Att suga ut det gottaste av ett område och björkens svåra fråga

Som redan nämnts av några bloggare var det vernissage den 27 mars på Midsommargården i Hägersten söder om stan och jag skriver inget mer om den för det har andra gjort så förtjänstfullt. Det jag ändå kan nämna är att den var mycket fint arrangerad med många trevliga bilder och trevliga besökare.

Midsommargården i Hägersten

Lena Pesula, en av fotograferna som ställde ut sin bilder

Magnus Fröderberg, Jan-Olof Åkerlund och Leif Bength diskuterar kring utställningen

Jag kom lite tidigt och släntrade runt omkring Telefonplan, som stadsdelen heter och som är djupt präglad av verksamheten vid f d LM Ericsson. Ibland när jag fotograferar mutar jag in ett område och försöker suga ut det gottaste med kameran. Man kan återvända flera gånger för ljuset förändras hela tiden och detaljer kommer och går.

Gatupratarna står där så självsäkert bredbenta

Den läckra scootern lyste upp hela torget

Men fontänen var inte inte ett dugg inbjudande

En fräsig bil kom backande med väldig fart

Ett öppet fönster ser alltid inbjudande ut

Glas och betong

Plåt mot plast

Vad tror ni han har handlat?

En björk står där allvarsam med sin vita stam och suger åt sig av det för stunden intensiva solskenet.

En björk står i det skarpa solskenet

Den har former som får tankarna att gå åt ett helt annat håll men jag kastas raskt tillbaka till verkligheten när jag får syn på frågan som skrivits på barken. Ni läste rätt. Det står skrivet med tusch och inte inristat med kniv. Förr när man ristade in sin kärestas namn i barken gick man grundligt tillväga. En för ändamålet lämplig kniv användes och man karvade djupt ända in till stammen. Det tog naturligtvis tid men budskapet sitter där så länge trädet lever. Generation efter generation kan där läsa om gångna tiders svärmerier bland förälskade ungdomar – nu döda sedan många år. I dag är det ingen som har tid att hämta en lämplig kniv. Nej, fort ska det gå. Med mobilen i den ena handen och tuschpennan i den andra skrider man till verket. Det måste gå fort innan känslorna hinner svalna. Med en kniv hinner man helt enkelt inte med i svängarna utan den tilltänkta hinner tröttna medan spånet så sakteliga faller till marken.

Björkens svåra fråga

Björkens fråga, eller uttryckta förhoppning, var inte vilken som helst:

- Kommer inte Himmelriket snart?

Så står det där på björkens stam. Snabbt ditskrivet av en person som kanske fått nog av det hårda slitet för livets nödtorft. Det är både en fråga och innerlig förhoppning. Skrivet i tusch av en nutidsmänniska. Tuschet håller på att försvinna och frågan är nog bortblekt till hösten när sommarens solstrålar gjort sitt. Synd tycker jag. Nu kan inte kommande generationer få kännedom om de existensiella tankar människor hade som bodde vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan i nådens år 2011. Året då så mycket hände runt om i världen och som oroade människor överallt. Även människor boende vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan.

Mystiska trälådor

Jag går en sista runda över torget innan jag går ned till tunnelbanan. De mystiska trälådorna lockar min nyfikenhet och jag möter Lena som också är på väg hem.

På återseende

/Torbjörn

Kan man älska fler än en?

Bengt Björkbom har i flera blogginlägg demonstrerat sin reservationslösa kärlek till de gamla manuella Leicakamerorna. Det kan kanske av några uppfattas som någon form av fetishism, en dyrkan av en kamera som besitter nästan övernaturliga krafter. Jag ser det inte så. Det finns många över hela världen som tycker som Bengt. Därmed inte sagt att denna kamera ger ifrån sig bättre bilder än någon annan kamera. Naturligtvis inte. Det måste vara något annat hos Leicorna som väcker sådana känslor hos ägarna. Jag har aldrig ägt en Leica, knappt hållit i en ens. Visst pratades det om Leica när jag var i tonåren men då som något nästan ouppnåeligt. Någon kände någon vars far hade en Leica. I min omedelbara närhet fanns ingen, vare sig till beskådan eller användning. När jag skaffade en Pentax Spotmatic fick jag nog ungefär liknande känslor som Bengt beskriver. Den var med mig överallt. Jag hade två objektiv. En 35:a och en 85:a. Jag kunde inte tänka mig en bättre kamera...

För drygt ett år sedan köpte jag en Sony A850, en s k fullformatskamera, med zoomen 2,8/28-75 SAM och senare 4,5-5,6/70-300 SSM. Kärlek uppstod på direkten. Det är inte en liten kamera men den är ändå mycket smidig att använda. Den inbyggda bildstabiliseringen bidrar bl a till det liksom den utmärkta ergonomin. Bildkvaliteten är också utmärkt bra. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

I höstas köpte jag på eBay Minoltas troligen bästa analoga systemkamera, Dynax 7. Den är förhållandevis liten, i alla fall om man jämför med A850. Den har förmodligen all den avancerade automatik som fanns att tillgå när den var i ropet. Jag använder nästan alltid A-läget, d v s bländarförval, vilket jag också gör med A850. Autofokusinställningen beror på om fotoobjekten är stilla eller rör sig. När man blir äldre och ögonen inte längre fungerar så bra är en sådan här typ av kamera suverän. Skärpan sitter nästan alltid precis, liksom exponeringen. Det är bara att koncentrera sig på motivet. Jag använder ofta Fuji Acros 100 ISO till den här kameran och resultatet blir fantastiskt fint. Jag använder både gamla Minolta-och Zeissobjektiv liksom nya Sonyobjektiv (se ovan). Det fungerar fint med alla. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

Vad vill jag ha sagt med det här? Det börjar nästan likna Lars Molins "Tre kärlekar". Jag kan säga att jag kan älska fler än en. Alla kameror har sina sidor och det har för mig varit väldigt utvecklande att lära känna var och en av dem. Jag har många fler kameror som jag använt och/eller fortfarande använder. Val av kamera kan vara avhängigt vilken typ av motiv man föredrar att fotografera. Det finns naturligtvis en massa andra kriterier också. Storlek, pris mm. Visst är det så men jag har inte känt mig direkt hämmad i någon av de fotosituationer jag normalt hamnar i med någon av de uppräknade kamerorna.

Det här är en av mina darlingar:

Man kan ta riktigt bra bilder med den här kameran med lämplig optik, här Sony 2,8/28-75 SAM

Ja, så här är det för mig. Jag älskar dem alla. Stephen Stills skrev en höjdarlåt på det temat i början av 70-talet. Love the One You're With. Lyssna och njut!

På återseende

/Torbjörn

Några porträtt på bandyälskare och så ett par som fått glädjefnatt

När jag går på något idrottsarrangemang brukar jag ofta fotografera publiken. De är för det mesta så inne i vad som sker på planen att de inte märker mig. Porträtten kan därför vid sådan här tillfällen bli ganska avspända och naturliga. När jag var på SM-finalen i bandy i söndags blev det några bilder på mina närmaste läktargrannar. Efter matchen blev det massvis med bilder på lyckliga spelare och supportrar. 

Programmet studeras noga innan matchen börjar

Nylagd make up 

Upphetsningen stiger

Spänt följer han spelet på banan

Full koncentration

Glädjefnatt

Vinteridrotten lider mot sitt slut och av de stora arrangemangen återstår det svenska finalspelet i ishockey och därefter en bra bit in i april VM i ishockey. Då har allsvenskan i fotboll redan spelat några omgångar. För oss fotografer är det ju säsong året om men nog lär det bli lite intensivare arbete nu ute på gator och torg, bland snödroppar och tussilago i rabatter och dikeskanter. Ljuset ska åter segra för ett tag. Låt oss alla utnyttja det på bästa sätt.

På återseende

/Torbjörn

Bollnäs kom, sågs och förlorade

För alla bandyvänner var det fest i dag på Studenternas i Uppsala. SM-finalen i bandy mellan Bollnäs och Sandviken. När jag gick från Resecentrum hamnade jag bland tillresande Bollnässupporters, Sandvikssupporter som jag är, men hälsingarna var trevliga och marschen till arenan gick utan problem. Matchen vanns till slut av Sandviken efter sju sorger och åtta bedrövelser. De spelade inget vidare i dag, första halvlek var de stundtals riktigt dåliga. Andra halvlek kom de tillbaka och dominerade matchen långa stunder utan att för den delen spela toppbandy. Bollnäs var hela tiden giftiga i sina anfall även om de mattades mot slutet. Ska man vara riktigt ärlig hade de mycket väl kunnat stå som slutsegrare, speciellt som de fick ett mål tveksamt bortdömt för offside. Sandviken missade å andra sidan en straff så det var en mycket rafflande match.

Bollnäs kom, sågs och förlorade...

...medan Sandvikens supportrar fick njuta segerns sötma

För min egen del började bandyfesten inte så bra. Övernitiska vakter beslagtog min lilla ståltermos innehållande te för de menade att ståltermosar kunde användas som tillhygge mot, ja vad då? I halvtidsvilan gick jag till inhägnaden där termosarna förvarades (?) och tog tillbaka min. Det blev en smörgås och en mugg te trots allt. Slutet gott allting gott :-).

På återseende

/Torbjörn

Tillväxtens pris, Khadaffi i knipa och kyrkstallarna i Rättvik

Alla nationer lovsjunger hög tillväxt i ekonomin. Tillväxt till varje pris. Tillväxt kräver insatser av olika slag av resurser. Resurser som i många fall är ändliga. Tillväxt har i alla tider varit en förutsättning för människans framgång och hon har varit skicklig i att ständigt lära sig nya saker och att använda de naturresurser som står till buds. Det enorma språng som togs under 1900-talet berodde till stor del på mycket god tillgång till billig energi i form av olja.

Mycket talar för att den epoken nu är över och det kommer ständigt rapporter om att ökningen av den totala oljeproduktionen i världen har avstannat. Det finns t o m de som  menar att produktionen är på väg ned. Allt har ett pris, även tillväxten. Koldioxidutsläpp och övrig miljöförstöring är sedan länge väl kända men väldigt lite åtgärdade. Naturkatastrofen i Japan visar med all tydlighet att kärnkraften ännu inte är färdigutvecklad och klar för att tas i bruk. Naturkatastrofer eller mänskligt slarv inträffar överallt och ska naturligtvis inte kunna få så katastrofala följder som i Tjernobyl för 25 år sedan eller som nu i Fukushima.

Det utbrända bränslet från kärnkraftverken avger livsfarlig strålning i hundratusentals år. Smaka på det. Hundratusentals år! Ingen säker lösning finns för att ta hand om det. I dag gräver man ner skiten och hoppas på tur och bra väder. Ett litet läckage och grundvattnet är förstört i hundratusentals år. Det verkar som om marginalen mellan tillväxt och välstånd å den ena sidan och katastrof å den andra ständigt krymper.

FN slog till slut näven i bordet och beslutade att sätta stopp för Khadaffis folkmord i Libyen. Det ska bli intressant att följa utvecklingen de närmaste dagarna. Khadaffi har efter FN:s beslut beordrat vapenstillestånd men han tänker naturligtvis inte ge upp i första taget. Nu vill han vinna tid. Ett scenario skulle kunna vara att han försätter befolkningen i någon av de städer han återtagit från frihetskämparna i någon form av gisslansituation vilket skulle göra det extremt svårt för de länder som skickar trupp dit.

Vid Rättviks kyrka finns sedan gammalt små timmerbyggnader, de s k kyrkstallarna,  som kyrkobesökare förr använde till sina hästar. De ligger väldigt vackert intill kyrkan och Siljans strand. När jag besökte Rättvik sommaren 2000 tog jag lite bilder på dem och några visar jag här.

Jag kan inte gå i god för att det ser likadant ut där i dag för det var några år sedan jag besökte stället. Vad som förr i tiden inrymdes i den sista byggnaden känner jag inte till men det är tillåtet att spekulera. Kanske en kvarn?  Kanske en takspånsmaskin?

På återseende

/Torbjörn