Gesällen/Är det här jag?

Ä det här den sanna bilden av mig som fotograf? Ja, inte till 100% förstås, men till stor del. Jag är i huvudsak urban i mitt fotograferande. Bor i en stad och därför faller det sig också naturligt att verka där. Byter självklart miljö ibland. Till en annan stad, eller landsbygd också för den delen. Människor förekommer ofta i mina bilder. Sällan människor som poserar. Nej, mer som inslag i miljön. Staden eller landsbygden.

Analogt och digitalt. Rör mig obesvärat mellan dessa två tekniker. Gillar bägge. Analogt är liktydigt med svartvitt. Gör allt själv. Det är det som är grejen. Poänglöst annars tycker jag.

Huvudsaken är att man har roligt när man fotograferar. Lust är viktigt. Förstår mig inte på dem som tvingar sig att ta en bild varje dag. Oavsett om man har lust eller inte. Tvång kan aldrig ersätta lust för att utveckla dig som fotograf. Finns inte lusten där? Gör något annat i stället. Lusten kommer alltid tillbaka, men finns där sällan varje dag.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Händelser vid vatten. Ett pyttelitet projekt.

Det här inlägget har ingenting med författaren Kerstin Ekman att göra. Inte heller med hennes mycket läsvärda bok, vars titel jag snott till rubrik. Nej, det är mycket simplare än så. Jag är ute vid Gavleåns mynning (gamla hamnen) och fotograferar med film. Så plötsligt öppnar sig himlens alla portar och jag får skyndsamt söka skydd i en port. Vad ska jag göra under tiden som det öser ner? Jag bestämmer mig för att fotografera alla som passerar en lyktstolpe som är belägen snett framför mig där jag står i porten.

Upprepningar? Javisst. Fast det är olika människor som passerar förbi i regnet. Ljuset skiftar lite grand också.

Märkvärdigare än så är inte mitt pyttelilla projekt. Efter en stund upphör regnet och i samma stund också mitt projekt. Projekt är bra att ha tycker jag. Man skapar en samling där alla bilder har något gemensamt. Ett gemensamt tema.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Höstkänning

Efter ett tag högg det till i bröstet. Märkligt, jag hade ju bara promenerat ett par kilometer. Lika bra att vända hemåt då för jag har lärt mig att inte vara olydig mot kroppen. Väl hemma gick det över...men återkom igen på natten. L. ringde 112 och en kort stund senare låg jag på akuten.

Efter några dagar på Gävle sjukhus är jag nu hemma igen. Ett par kranskärl till hjärtat har stadgats upp med nät och jag mår nu mycket bättre. Lite trött är jag förstås efter allt jag gått igenom. Känner mycket stor tacksamhet för den fina vård jag fått och imponeras över skickligheten hos behandlande läkare.

Kören får vänta ett tag men en tur med kameran blir det så snart det slutar regna. I dag är det dessutom lite snö blandat med regnet. Vinterkänning med andra ord.

Ska till ICA efter lunch och hämta ut ett objektiv till mitt nyinköpta Nikon F100-hus. Ska bli intressant att se om jag får igång ekipaget. Allting går på elektricitet. Har laddat ned manual från nätet. Får nog läsa på den här gången. Det har jag aldrig behövt göra tidigare med någon analog kamera.

På återseende

Torbjörn