Gesällen/ Trettiosex megapixel

Det här handlar enbart om teknisk kvalitet. Min Sony A7R har 36 MP. Det betraktas i dag som ganska mycket. Fast det finns sk fullformatskameror (gamla småbild) som har fler. Utvecklingen lunkar på och jag tror själv att 36 MP så småningom kommer att ersätta 24 MP som "normalpixeltäthet" för dessa kameror. Många tycker att det är alldeles för många pixlar och att det räcker med betydligt färre. En del menar också att bilderna blir bättre med färre pixlar. En nackdel med fler pixlar är att bildfilerna blir tyngre och tar större plats på våra hårddiskar och minneskort. Större hårddiskar och nya, pigga datorer behövs för hanteringen av alla dessa pixlar. Det ställer också större krav på programvaran som ska hantera de allt större filerna. De här sakerna måste gå i takt annars fallerar hela konceptet.

Har man verkligen någon nytta av en kamera med 36 MP, eller fler? De som är insatta i tekniken menar att det inte bara är upplösningen som ökar, blir bättre, utan även många andra saker, som t ex bättre hög-ISO prestanda. Jag överlåter den diskussionen till de kunniga inom området på de olika forumen här på FS. Jag kan bara konstatera att det här är den absolut bästa digitala kameran jag haft och det är en fröjd att göra stora utskrifter.

Med 36 MP går det också utmärkt att göra delförstoringar. Här har jag plockat ut sex delförstoringar från ett obeskuret original (RAW 37 MB, TIFF 191 MB). Delförstoringarna är ca 2 200-2 400 pixlar breda (2:3 format), utom den sista som är ca 1 200 pixlar bred. Vid publiceringen har alla bilder förminskats till 1 800 pixlar på bredden. Alla bilder har samma grad av skärpning med verktyget högpassfilter i PS.

Optiken jag använde var Sony FE 28/2, bländare 4, ISO 125 och 1/400 sek. Naturligtvis hade resultatet blivit ännu bättre med vassare optik och användande av stativ.

Jodå, nog har man användning av en kamera med 36 MP. Men det går lika bra med en kamera med färre antal pixlar. Det beror som sagt på vad du ska göra med dina bilder, men bättre fotograf lär du inte bli med fler pixlar.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Guitarr och dragharmonika

Det är spelmansstämma i Älvkarleby. Uppkallad efter ortens legendariske spelman Byss Kalle. Hans riktiga namn var Carl Ersson Bössa. Det är många som infinner sig den här soliga, varma dagen. Både spelmän och publik. 

Många ser gamla och skröpliga ut. En del använder kryckor. Innan spelningen tar vid hela eftermiddagen gäller det att fylla magen med mat. 

En del föredrar att spela i mindre sällskap. Kanske har man inte övat tillräckligt inför stämman? Någon spelar några strofer och så faller de andra in efter ett tag. Lite försiktigt i början men sedan kommer man ihåg. Låtarna är så förskräckligt många och jag fattar inte att somliga tycks kunna de flesta.

Men det gäller att våga också. För en kvinna är det kanske inte så lätt att tränga sig in i ett gäng med karlar. Några inbjudningar förekommer inte här. Hoppa med om du törs är det som gäller.

Så tågar alla spelmän in till spelplatsen och allspelet kan börja. Mikrofoner, förstärkare och högtalare är uppriggade och ljudet är fantastiskt bra. Det bästa jag hört på de stämmor jag besökt. Heders Älvkarleby.

Nanna, en långväga gäst från Japan, finns med här. Jag har sett henne spela tidigare, i Uppsala bl a. Hon är makalöst skicklig i att hantera nyckelharpan. Hon har lärt sig spela här i Sverige. Förmodligen vid Erik Sahlström-institutet i Tobo. I Japan lär det finnas totalt ca 60 nyckelharpsspelare. Nanna är med i solospelet och river av tre Byss Kalle-polskor ihopvävda till en enda lång. Fantastiskt skickligt och spelledaren Leif Alpsjö menar att det där är det inte många spelmän som klarar av. Välförtjänta applåder förstås.

Ljuset är skarpt och hårt och lämpar sig inte särskilt bra för fotografering. Svartvitt fungerar bäst då man slipper en massa intensivt lysande färgfält. 

Fröding skulle nog ha gillat det här, kanske skulle han t o m ha känt igen några av låtarna.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Vårt dagliga bröd

Det var storbak den här dagen. Matbröd för hela slanten. Hembakt matbröd är så gott – och dessutom en fröjd för ögat. Mat och skådebröd på en och samma gång med andra ord. Köpebröd från ICA och Konsum är så uniforma, allt ser nästan likadant ut. Bakat i maskiner. Handbakat bröd däremot har något att berätta. Man kan ana knoget bakom tillblivelsen. Tillfredsställelsen är stor när brödkorgen ställs fram på furubordet till beskådande. Sedan tog vi varsin kopp te, och vad jag minns så var det fullt tillåtet att doppa. Te med honung i, nybakt bröd med ost och marmelad. Livet var gott.

Jag gör inte anspråk på att vara matfotograf. Det är omständligt och ett riktigt petgöra. Men nog kan man väl ta en bild på vårt dagliga bröd ändå? Hembakt matbröd gör sig bra på bild tycker jag. Det är rustikt och form och färg varierar. 

Nu blir det en kvällsmacka, sedan bingen.

På återseende

Torbjörn