseum, Gävle konstcentrum och Galleri Horn, vid Hornstull. Det som lite grand förvånade mig var hans klara ställningstagande för färgbilden. Vad jag förstår så fotograferar han enbart i färg. Svartvita bilder är inget han gillar och han har inte mycket till övers för fotografer som Christer Strömholm och Anders Petersen.
Han möttes av mycket lite protester, de flesta i klubben kan man nog säga är naturfotografer och i de allra flesta fall är det då färg som gäller.
För min egen del så gillar jag det svartvita uttrycket. En färgbild innehåller all information och lämnar inte mycket över till betraktarens egen tolkning och fantasi. För mycket information kan trötta ut betraktaren. Den svartvita bilden reducerar informationen och ger därför också ett lugnare intryck. Abstraktioner väcker nyfikenhet och fantasin flödar. Olika för oss alla. Nu tillhör jag inte de som förkastar färg. Absolut inte. Färg, rätt använd, har också sina förtjänster och jag försöker ständigt förkovra mig där.
Får fundera lite mer om kommande projekt och författande av synopsis.
På återseende
Torbjörn
En dammig mapp
Jag rotar i en av de sista flyttkartongerna och får en dammig mapp i handen. Det visar sig vara en kursmapp i svartvit fotografering från 1999. Jag fyllde jämnt det året och fick den här kursen, vid Folkuniversitetet i Uppsala, i present. När jag öppnar mappen är det ett porträtt på Rose-Marie det första jag ser. Vi arbetade vid den här tiden på Institutionen för lärarutbildning vid Uppsala universitet. En kursuppgift var att ta några porträtt och Rose-Marie, som i sin ungdom varit fotomodell, satte sig i besöksstolen och jag vred skrivbordslampan så att det såg någorlunda hyfsat ut.
I mappen finns också tre transparenta negativblad. Två småbild och ett mellanformat. Kursen var helt analog. Vi var ganska många i mörkrummet men förstoringsapparaterna räckte till alla. Några var nybörjare och hade aldrig tidigare vare sig framkallat en film eller tagit fram förstoringar. Andra, däribland jag, hade lite mer erfarenhet.
En kväll hade läraren med sig sin hasselbladare. De som var färdiga med sina uppgifter fick, i stället för att vänta på de andra, leka lite med den. Inget var planerat i förväg med bakgrunder, belysning e dyl. Vi drog helt enkelt ihop lite grejer och tände studiolamporna. En film var fick vi och det roliga tog snabbt slut. Det var första gången jag fotograferade med en mellanformatskamera, men inte den sista.
En äldre man, som också gick den här kursen, hade en massa glasplåtar med sig från mannens barndomshem, en gård någonstans i Västergötland. Jag minns inte nu om han lyckades kopiera några bilder på kursen. Han borde naturligtvis ha konsulterat ett museum i närheten av den plats han växte upp på. Kanske gjorde han det senare också.
Ja, sedan dröjde det inte så länge innan det digitala helt tog över inom kursverksamheten vid Folkuniversitetet.
På återseende
Torbjörn