Gesällen/ Några karaktärer i Sätra

De står där på "savannen" likt gamla elefantmatriarker. Ledare för flocken. Med tiden har de blivit mina vänner. Ofta stannar jag och betraktar dem en stund innan jag passerar vidare till affären, eller vart jag nu är på väg. Jag har svårt att tänka mig Sätraängarna utan dessa karaktärer.

Det är något visst med gamla träd. De inger respekt och efterlämnar en enorm tomhet när de fälls. För all framtid. Innan man fäller ett gammalt träd måste samråd med berörda människor ske. Behöver jag nämna Kungsträdgårdens almar?

Här i Sätra, där jag bor, finns det många ståtliga, gamla träd. När man planerade för stadsdelen, någon gång i mitten av 60-talet, glömde man inte bort de här karaktärerna. Det är vi som nu bor här väldigt tacksamma för. Dessa vackra träd är sinnebilden för den här trevliga stadsdelen. Den vita staden, eller ABC-staden, som stadsdelen också kallas för. ABC står för “Arbete”, “Bostad” och “Centrum” och är en typ av stadsplanering som syftar till att boende ska ha nära till såväl arbete, bostad och centrum.

Att plantera ett träd är något av det finaste man kan göra. Man får se det rota sig och sedan notera hur det för varje år växer och utvecklas. När jag bodde i villa i Knivsta planterade jag två äppelträd, Katja och Lobo, ett plommonträd, ett körsbärsträd och en förädlad rönn. Det kändes fint att gå runt bland träden och se hur de "mådde". Första året förstörde hararna Loboträdet. Det återstod i stort sett bara stammen, en rak pinne. Vintern var snörik så de nådde upp till grenarna. Jag kände ett stort motstånd för att gräva upp det så jag lät det stå. Trädet repade sig och bar till slut också frukt. Vilken triumf och livsglädje!

När jag efter min hustrus död bestämde mig för att flytta så var saknaden efter mina träd stor. Mats, som köpte huset, sade att jag var välkommen tillbaka varje år och plocka de frukter jag ville ha. Ett mycket fint erbjudande, men jag återvände aldrig. Bandet var en gång för alltid avklippt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Den lille mannen är död

Det ringer på dörren. Jag hör det knappt. Vi har den gamla typen av ringklockor som sitter monterad i dörren. Det är söndagsförmiddag så den besökande ringer med varlig hand. Som sagt, jag hör det knappt för jag sitter i mitt arbetsrum, längst bort från dörren. När jag öppnar står där en av mina grannar, hon bor på andra våningen, jag på den tredje.

– Vill du vara med på insamlingen, frågar hon?

– Vilken insamling, undrar jag?

– B. är död, svarar hon?

– Den lille mannen från Tornedalen, undrar jag?

Först då ser jag att kvinnan håller en dödsannons i handen. En dödsannons med Brynäs IF:s klubbmärke på.

– Ja, han föll ihop bara några hundra meter från huset när han skulle ta en promenad. Han var en hängiven Brynäsanhängare.

Jag brukade möta B. på min motionsrunda. Han var en flitig motionär. Jag kan inte påstå att jag kände B. särskilt väl. Men jag kommer i håg ett tillfälle i fjol efter det att vi hade haft höststädning i föreningen. Vi satt vid samma bord och fikade när O. började prata om Ingvar Kamprad, som han tydligen kände ganska väl från förr. Under samtalet undrade jag hur det var med Kamprads påstådda intresse för nazismen? O. blev upprörd och menade att det var ungdomssynder och påstod att många andra tänkte som Kamprad. Då blev den lille mannen från Tornedalen förbannad och höjde rösten:

– I Tornedalen fanns ingen beundran alls för nazismen. Kom inte och påstå det! Vi visste vad det handlade om.

Häpen betraktade jag B.s plötsliga utbrott och nickade instämmande mot honom. Våra ögon möttes för en kort sekund och bekräftade samförståndet.

Efter den här händelsen steg min respekt för den rakryggade, lille mannen från Tornedalen.

Den lille mannens kurage saknas hos många människor i dag. Historielösheten är skrämmande och man undrar ibland vart utvecklingen är på väg. Att skrämma människor med "de andra" är ett budskap som varit framgångsrikt här hemma och utomlands. Obegripligt att moderna, välutbildade och välinformerade människor attraheras av sådan dynga.

"Snus är snus och strunt är strunt, om ock i gyllene dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor."

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Dagens dubbel

Annandag jul och solen tittar in i mitt kök via sovrummet. För ett kort ögonblick sveper den sina strålar över mina köksluckor. Jag hämtar kameran i mitt arbetsrum, tar bilden och ställer sedan tillbaka den i sitt skåp. När jag återvänder till köket har solen redan vandrat vidare till nästa lägenhet.

Underbart är kort, alldeles för kort. Carpe diem, fånga dagen, lev i nuet, the decisive moment. Livet består av en oändlig mängd korta ögonblick, och du kan inte fånga alla. Stressfaktorn bland människorna är hög, där de springer mellan storstadens alla affärer med näsan i mobiltelefonens skimrande skärm. Vad är det för ögonblick de fångar? Ser de världen utanför den färggranna skärmen.

En spårvagn bromsar in gnisslande vid hållplatsen, folk kliver av och på. En man letar igenom den efter julaftonens fröjder fyllda papperskorgen. Några sekunder senare gnisslar spårvagnen vidare mot nya hållplatser, nya människor. Papperskorgen är genomsökt och mannen försvunnen. Ögonblicket finns inte längre mer, förutom i min kamera. Där varar ögonblicken i evighet.

Jag hälsar på Kristoffer, min yngste, och efter den goda lunchen tar vi en rejäl promenad. Det blåser och molnen leker tafatt på himlavalvet. Han är glad över julklappen, en svartvit bild i kvadratiskt format. Inramad och färdig att hängas på väggen. En vägg som är ett pågående bildprojekt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Hockey-VM på hemmaplan

Hockey-VM spelades det här året på hemmaplan. Ja, rentav hemma på tomten. Det var ovanligt varmt och några av spelarna spelade med bar överkropp. Fast nog var vi många som undrade om inte VM-kommittén hade blandat ihop spelprogrammen? Men det är inte alltid som den erfarne vinner över nybörjaren. Form går alltid före klass.

VM-kommittén bjöd sedan spelarna på saft och bullar, eller kaffe för de som föredrog det. Trots fadäsen med spelprogrammen så var alla överens om att det här var den bästa turneringen hittills. Saften var lagom söt och bullarna nygräddade.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Ynglingen firar jul

Jodå, visst har man varit en yngling. I själ och hjärta känner jag mig väl fortfarande som en yngling. En som inte riktigt har blivit vuxen. En känsla som jag hade i många år var att jag alltid var för ung. För ung för att se barnförbjudna filmer på Ordenshuset därhemma, för ung för att köra moped, för ung för att handla på systemet, för ung för att vara ute hela nätterna, för ung för att göra lumpen, för ung för att få det där jobbet, för ung för att........

Den känslan gick med tiden över. Sedan blev man för gammal för att få det där jobbet, för gammal för att orka vara ute hela nätterna, för gammal för att........

Det kändes aldrig som om man någonsin hade rätt ålder. Helt plötsligt tippade det över från att vara för ung till att vara för gammal.

I alla fall så var ynglingen hemma hos far och mor och firade jul 1971. Med på bilden är också syster Marianne och hennes blivande man Lennart i glasögon. Jag hade muckat några månader tidigare och var tillbaka i mitt studentrum i Uppsala. Hur jag kände mig här kommer jag inte ihåg. Förmodligen hade jag känslan av att vara i fas med tiden. Varken för ung eller för gammal. Jo förresten, för gammal för jultomten förstås.

Far är här 52 år och mor är 48. När jag noterar det känner jag mig på tok för gammal. Hur kunde det bli så här? Föräldrar ska väl alltid vara äldre än sina barn? Ja, "tiden blir ett förunderligt ting". Där träffade Sune Jonsson verkligen huvudet på spiken.

Är man på randen till ett svart hål upphör tiden att existera. Den känslan skulle vara intressant att få uppleva. Tyvärr lär man knappast återvända till tiden därifrån, utan man faller nog ned i det svarta hålet och försvinner från tid och rum. Liksom flugan faller ned i den vattenfyllda kannrankan.

Det finns forskare som är övertygade om att det finns flera universum och menar att svarta hål utgör ingången till ett annat universum. Mina byggstenar skulle i så fall landa, likt en hög med lego, på något trevligt ställe där, och det är bara att hoppas att det dyker upp någon som vill bygga.

På återseende

Torbjörn