Snäll hund?

Besten låg där på trottoaren och jag skulle passera förbi. Lite tveksam blev jag för han stirrade mig, utmanande, rakt i ögonen. Jag vek undan blicken, precis som man ska, och tog upp Pentaxen. Då tittade besten åt sidan, som om han blev förnärmad. Jag tog en bild, endast en, och gick försiktigt förbi. Jycken struntade fullständigt i den något räddhågade fotografen och rörde inte en fena.

Jag hade precis varit till LP Foto och lämnat in min Yashica Mat 124. Helt plötsligt slutade slutaren att fungera tidigare i somras. På morgonen, den dagen, fungerade allt som det skulle men när jag anlände till Stockholm så var det stopp. Werner sa att det förmodligen fanns olja i bländarlamellerna och att de därför fastnat. Jag kände mig lättad, för jag hade trott att det skulle vara något allvarligare – och dyrare.

Vad händer den dag Werner lägger av helt och hållet? I dag arbetar han tre dagar i veckan, pensionär som han är. Samma dag Yashican gick sönder ringde jag en kille, som jag blivit rekommenderad, och talade om vad som hade hänt. När han frågade om jag nyligen bytt batteriet avslutade jag samtalet.

Sådana som Werner, som kan de gamla kamerorna utan och innan, är mycket svåra att ersätta. Finns det överhuvudtaget fler än han som kan laga gamla kameror i Stockholm undrar jag? Det finns ju fortfarande massor av gamla, mekaniska kameror därute som behöver service, underhåll och ibland lagning. Sedan fungerar de igen hur många år som helst.

Jag kände en instrumenttekniker på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, som även var mycket skicklig på att laga gamla kameror. Han fixade några gamla kameror åt mig för en billig penning. Nu är han pensionär sedan flera år och jag vet inte om han fortfarande lagar kameror.

Det blir till att försöka meka själv kanske?

På återsende

Torbjörn

Kan man vara både fotograf och konstruktiv kritiker – samtidigt?

Att ge konstruktiv kritik och samtidigt vara skapande fotograf är inte alltid så lätt. Jag har fått lära mig att man inte kan vara kreativ/skapande och analytisk/logiskt tänkande samtidigt. Då stör de båda hjärnhalvorna ut varandra och det blir bara pannkaka. Brainstorming var ju populärt en tid och då var det viktigt att inte kritik förekom under själva skapelseprocessen. Var sak har sin tid så att säga. Först skapar man, sedan, när det kreativa arbetet är avslutat, kan man betrakta det man skapat med kritiska ögon.

En face och i profil

Vad har nu det här att göra med att ge bildkritik på FS? Jo, vart jag vill komma är att om man själv är mitt uppe i sitt aktiva fotograferande, och har huvudet fullt med idéer, så är det inte så lyckat att försöka ge konstruktiv kritik till andra samtidigt. Det blir lätt pannkaka med båda sakerna. Hur göra?  En lösning vore att ha två typer av medlemskap på FS. Ett konstnärligt/fotografiskt och ett analytiskt/konstkritiskt. Det finns f n en hel del medlemmar redan nu som deltar flitigt i olika forumtrådar men som inte lägger upp några egna bilder.

I arbetet med det här inlägget har jag helt och hållet använt den högra hjärnhalvan.

På återsende

Torbjörn

Jag kom släpandes på en gammal Pentax.

Det var premiär för mig att besöka pojkarna som brukar fotofika nära brofästet till Liljeholmen. Med mobilens hjälp kom jag rätt efter att ha irrat runt i kvarteret. Jag kom släpandes på en gammal Pentax Spotmatic F, med den vanliga SMC Pentaxnormalen 55/1,8. Den fungerar alldeles utmärkt, men har en tendens att överexponera något. Så är det det där med manuell fokus. Det kräver sitt öga minsann, och bra ljus. Är man dessutom bortskämd med kameror som har bra AF så gör det inte heller saken bättre. Det går avsevärt långsammare och, i alla fall för mig, är det tröttsamt för det öga man använder. I dag kan man ju fotografera på så väldigt många olika sätt och det här sättet är väldigt tilltalande, trots sina svårigheter.

Jag har sedan en tid nästan uteslutande fotograferat med svartvit film, och jag gillar det. Det är som att återvända till unga dar när man tog de första stapplande stegen på den fotografiska banan. Jag tillhör dem som skannar filmen, med en småbildsskanner, och jag vet att det finns mörkrumspuritaner som fnyser åt det tillvägagångssättet. För mig duger i alla fall resultatet, både på nätet och utskrivet på fotopapper.

Här har jag använt Tri-X, framkallad i X-tol 1+1. Jag har testat spädningen 1+3 också men det blir inte lika bra tycker jag.

På återseende

Torbjörn

Plankan 1-7

Några plankor står resta mot en betongvägg. Kring en av plankorna finns fyra personer. Två män och två kvinnor. Jag antar att de är skådespelare av något slag. Vid sidan om står en liten pojke i keps och tittar på. Det ser ut som om skådespelarna håller på att repetera en föreställning där plankan står i centrum. Det pågår en kulturfestival i staden och jag förmodar att det jag beskådar ingår i den på något vis. Jag stannar till för sju rutor och kan inte under den korta tiden lista ut vad de försöker gestalta. De hoppar, sparkar på muren och byter hela tiden positioner. En av dem tycks var regissör för han instruerar de andra hela tiden. Jag har ju ett ärende till Brunos bildverkstad den här dagen, så jag strosar vidare utan att ha blivit ett uns klokare på vad de här personerna har för sig.

Att fotografera en serie bilder av ett skeende kan ge intressanta bilder och man får som betraktare mer information än vad en enda bild kan ge. Med dagens moderna kameror är det ingen konst alls att ta sekvenser, men det går naturligtvis att göra med gamla kameror också. Det går åt lite film förstås, men man gör ju det för att det är roligt och för att man är så nyfiken på att se resultatet. Här blev det enbart dessa sju rutor. Hade inte så mycket film med mig och då får man hushålla.

På återseende

Torbjörn

Vitingar

Konstnären Ragnar Johansson var känd för sina "vitingar", målningar av fjällvärlden i enbart vita nyanser. Går man i dag en runda på stan kan man stöta på en helt annan typ av vitingar. Det är personer klädda i vitt och med ansiktet vitmålat. De går omkring på stan och tigger som det tycks. Enligt en artikel i DN misstänker polisen att de i själva verket ingår i en liga av ficktjuvar. Om de själva är aktiva ficktjuvar eller agerar "störningsmoment", till efterföljande ficktjuvar, framgår inte av artikeln.

För min egen del tycker jag att de här personerna trakasserar folk på gatan och det är märkligt att det här får fortgå. Har de verkligen fått tillstånd till det de gör? På stan finns knappt några patrullerande poliser kvar som man kan fråga. Har alla poliser kontorsarbete numera? Jag vill få bort de här personerna från gatan. De skapar irritation och otrivsel och de tillför ju absolut inget positivt.

En viting kom fram till mig en dag, mycket nära, och viskade "please" medan hon höll fram sin mugg med en tjuga i. Jag kunde tydligt se raderna av guld i hennes mun. Det är knappast någon fattiglapp som har råd med ett sådant garnityr.

Här är ett par vitingar, och det handlar alltså inte om fjällvärlden, som Ragnar Johansson såg den.

Hädanefter ska jag "tigga" bilder av de här jepparna varje gång jag stöter på dem på stan. Och jag gör det utan att säga "please", eller för den delen "cheese".

På återseende

Torbjörn