Kan man älska fler än en?
Bengt Björkbom har i flera blogginlägg demonstrerat sin reservationslösa kärlek till de gamla manuella Leicakamerorna. Det kan kanske av några uppfattas som någon form av fetishism, en dyrkan av en kamera som besitter nästan övernaturliga krafter. Jag ser det inte så. Det finns många över hela världen som tycker som Bengt. Därmed inte sagt att denna kamera ger ifrån sig bättre bilder än någon annan kamera. Naturligtvis inte. Det måste vara något annat hos Leicorna som väcker sådana känslor hos ägarna. Jag har aldrig ägt en Leica, knappt hållit i en ens. Visst pratades det om Leica när jag var i tonåren men då som något nästan ouppnåeligt. Någon kände någon vars far hade en Leica. I min omedelbara närhet fanns ingen, vare sig till beskådan eller användning. När jag skaffade en Pentax Spotmatic fick jag nog ungefär liknande känslor som Bengt beskriver. Den var med mig överallt. Jag hade två objektiv. En 35:a och en 85:a. Jag kunde inte tänka mig en bättre kamera...
För drygt ett år sedan köpte jag en Sony A850, en s k fullformatskamera, med zoomen 2,8/28-75 SAM och senare 4,5-5,6/70-300 SSM. Kärlek uppstod på direkten. Det är inte en liten kamera men den är ändå mycket smidig att använda. Den inbyggda bildstabiliseringen bidrar bl a till det liksom den utmärkta ergonomin. Bildkvaliteten är också utmärkt bra. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...
I höstas köpte jag på eBay Minoltas troligen bästa analoga systemkamera, Dynax 7. Den är förhållandevis liten, i alla fall om man jämför med A850. Den har förmodligen all den avancerade automatik som fanns att tillgå när den var i ropet. Jag använder nästan alltid A-läget, d v s bländarförval, vilket jag också gör med A850. Autofokusinställningen beror på om fotoobjekten är stilla eller rör sig. När man blir äldre och ögonen inte längre fungerar så bra är en sådan här typ av kamera suverän. Skärpan sitter nästan alltid precis, liksom exponeringen. Det är bara att koncentrera sig på motivet. Jag använder ofta Fuji Acros 100 ISO till den här kameran och resultatet blir fantastiskt fint. Jag använder både gamla Minolta-och Zeissobjektiv liksom nya Sonyobjektiv (se ovan). Det fungerar fint med alla. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...
Vad vill jag ha sagt med det här? Det börjar nästan likna Lars Molins "Tre kärlekar". Jag kan säga att jag kan älska fler än en. Alla kameror har sina sidor och det har för mig varit väldigt utvecklande att lära känna var och en av dem. Jag har många fler kameror som jag använt och/eller fortfarande använder. Val av kamera kan vara avhängigt vilken typ av motiv man föredrar att fotografera. Det finns naturligtvis en massa andra kriterier också. Storlek, pris mm. Visst är det så men jag har inte känt mig direkt hämmad i någon av de fotosituationer jag normalt hamnar i med någon av de uppräknade kamerorna.
Det här är en av mina darlingar:
Man kan ta riktigt bra bilder med den här kameran med lämplig optik, här Sony 2,8/28-75 SAM
Ja, så här är det för mig. Jag älskar dem alla. Stephen Stills skrev en höjdarlåt på det temat i början av 70-talet. Love the One You're With. Lyssna och njut!
På återseende
/Torbjörn
Själv är jag så löjligt förtjust i min Canon 5D, samtidigt är jag totalt bedårad av min analoga Canonet från 70-talet. Och min Pentax MX kan jag heller inte leva utan! ;-)
För vissa är nog ett varumärke en del av ens identitet. Andra har fler favoriter.
Men visst, om man nu känner starkt för fotografering så är det naturligt att man känner starkt för sin kamera, i alla fall om den åstadkommer det man önskar av den. Jag har haft flera kameror som inte alls gjort det, och där har det inte uppstått någon ljuv musik!
En gång för mycket länge sedan hade jag faktiskt en Leica själv, och visst var det något visst med den. Högsta klassen av teknologi och hantverk i förening. Att jag gjorde mig av med den berodde på att jag inte hade råd att förse den med den optik m m som jag faktiskt skulle behöva. Bland annat. Och det var en modell utan mätsökare, som jag kommit över billigt. Så mitt Leicainnehav var halvhjärtat. Och när jag så småningom började satsa mer på foto blev det inte någon mer Leica. Men min beundran för deras kvalitet och design har jag kvar.
Vad jag känner i dag är att analogfotografering aldrig kommer att bli någon stor grej för mig. Hur man än tar bilderna så ska de in i datorn. Att då gå omvägen över film är i mina ögon djupt irrationellt. Men vid digital fotografi ligger det inte lika nära till hands att fästa sig så mycket vid en viss kamera, eftersom den efter fem år eller lite mer börjar bli föråldrad. Själv har jag svårt att tro att en gammal digitalkamera kommer att uppnå den värdiga, antikvariska patinering som man känner att den gammal Leica eller Rollei har.