Bois de Boulogne

Bois de Boulogne är ju en bekant och världsberömd park i Paris. Men hur många är det som känner till Boulognerskogen i Gävle? Det är en mycket vacker stadspark som ligger längs efter Gavleån. På sina ställen förgrenar sig ån i flera parallella flöden, och de avskurna landtungorna förbinds av flera små broar. Det hela ger intryck av japansk trädgård. Boulognerskogen lär vara en av de största svenska stadsparkerna. På vintern har parken sin Törnrosasömn – förutom alla motionärer som joggar och promenerar där – och alla paviljonger och serveringar är stängda. På sommaren däremot råder full aktivitet, och sedan lång tid tillbaka samlas man till allsång här på sommarkvällarna.

I helgen tog jag en runda genom den snötyngda parken och kunde konstatera att den även på vintern har sin charm.

Det var kompakt gråväder den här dagen, men fotografera kan man ju som bekant göra i alla väder. För den teknikintresserade kan jag nämna att alla bilder är tagna med Sony Nex-6 och Sigma 30/2.8.

På återseende

Torbjörn

Vad är det som får cyklister att cykla 30 gånger uppför Carolinabacken?

I Skandisloppet, som är ett varvlopp och körs i centrala Uppsala, cyklar man uppför den jobbiga Carolinabacken 30 gånger. Som om det inte vore nog – man fortsätter sedan (knappast av bara farten) uppför slottsbacken också lika många gånger. Det är många som inte orkar med den här tuffa uppgiften och bryter loppet.

Jag har som åskådare många gånger funderat över vad det är som driver cyklister, och andra idrottsmän, till de här extrema ansträngningarna. Vad beträffar de stora cykelloppen, som t ex Tour de France, är kraven på cyklisterna näst intill omänskliga. Och det är inte bara de tuffa banorna och tävlingarnas utdragenhet i tid jag tänker på, utan också pressen från proffsstall och sponsorer, och naturligtvis också från oss som tittar på.

Egentligen är det inte så märkligt att dopingen är så utbredd inom cykelsporten, och jag tror att omfattningen är mycket större, och har pågått under längre tid, än vad vi i allmänhet tror. Risken är stor att den till slut tynar bort, liksom brottningen nu tycks göra, men av helt andra skäl, när sponsorerna får kalla fötter och till slut även IOK tröttnar på de här bedrägerierna. Den utbredda dopingen, Lance Armstrong har naturligtvis flera medlöpare, är en katastrof för sporten och kan på inget sätt försvaras.

Tråkigt om det skulle sluta så, cykelsporten har ju en mycket lång tradition att falla tillbaka på, och tävlingarna innehåller ofta mycket dramatik, och inte så sällan heller med oväntade upplösningar. De flesta kommer väl ihåg Bernt Johanssons fräcka avslutning i Montreal OS 1976.

Själv cyklar jag bara på sommaren, och ganska ofta Knivsta runt, men enbart stimulantia i form av kaffe i magen.

På återseende

Torbjörn

Profiler

Många är det som passerar dessa profiler. Flera gånger om dagen. Men har de lagt märke till dem kan man undra? De finns nämligen "inbyggda" i den brittiske konstnären Tony Craggs drygt sex meter höga skulptur, som står som ett landmärke alldeles i början av den s k centralpassagen vid Resecentrum i Uppsala. Ytterligare en skulptur av Cragg kan man se längre ned i centralpassagen. Även i den kan man se ansikten om man tar en närmare titt.

Till en början uppfattade jag inte profilerna i konstverket utan tyckte det såg knöligt och konstigt ut. Nu tycker jag konstverket är genialiskt uppbyggt. Konst kan vara krävande och man måste ofta ge det tid för att kunna läsa in vad det har att säga. Detsamma gäller naturligtvis också fotografiet. Hinner vi verkligen gå på djupet när vi tittar på bilder? Vi översköljs ju ständigt av en ofantlig mängd bilder och naturligtvis finns det ingen chans, att för det första hinna med att se alla bilder, och för det andra ge varje bild den tid den behöver. Kanske påverkar det vårt sätt att fotografera i så motto att vi frestas ta bilder som inte kräver så mycket av betraktaren, enbart för att vinna lättköpta poäng. På sikt gynnar det naturligtvis varken betraktaren eller fotografen.

Här har jag använt min analoga Minolta Dynax 7, Minolta 50/1,4 och T-MAX 400. Film fungerar fortfarande mycket bra. Så länge det nu varar.

På återsende

Torbjörn

Lagrade bilder och cirkelvandring

Så var jag tillbaka ute i smeten igen. Den här gången utan större ansträngning för jag gjorde nedslag i bildarkivet. En dag i mitt arkiv skulle man kunna säga. Det är bra att ha lite bilder på lager, som man kan plocka fram när färskvarorna lyser med sin frånvaro. Bilder mår ju likt vin och ost bra av att lagras en tid och bäst-före-datum existerar knappast här.

Alla bilder är från Syndikalisternas 1:a maj demonstration i fjol. Bland de som demonstrerade kunde man bl a se Mattias Gardell, som till vardags är professor i religionshistoria i Uppsala. Han har en bror som kanske är mer känd, nämligen Jonas Gardell. Mattias är mycket engagerad i palestiniernas sak och har deltagit i Ship to Gaza ett par gånger. Han är kanske mest känd som stor kännare av Islam och har skrivit flera böcker i ämnet.

En och en halv

Det tål att tänka på

Står ut

Teknikmöte

Mitt i kampen

Professor Gardell

Färdriktning

Möte med okända

Metallskodd

Oavsett vad jag fotograferar så återvänder jag alltid till gatans värld och cirkelvandringen via andra genrer sluts på nytt. Kanske är det här jag hör hemma.

Påvens cirkelvandring tycks också lida mot sitt slut. Hoppas han nu får lite lugn och ro, och frid i sinnet, utan en massa tjafs med trilskande butlers och kardinaler. Han behöver inte heller längre grubbla över kondomers användning. Likt Fantomen blir han nu en helt vanlig man, som snart kan ses vandra omkring på Roms gator eller i hemtrakterna i Bayern

På återseende

Torbjörn

-Ich bin ein Berliner, sa Kennedy

Vid andra världskrigets slut delades Tyskland av ockupationsmakterna, utifrån det läge deras arméer befann sig vid Tysklands kapitulation. Även staden Berlin, som befann sig mitt i Sovjets ockupationszon (och som sedermera blev DDR) delades. Sovjet försökte på alla sätt tvinga bort västmakterna från Berlin. Under den s k Berlinblockaden 1948-49 ströp man tillfartsvägarna till Berlin för att på så sätt svälta ut västberlinarna. Västmakterna svarade med att igångsätta en gigantisk luftbro som försåg berlinarna med nödvändiga förnödenheter. Sovjets blockad hade misslyckats och den upphörde också under senare delen av 1949. I den här vevan genomfördes fria val i de zoner som ockuperades av väst, naturligtvis under starka protester från Sovjet, och staten Västtyskland bildades.

Sovjets strävan att på alla sätt tvinga bort västmakterna från Berlin, bl a genom att ställa en mängd ultimativa krav, fortsatte under de närmast följande 10 åren och det kalla kriget eskalerade till en mycket farlig nivå. Många befarade ett nytt storkrig och östberlinare flydde över till Västberlin för att ansöka om västtyskt medborgarskap. För att förhindra fortsatt flykt svarade DDR 1961 med att uppföra Berlinmuren. Man uppförde en mur, inte för att skydda sin egen befolkning mot anfall utifrån utan för att förhindra densamma att fly från det egna landet.

För att ingjuta mod i och visa berlinarna, och Sovjet, att väst inte tänkte överge staden besökte president John F Kennedy Berlin 1963 och höll där sitt berömda tal, där citatet "Ich bin ein Berliner" finns med. Det finns de som menar att citatet inte är grammatiskt korrekt, det borde vara "Ich bin Berliner" (jfr jag är stockholmare). Men eftersom Kennedy inte var berlinare i grunden, utan uttryckte sig metaforiskt, menar andra att citatet är grammatiskt korrekt. I folkligt tal kan "ein Berliner" också betyda syltmunk.

Jag är en syltmunk?

Dödens fält vid Bernauer Strasse. Över det här öppna fältet försökte många fly över till Västberlin, men de flesta slaktades av DDR:s gränsvakter. I det här minnesmonumentet finns porträtten på de som kallblodigt mördades...

...bl a den här unge mannen

I den tryckande värmen sökte sig människorna till stadens fontäner för att få svalka

Det var Fashion week den vecka vi var i Berlin och en kväll hamnade vi mitt i smeten. Det vimlade av vackra och uppklädda människor överallt. Efter att ha vandrat runt genom staden hela dagen, i 35-gradig värme, var jag kanske inte tillräckligt alert för att fånga allt som kom i min väg. Vi dristade oss att följa med ett gäng fram till trappan av palatset där festligheterna pågick. Jag tror t o m att vi lätt hade kunnat kliva in tillsammans med "vårt följe" för när de som flockades på trappan såg våra kameror lämnade de genast plats för oss. Men, till skillnad från de vackra människorna, hade vi inte fått tillfälle till någon skönhetssömn under dagen varför vi så småningom lunkade tillbaka till hotellet.

Fler bilder kan ses i mitt Berlinalbum

På återseende

Torbjörn