Gesällen/Von oben perspektiv

Står på en bro och tittar ned på vattnet som strömmar förbi. Ser de hästhovsliknande näckrosbladen och andra växter som kantar ån. Och det svarta vattnet förstås. Tänkte att det här blir nog bra med svartvit film. Annars hade det mesta varit grönt.

Det är något speciellt med svarta vatten. Man kan ofta inte se botten och vet inte hur djupt det är. När man var liten hörde man de vuxna ibland tala om bottenlösa sjöar där folk hade försvunnit i det oändliga djupet. Simkunnigheten var ju inte så stor förr så därför satte sådana här historier skräck i åhörarna. Ramlade man i sjön, även om den inte var särskilt djup, var man illa ute. Var sjön bottenlös ja då var man chanslös och säkert fanns något i sjön som drog ned en i djupet.

Här kan man som mest plurra.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Har våra bilder ett bestående värde?

Ibland när jag står där med kameran i hand funderar jag om alla dessa bilder vi tar har ett bestående värde. De är ju så många och av så skilda slag. Film- och digitalkameror, mobiler och paddor. Bloggar, Facebook, Instagram, fotoutställningar, fototävlingar, fotoklubbar mm. Det är verkligen inte brist på bilder i dag. De kan ses nästan överallt och idag är ju alla fotografer som bekant. Men har alla dessa bilder ett bestående värde? Kommer de ens att kunna betraktas i framtiden? Nya teknikskiften kommer stup i ett och vad vet vi om bakåtkompabiliteten? Hårddiskar kraschar, det vet vi med säkerhet. Filmnegativ känns säkrare, men de kan naturligtvis också gå förlorade vid brand, översvämningar o dyl. 

I alla fall när jag får dessa tankar tar jag en analog kamera och fotograferar med film. Negativen skannar jag till en hårddisk och den kan naturligtvis också krascha. Men då finns ju alltid originalen, negativen, i sin pärm. Därför känns mina bilder som tagits på film lite säkrare än mina digitala. Nu är det ju bara en bråkdel av mina bilder som är analoga så det är en klen tröst.

För att våra bilder ska få ett bestående värde måste de också kunna betraktas av kommande generationer. Vad tjänar det till att ta mästarbilder om de försvinner i tomma intet utan att kunna ses och värderas?

Vilka bilder kan tänkas ha ett bestående värde? En fråga som är svår att besvara för oss som finns i livet i dag. Den frågan får kommande generationer svara på när vi alla som finns nu för länge sedan är borta. Förgänglighetens vind drabbar alla – och nästan allt.

De här bilderna är alla tagna hemikring. På promenadavstånd. Ingen särskild tanke bakom varför jag publicerar dem här, jag tog några som nyligen framkallats och skannats. Jag har sedan en tid digitaliserat glasplåtar från 1920-talet fram till 1950-talet. De finns bevarade på ett museum, men många, många har kastats på soptippar, brunnit inne eller försvunnit på annat sätt. Man kan hitta en del av de här gamla bilderna i digitala arkiv och det är naturligtvis en välsignelse. Men många är för evigt borta och bortglömda.

Har inte störts av några patrullerande poliser under mitt fotograferande.

Har för övrigt aldrig sett några patrullerande poliser här i Gävle så risken har varit obefintlig. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/"Sån't gör man numera, [som alla vet], med elektricitet..."

Man utrustad med det senaste; eldrivet fordon, hörlurar och säkert fler för mig okända attiraljer, susade målmedvetet förbi. Han hördes knappt. Det är risken med dessa fordon. De hörs inte när de kommer.

Kanske något för mig som bor några kilometer från centrum? Fast en vanlig trampcykel fungerar naturligtvis också. 

Men en sådan är inte lika häftig.

Och häftig ska man va idag.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Den moderne Papageno

Drog runt på stan med min Minolta Dynax 9 laddad med Ilford FP4+. Då fick jag syn på honom där han stod i kanten av esplanaden. Den moderne fågelfångaren. Nu vet jag inte vad denne man heter. Kanske Papageno? I alla fall var han på väg att leverera , eller hade nyss levererat, några måltider och fåglarna förväntade sig några smulor.

Medan jag gick runt på stadens gator gnagde en artikel i DN om begreppet koldioxidskuld i mitt huvud. Kommer vi att kunna återbetala? Tiden rinner snart ut enligt författaren. Det ser m a o inte så bra ut. Fast vi har ju vetat om det i många år nu men struntat i att göra något. Voffor gör di på detta viset?

En liten undring bara i sena timmen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Instängd fågelunge

Talgoxungen var instängd i samfällighetens lokal. En kvinna såg den flyga omkring därinne och släppte ut den. Hon hade varit ute på havet och paddlat och när hon passerade lokalen fick hon syn på fågeln. Som tur var hade hon nycklarna med sig.

Jag råkade komma förbi just då. Ungen satte sig på kvinnans paddel och umgicks en stund med sin räddare (som det verkade). Den var tagen och lite tufsig av äventyret och behövde vila en stund. Efter ett tag flög den upp i en björk.

Vi har haft två häckningar vid stugan i år. Blåmesar och svartvit flugsnappare. Blåmesarna avbröt häckningen och vi vet inte varför. Kanske var det flugsnappshannen som jagade iväg blåmesparet. Den for runt och kollade i holkarna och det skrämde troligen dem. Flugsnapparna däremot hade en lyckad häckning.

Just nu häckar jag i stan. Behöver ordna upp en del hemmavid.

På återseende

Torbjörn