Gå till frisören

Var på en mässa för ett tag sedan och råkade på några flickor som gick frisörprogrammet på gymnasiet.  De berättade lite om utbildningen och vilka framtidsplaner de hade. Drömmen är naturligtvis att öppna en egen salong. I utbildningen ingår bl a att praktisera sina färdigheter på studiekamraterna.

Jag gillar att gå till frisören. I Knivsta hade jag samma frisör i massor av år och med åren lärde vi känna varandra väldigt väl. Frisörer gör dig inte bara fin utan lyssnar också på vad du har att säga. De fyller för många en mycket viktig social funktion. De har tid att lyssna på dig och många är de intressanta samtal Anette och jag haft under årens lopp. Så, klipp dig inte hemma utan gå till frisören. Du blir ompysslad en stund och det känns så skönt.

På återseende

Torbjörn

Det schemalagda livet

Hörde för en stund sedan på radion att Gunde Svan klär av sig, duschar och klär på sig på en minut och tjugotre sekunder. Om den uppgiften fortfarande gäller, eller om den avsåg tiden då han var elitskidåkare uppfattade jag inte. Själv hinner jag nog knappt bli våt under den tiden. I samma program talades det också om människor som går upp kl. 5 varje morgon och nitiskt följer ett schema, timme för timme under hela dagen. Varje dag är alltså schemalagd från tidig morgon till sen kväll. Målet är att leva effektivt. För mig låter det snarare som om målet är att bli utbränd.

I programmet intervjuades Owe Wikström, professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och författare till ett flertal böcker, bl a Långsamhetens lov. Wikström menar att människor inte mår bra av att ständigt vara aktiv. Vi behöver få tid till att tänka och reflektera över våra liv. För att slippa göra det fyller i stället många människor sin tid med ständiga aktiviteter, från morgon till kväll, dag ut och dag in. Likt den ivrige fågelskådaren prickas sedan varje aktivitet av på listan och ingen får naturligtvis missas, då är ju den dagen förstörd.

Leken är slut

I bakgrunden är det det outtalade hotet, det oundvikliga som lurar, det som aldrig nämns vid sitt rätta namn. Döden. Genom att fylla dagen med ständiga aktiviteter finns inget utrymme för tankar om livets slut, om alltings upphörande. Man springer än hit, än dit men det oundvikliga är det ingen som springer ifrån. 

Mitt liv har också under en period till viss del sett ut så här, men inte alls till den grad som beskrevs i programmet. Mitt s k effektiva liv ledde till utbrändhet. Mitt schema är nu mycket glest och det spontana livet har tagit över. Vissa trevliga aktiviteter finns naturligtvis inprickade, i övrigt tar jag dagen som den kommer. Ingen aktivitetslista här inte.

En trevlig aktivitet, Fotomässan, finns naturligtvis inprickad.

På återseende

Torbjörn

Den lilla engelska sportbilen

I pausen kände jag en dragning i vänsterarmen och när jag vrider på huvudet så ser jag att H står där prydligt uppklädd. Vi kallar honom vanligtvis för P men han är döpt till H, om han nu är döpt d v s. Jag är också prydligt uppklädd. Förmodligen kavaj, byxor, skjorta och slips. Kanske jag t o m har kostym. H har en snygg kostym på sig, den ser ut att vara nyinköpt. Vi är båda på dans på Folkparken i Gävle och årtalet är förmodligen kring 1970. Vår klädsel är på intet sätt iögonfallande. Klädkoden var så här på den tiden. 

Jag undrar naturligtvis varför H dragit mig i vänsterarmen. H är ingen jag direkt umgås med, han är flera år äldre än jag. Kom Torbjörn, säger han. Jag har något jag vill visa dig. Inte har jag någon större lust att följa med honom just då, för jag blev precis avbruten i min spaning när han drog mig i armen. Efter en viss tvekan följer jag ändå med honom. H pratar lite tillgjort och överdrivet korrekt där vi går tillsammans mot utgången. Det som han vill visa finns alltså utanför Folkparkens stängsel. Han leder mig mot parkeringen och snart står vi framför en sådan där liten, engelsk sportbil. Han öppnar bägge dörrarna och ber mig stiga in. Jag har precis köpt den, säger H. Den är verkligen fin, berömmer jag. Begagnad men i fantastiskt fint skick. 

Han berättar ytterst detaljerat om bilens förtjänster och jag lyssnar ganska så förstrött. Det är ju annat som drar. Så ber H mig att öppna handskfacket. När jag öppnar luckan tänds ett par, små lampor och jag ser ett pyttelitet barskåp uppenbara sig. Det är klätt i rött tyg. Där finns små glas nedsänkta i bottenplattan och vid ena sidan ligger två små whiskyflaskor i varsin hållare. Jag tar loss en av flaskorna och häller upp ett glas till oss var. Medan vi dricker förhör sig H om vad jag har för mig. Jag berättar att jag flyttat till Uppsala och studerar på universitetet. Jag får inget riktigt grepp om vad H säger att han jobbar med, och jag vill inte fråga heller. För jag vet. Han jobbar tvåskift på sågen i Norrsundet. Jag har själv jobbat där några somrar och sett H på avstånd. Kanske vet H att jag vet. Vi dricker ur våra glas och sedan sitter vi tysta där i den lilla engelska sportbilen. 

H vill imponera på mig, det har jag ju förstått hela tiden. Men nu känns det på något vis som om magin, spelet är över. Mer finns inte att säga och i bakgrunden hör jag orkestern spela upp till dans igen. Vi kliver ur den lilla engelska sportbilen och går tillbaka till dansbanan. 

H har jag inte sett sedan dess.

En gråmulen och kylig novemberdag står jag och tittar på entrén till f d Folkparken i Gävle. Tror inte entrén låg här 1970 utan längre ned t h i bild. Varför det inte får heta Folkparken längre vet jag inte. Parken låter lite fjuttigt, Folkparken har en helt annan klang. Trots fjuttigheten i namnet framkallar platsen minnen från en tid som varit. Här utanför bjöd mig H att stiga in i hans nyinköpta, lilla engelska sportbil.

På återseende

Torbjörn

Pengar är på väg från Adobe

För knappt ett år sedan började jag prenumerera på paketet Photoshop CC plus Lightroom. Tidigare hade jag enbart prenumererat på Photoshop. Vid bytet påminde jag killen på Adobe att han samtidigt, som han lade upp det nya abonnemanget, skulle avsluta det gamla. "Oh, sure" svarade han men så blev det inte. Det gamla har legat kvar ända tills nu. Jag upptäckte det för en tid sedan och har ringt Adobe ett antal gånger men tröttnat efter att ha väntat i telefonen två timmar.

I dag hade jag tur och kom fram efter en kvart. Kvinnan hos Adobe såg vad som hade inträffat och erbjöd sig att betala tillbaka för sex månader. Jag protesterade lite milt och sade att det gällde ca ett år. Efter att ha kollat mina uppgifter lovade hon att betala tillbaka för hela tiden som debiterats dubbelt, d v s elva månader. Men jag fick samtidigt veta att Adobes praxis är enbart för tre månader i sådana här fall. Märkligt kan tyckas, det är ju de som missat att avbryta mitt gamla abonnemang.

Nåja, jag är naturligtvis nöjd. Nu får jag tillbaka ca två tusen kronor. En del av pengarna ska jag köpa film för till min fina Minolta Autocord.

Min fina Minolta Autocord

Mellanformat på film är så snyggt och så länge det finns film att köpa till hyfsade priser så fortsätter jag att fotografera. Såg på nätet att man kan köpa nya och ljusstarkare sökarskivor av en firma i USA. De som köpt till sina mellanformatare är nästan lyriska så jag funderar på att också beställa. Sökarskivorna är försedda med snittbild och kostar, inkl frakt, 35 dollar. 

http://rick_oleson.tripod.com/index-175.html

Fast man numera kan sätta titeln pensionär på sitt visitkort så går dagarna alldeles för fort. Man hör ibland gamla säga att de gör det ena eller det andra "bara för att få tiden att gå". Själv har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Problemet är ju i stället det motsatta. Tiden går för fort.

Har varit till Hälsocentralen i dag och vaccinerat mig. En spruta i vardera armen. En för influensa och en för lunginflammation. Mot ska det väl naturligtvis vara. 

Gick med i Gävle Fotoklubb för en månad sedan och har lämnat in lite bilder till KM. Den 8 december får vi veta vad dalajuryn tyckte. Det blir en sväng till Älvsjö och Fotomässan i vanlig ordning nästa vecka. Troligen på fredag, kanske också på lördag. Mässan kan ibland kännas för mäktig att svälja på en enda dag. Det är intressanta seminarier båda dagarna.

På återseende

Torbjörn