Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Inte vill då jag hamna i ett stånd på Hötorget

När man strosar runt bland stånden på Hötorget finner man ibland familjebilder bland allt annat som säljs. När jag ser dessa foton, ofta inramade, blir jag både bestört och berörd och många frågor hopar sig i mitt huvud. Hur har de hamnat här? Lever personerna på bild, eller är de döda? Kunde inte någon släkting, eller bekant, ha tagit hand om bilderna?

Jag har själv svårt att tänka mig att bilder på mig själv någon gång efter min död hamnar i ett stånd här på Hötorget. Vem vill ha en bild på mig hängande på väggen därhemma? För de allra flesta är jag ju en fullständigt anonym person. Vem är det som köper sådana här bilder på anonyma personer? Naturligtvis kan man tänka sig att en avlägsen släkting råkar komma förbi och känner att den vill rädda fotot till eftervärlden. Men hur stor är den chansen att det inträffar?

Jag fotograferar en del med film, men använder inte något mörkrum utan skannar negativen. Nu har några förståsigpåare här på FS återigen höjt rösten och menat att så kan man inte göra. Fotograferar man med film så är det mörkrum som gäller. Annars kan man lika gärna fotografera digitalt.

Jag förmodar att dessa personer aldrig fotograferat med film. Jag fotograferar i huvudsak digitalt men gillar det uttryck filmen ger. Det uttrycket kommer säkert fram bäst i traditionellt mörkrumsarbete, men jag är nöjd med vad en bra skanner kan prestera. Det räcker gott för mig. Självklart framkallar jag filmen själv och tycker det är mycket givande. Jag gillar delar av det analoga hantverket helt enkelt.

För den teknikintresserade kan jag nämna att de två första bilderna är tagna med Fuji Acros 100 och de två sista TMAX 400. Framkallare (som alltid) X-TOL. Kamera Minolta Dynax 7/Tamron 24-70/2.8. Skanner Reflecta RPS 7200.

På återseende

Torbjörn

Inlagt 2014-10-06 12:09 | Läst 4017 ggr. | Permalink

"Hej Thor Björn. Jag kom för sen (från FB) :-) Eftersom jag har samma inställning som både Jan-Olof och Affe. Ramen och tidsmarkören. Bilden du visar på tre syskon är kanske bara för ny til att vara intressant. Och ramen? Vi ser massor av porträtt från svunna tider - fotograferad av kända fotografer. Skillnaden här är naturligtvis att det finns någon i samhället som kanske känner igen karaktärerna och att de fortfarande kan leva här - eller nära släktingar. Definitivt ett ämne för behandling och eftertänksamhet. Hälsningar från Erik / DK"


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Man kan ju köpa fotot för man vill ha ramen!
Svar från pic-tor 2014-10-06 12:17
Ah, tänkte inte på det Jan-Olof.
Tänkte som Jan Olof. Ramen kan ju vara intressant.
Fortsätt att fota, som du vill. resultatet blir ju bra
Marianne
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:08
Jo, det är klart att det kan finnas tillfällen då ramen är speciellt fin. Jag fortsätter att skanna mina negativ. Det blir tillräckligt bra tycker jag och till mörkrummet längtar jag inte.
När det gäller gamla begagnade bilder kan de ju vara intressanta också som tidsmarkörer, men just porträttbilden som du visar och liknande kan vara svårt att förstå hur någon utomstående kan intressera sig för.

Vid val av teknik/tekniker kör man väl som man själv tycker? Åtminstone har det alltid varit min åsikt.
-affe
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:13
Naturligtvis kan jag tänka mig att köpa gamla, intressanta bilder från något stånd på Hötorget. Men inte familjebilder på för mig okända personer tror jag. Då ska de i så fall vara väldigt gamla eller ha anknytning till någon bekant plats e dyl. Självklart väljer vi själva vilken teknik vi vill använda. I dag finns fortfarande flera olika tekniker att använda och det tycker jag är kul.
Hej Thor Björn.
Jag kom för sen (från FB) :-)
Eftersom jag har samma inställning som både Jan-Olof och Affe. Ramen och tidsmarkören. Bilden du visar på tre syskon är kanske bara för ny til att vara intressant. Och ramen?
Vi ser massor av porträtt från svunna tider - fotograferad av kända fotografer. Skillnaden här är naturligtvis att det finns någon i samhället som kanske känner igen karaktärerna och att de fortfarande kan leva här - eller nära släktingar.
Definitivt ett ämne för behandling och eftertänksamhet.
Hälsningar från Erik / DK
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:18
Tack för din kommentar Erik. Jag uttryckte bara vad jag personligen tycker och tänker. Andra får naturligtvis göra som de vill. Som jag skrev så berörs jag väldigt starkt när jag ser familjebilder ligga huller om buller i ett stånd på Hötorget. Man kan se dessa bilder som en metafor av livet självt. Till slut återstår bara bilder av oss.
Man ser mycket bilder även utan ram till salu på diverse loppisar, och man undrar allt lite hur dom hamnat där.
Ha det så gott!
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:20
Tack Heléne. Ja, viss funderar man. Jag funderar också väldigt mycket kring personerna på bild och berörs väldigt ofta av deras kända eller okända öde.
Många som säljer där på Hötorget köper upp hela dödsbon och ställer upp allt som inte platsar i antikhandeln till försäljning där på torget. Då kommer nog även familjefotona med och det är väl ramen som gör att de går att sälja.
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:23
Så är det naturligtvis Margareta. Rubb och stubb åker med, inklusive bröllopsbilder och övriga familjebilder. Men ledsamt är det att se dessa familjerester spridas för vinden.
Micke Berg hittade negativ en gång på Hötorget
Det blev en intressant berättelse då han letade reda på släktingar till de som var fotograferade.
Svar från pic-tor 2014-10-07 18:25
Ja, den historien är ju makalös och Mickes gärning är verkligen hedervärd. Svensson hette familjen tror jag.