Kvällsbilder från staden, inkl. människor och två hundar

Staden kan skildras på olika sätt. Det kan vara på avstånd, då blir staden mer av en kuliss och man får ingen uppfattning om vad som sker där inne. Den kan också skildras inifrån, innanför kulissen, och antingen ta med människorna som finns där, eller så utesluta dem helt och hållet. Olika förhållningssätt och vilket man föredrar är en smaksak. Bilderna får naturligtvis olika uttryck beroende på vilket man väljer.

Personligen gillar jag bilder där människor ingår i ett eller annat sammanhang. De tillför liv till bilden och skapar sammanhang med den miljö de lever i. Staden kan naturligtvis skildras på en mängd andra olika sätt, vid olika tidpunkter på dygnet osv. Nattbilder har en helt annan stämning än bilder tagna på dagen. Det gäller ju oss människor också. Att vandra ensam genom staden mitt i natten ger helt andra känslor än en promenad mitt på dagen.

Bilderna är tagna sent på kvällen i Zagreb. Före, under och efter det snöoväder som drog fram över staden. Här har jag använt Sony NEX-6 med Sigmaobjektiven 19/2,8 respektive 30/2,8.

På återseende

Torbjörn

Den moderna fen

Den moderna fen svingar inte längre något spö. Nej, nu är det smartphone som gäller med den senaste feappen nedladdad. Jag var ytterst försiktig när jag tog de här bilderna, för vad hade kunnat hända om hon tryckt på knappen?

Nuförtiden arbetar feerna alltid två och två. Förmodligen har det med EU att göra.

På återseende

Torbjörn

Mina utställningsbilder

Livsandarna börjar så sakteliga att återvända och jag undrar naturligtvis var de hållit hus när de behövdes som mest, när influensan hemsökte min kropp. Dagarna har fördrivits, halvliggande under en filt, i TV-fåtöljen. Australian Open i tennis och skid-SM är förnämliga tidsfördriv mellan måltider och kaffedrickande.

Jag har också hunnit med att städa i mina hårddiskar. Det har av misstag blivit upplagt för många backupfiler. Normalt sparar jag två ex av varje bild, en i DNG-format och en i kamerans RAW-format, på två separata hårddiskar. Nu hittade jag både tre och fyra ex spridda på olika hårddiskar, och det är kanske i lyxigaste laget. Jag var ovan med Lightroom i början, så det blev lite tokigt ibland vid import av bilder. Nu har jag gjort plats på den interna hårddisken för katalogerna i LR, och jag kan börja importera bilder från 2005, då jag köpte min första digitalkamera.

Utställningen i Zagreb var mycket lyckad. Vi blev mycket väl omhändertagna av Fotoklub Zagrebs president Damir, som med mycket stor energi visade klubbens olika faciliteter och även en hel del av sin egen produktion. På måndagen fick vi plocka ned den utställning som hängde och hänga bilderna från Uppsala Fotografiska Sällskap. Det tog oss större delen av dagen och det var sent när vi lämnade klubbens lokaler. På tisdagen åt vi gott och jag var närmast sprickfärdig när vi så kl 19:30 öppnade utställningen. Vi hade tuff konkurrens av ytterligare två fotoutställningar i Zagreb så vi får vara nöjda med de 25-tal som kom. Damir fruktade ett tag att det, p g a det rådande ovädret med stora trafikproblem som följd, inte skulle komma mer än en handfull besökare. Utställningen pågår t o m i dag.

Av en fotograf fick jag mycket beröm för känslouttrycken i bilderna. Det märks att du är en erfaren fotograf, sade han vidare. Det var naturligtvis roligt att höra och vi hade en lång diskussion efteråt. Han berättade bl a om de fotofestivaler som äger rum i Kroatien varje sommar och lovade skicka länkar till de mest kända.

Det här var verkligen roligt och naturligtvis sporrar det till att fortsätta med fotograferingen. Utställningar är ett traditionellt sätt att kommunicera med sina bilder, i dag finns dessutom en uppsjö av andra sätt. Vilket som är det bästa vet jag inte, men utställningar är trevliga eftersom man får direktkontakt med besökarna.

På återseende

Torbjörn

Skyltfönster

Shopping är absolut inte min grej, men fönstershopping kan ändå vara ganska kul. Speciellt när man kommer till nya platser. Kroatien är på väg in i EU, och det märks, för i Zagreb byggs det nytt i rasande fart, men naturligtvis finns mycket gammalt kvar, speciellt i de gamla stadsdelarna. En dag när vi var ute i värsta snöyran roade jag mig med att fönstershoppa och ta lite bilder på skyltfönster.

En fönsterputsare höll på med att putsa fönstren till en antikvitetsaffär. Ägaren till affären kom precis ut och ville ha en bild på sig och sin fönsterputsare. Ägaren talade engelska så vi pratade om det häftiga snöväder som då hade varat i några dagar. Jag tipsade om vår kommande utställning på Fotoklub Zagreb och han lovade att han skulle titta på den.

Lite längre bort efter Ilica-gatan tittar en mycket vacker kvinna ut från butiken hon arbetar i. Hon ser med bekymrad min på snön som vräker ned. Förmodligen blir det snöskottning vad det lider. Det blir ett kort samtal om vädret förstås, men tyvärr får jag inte ta något porträtt på henne eftersom hon arbetar. För anställda hör porträttfotografering fritiden till.

Min rapportering från resan till Zagreb slirar sig fram lite hit och dit. Jag fick influensa direkt vid hemkomsten, och det har än så länge bara blivit korta pass vid datorn.

Översta våningen i det här gamla huset disponeras av Fotoklub Zagreb. Det är gamla lokaler, men mycket ändamålsenliga, med stora utställningsytor och rymliga grupparbetsrum. Mörkrummet är för närvarande inte i bruk. Fotoklubben har en anställd sekreterare och så har man Damir, vår värd och president för klubben. Han arbetar heltid för klubben och driver en omfattande kursverksamhet. Själv är han också en mycket driven fotograf och många av hans bilder är fantastiskt fina.

Klubben har ständiga utställningar, vår hänger t o m 29 januari. Klubben har egna professionella fotoskrivare i storformat, och utställare får låna klubbens egna ramar i 40x50 cm format. De är gjorda av plast och det går snabbt att skifta bilder. Hållbara är de också, de flesta av dem är mer än tio år gamla.

På återseende

Torbjörn

PS Innehavaren av antikvitetsaffären, Marcel, fick bilderna i dag. Jag hoppas att han visar dem för fönsterputsaren också.

Det förgängliga livet i Zagreb och annorstädes

Vid vår vistelse i Zagreb disponerade vi en minibuss med chaufför i två dager. Det blev två mycket intressanta dagar på lördagen och söndagen, med en levande uppslagsbok som chaufför. Granomir, som chauffören hette, arbetade med damlandslaget i handboll och var otroligt insatt i all idrott, inte minst den svenska. Han rabblade t ex med lätthet upp lagen i den svenska elitserien i ishockey, utom Växjö, som han fick grunna några extra sekunder på p g a det för honom krångliga uttalet. Nu var det inte bara idrott han var kunnig i, utan han visade även prov på mycket breda kunskaper inom många andra områden, som politik t ex.

Han deltog som soldat i det jugoslaviska inbördeskriget för 20 år sedan, och på min fråga om kriget nu var glömt, tittade han allvarligt på mig och skakade på huvudet. Jag har inget emot serber, förklarade han, tvärtom, de är i allmänhet mycket bra människor, men det finns några kvar av "gamla stammen" som inte har förändrat sig alls sedan kriget, det är dem jag inte kan förlika mig med.

Vi anlände till flygplatsen på fredagen, efter lunch, och efter att mycket länge ha väntat på vårt bagage förstod vi att det kommit på avvägar. Först på söndagskväll fick Simon och jag vårt bagage, medan Anna fick sitt under lördagen. Som tur var hade jag mina kameror inlindade i en packe kalsonger i handbagaget!

Lördagens utflykt började med ett besök på en gigantisk kyrkogård utanför staden. Den omgärdades av höga murar och byggnader, som mer påminde om palats än begravningsplats. Överallt fanns blommor, ljuslyktor, urnor och andra utsmyckningar. På flera av gravstenarna fanns bilder på de avlidna. Det fanns t o m bilder på familjemedlemmar, som fortfarande var i livet, men som "stod i kö" för en plats i graven, bredvid sina nära och kära. Det här gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Varför har inte vi bilder på våra avlidna i dödsannonser och på gravstenarna? Fast för min del avstår jag dock från att avbildas i förtid.

En gumma går och pysslar vid en grav, och jag håller mig på avstånd för att inte störa henne. Graven är, som de flesta andra, täckt av ett tjockt, polerat stenblock som är översållat med blommor. Gumman går hela tiden runt graven och pysslar med blommorna. Det tycks som om hon aldrig blir riktigt nöjd med blommornas placering. Efter en stund förstår jag att det naturligtvis är en ritual gumman utför.

I alla kulturer förekommer ritualer i livets olika skeenden. Till en början kanske för att vi trodde det hade någon betydelse för den som var föremålet för ritualen. I dag är det knappast så, i alla fall inte för oss svenskar, utan ritualerna är en del av många olika traditioner som i generationer gått i arv. På resans gång försvinner några och några tillkommer.

När jag vandrar här bland de överdådiga gravarna gör sig förgängligheten åter påmind. Livet är så kort, snarare som en kort novell än en tegelstensroman.

På återseende

Torbjörn