Vi hamnade på kalas

Felicia, ett av mina barnbarn, fyllde 20 år och mina två andra barnbarn Rasmus och Oskar hade avlagt läkarexamen respektive civilingenjörsexamen och då passade Lisbeth och jag att åka ned till Uppsala för att fira alla tre samtidigt. Det blev en trevlig tillställning med god mat och med Felicias hembakade jordgubbstårta som avslutning.

Till bords med Oskar, Felicia, Rasmus och jag själv

Av mig fick Felicia en fototavla...(i övre högra hörnet syns ett porträtt på syskonens far, Fredrik, som jag tog när han var liten)

...och av Lisbeth hemstickade sockor

Ett mycket trevligt kalas blev det och när solen var på väg att gå ned bakom de låga molnen vände vi hemåt Gävle med mätta magar och glada i sinnet.

På återseende

Torbjörn

Plats på scen

Scenen är densamma, men aktörerna på den skiftar. Ibland finns där statister i bakgrunden. Aktörerna bestämmer innehållet och spelet. Ingen regi ges från fotografen. Han sitter på en bänk omgiven av andra människor. Kameran i ögonhöjd. Studerar spelet som äger rum endast några meter bort. De komma från öst och väst. Gatan de agerar på går nämligen i öst/västlig riktning. Drottninggatan heter gatan. Stadens mest betydande affärs- och flanörgata.

Denna dags förmiddag har jag varit och köpt solglasögon. Solen gassar från en molnfri himmel. Jag sätter mig ned en halvtimme för att invänta nästa buss hem. Under 30 minuter händer det mycket på en gatuscen. 

Tag plats. Föreställningen kan börja.

Kameran jag använde är Sony A 6000 med ett Sigma 2.8/30 mm objektiv. Det är en APS-C kamera så brännvidden motsvarar ca 45 mm på en fullformats-/småbildskamera. En trevlig brännvidd tycker jag. Hade kameran inställd på AF-C och den missade inte fokus en enda gång. Det är inte världens snabbaste kamera men för sådana här situationer fungerar den fint.

Tack alla aktörer för en trevlig föreställning.

På återseende

Torbjörn

Siesta

Många städer är stenöknar med få ställen där människor kan få vila och avkoppling. Människorna driver därför omkring i affärer för att komma undan trafik, buller, asfalt och betong. Det finns ofta grönområden, men de ligger en bit utanför stadskärnan. Jag såg ett program på TV från New York där arkitekter och stadsplanerare arbetar med att omdana staden med mer utrymme för torg och andra samlingsplatser utan biltrafik. Staden behöver anpassas mer för de människor som bor där men även för de som besöker staden.

Här har några människor tagit en siesta mitt på dagen då solen steker som värst. Några träd ger behövlig skugga och svalka. En liten oas mitt i staden. Bekväma stolar och soffor finns att sitta ned på. 

Tyvärr är denna oas ganska så liten. Den finns i kanten av stadens stora torg. Resten av torget är tom och ödslig stenöken. Onödigt tycker jag. Det behövs så lite för att öka trivsel och välbefinnande. Jag har lämnat förslag till kommunen men utan att vinna gehör. 

Varför inte låta några landskapsarkitektstudenter få göra ett examensarbete i syfte att öka trivseln på det trista torget?

Ni som styr min stad, som är Gävle, gör något för de människor som bor där och för de turister som besöker staden. Normalt söker sig människor till stadens torg, men där finns tyvärr inget intressant att finna. Bara sten och betong.

På återseende

Torbjörn

Så var det då dags att fotografera "naket"

"I dag ska vi fotografera naket" säger vår fotolärare John Chang McCurdy. Året är 1971 och jag gör min värnplikt vid S1 i Uppsala. Jag har beviljats bidrag från personaldetaljen för att gå en fotokurs på Kursverksamheten. Vi är ett gäng grabbar och endast några tjejer som går kursen. Vi har tidigare uppmanats att gå ut på stan och fotografera människor. Jag har fotograferat Sylvia Vrethammar som hade en show på Parksnäckan. Hennes första utanför Stockholm. Bilderna blev långt senare till en bok som hon blev väldigt glad över att få. Men nu gäller det alltså "naket". 

Två tjejer ställer upp som nakenmodeller. Ingen verkar ha tidigare erfarenhet, varken bland modellerna eller oss kursdeltagare. Jag känner mig ganska så obekväm. Jag har endast en 85:a till min Spotmatic så det känns lite trångt i det inte alltför stora rummet. Rummet är spartanskt inrett med endast en matta på golvet. Belysningen ställer John in och så är det bara att sätta i gång. Vi får en del tips och råd men det går trögt. 

Jag koncentrerar mig på att få till några hyfsade porträtt. Inte lätt för vi är hela tiden i vägen för varandra...

Många år senare sitter jag och dricker kaffe på Inst för lärarutbildning, min arbetsplats 1991-2003, med några arbetskamrater. Vi kommer in på fotografering och då frågar Kenneth: "Kommer du i håg Gabriella?" "Nej", svarar jag. "Den nakna tjejen på fotokursen vi gick 1971", svarar Kenneth. Jag försöker erinra mig den kursen och får hjälp av Kenneth att minnas. "Jaså, var du också med på den kursen", frågar jag? Han nickar instämmande och fortsätter att berätta om den här dagen då vi fotograferade naket.

Själv har jag glömt bort nästan allt. Tyckte det mesta var pinsamt och jag tyckte synd om modellerna.

Ser i min negativpärm att jag använt Tri-x (ISO 400) och D-76.

Jag minns att jag gillade Sam Haskins bilder vid den här tiden, men trots den här kursen blev det inget mer naketfoto för min del.

På återseende

Torbjörn