Fotografer – är vi någonting annat än samlare?
Den moderna människan är en samlare och hon samlar på nästan allt. Jag började samla frimärken när jag var tolv år. Vi hade tidningen FIB hemma ( Obs! det här var mycket tidigare än när avkomman FIB-Aktuellt såg sitt ljus) och i den fanns ett helsidesuppslag om att samla frimärken. Via tidningen kunde man skicka efter ett startkit (så hette det naturligtvis inte då) som bestod av ett album med förtryckta uppgifter om ett antal olika länder, fastsättare och så några påsar med stämplade frimärken som var avrivna från diverse försändelser.
Frimärkena lossade jag med hjälp av den ånga som kom från kaffepannans pip. Mina föräldrar var flitiga kaffedrickare så det blev flera tillfällen varje dag att ånga loss frimärken från jordens alla hörn. Efter en tids samlande kunde man skönja en svag doft av Gevalia-kokmalet-mellanrost-kaffe när albumet öppnades. En inte helt oangenäm doft.
Det här samlandet pågick högst några år sedan tröttnade jag. En massa idrottsaktiviteter, fiske och musik tog överhanden.
Handen på hjärtat. Varför fotograferar du? För min egen del har jag inget tvärsäkert svar. Jag har tidigare nämnt när jag första gången i mörkrummet såg en bild sakta växa fram i skålen med framkallare. Då blev jag fast. Fast jag så länge jag kan minnas tyckt om att titta på bilder i alla möjliga sammanhang så var det just då i mörkrummet som "tycka om" övergick till fascination.
Resten är historia som man brukar säga. Men varför fortsätter jag att ta bilder. Neativalbumen är fulla och så är också hårddiskarna. Dag ut och dag in blir det bara fler och fler bilder. Man kan tycka att om man tagit en fantastiskt fin bild inom ett motivområde så skulle det vara bra sedan. Men så enkelt är det inte.
Vi fortsätter och knäpper och knäpper. Nu finns det ju några bland oss som vill förändra världen eller någonting i den stilen med hjälp av sina bilder.
Andra fotograferar av rent kommersiella skäl, även s k amatörer. Många har en drift att dokumentera sin omgivning. Metodiskt efter särskild uppgjord plan eller helt planlöst.
Så har vi dem som likt målare ser sig som skapande konstnärer. De teknikfrälsta, som fotograferar just för att tekniken är så häftig, finns naturligtvis med här också.
Listan kan göras oändligt lång. Vi har väl i oss lite grand av både det ena och det andra. Kokar man ned allt det här så återstår en minsta gemensam nämnare som verkar förena alla fotografer. Glädjen att fånga ögonblicket som aldrig återvänder men som finns där för alltid.
På återseende
/Torbjörn
Ja, det är vad som driver mig! :-)
Du har säkert fått med de flesta viktiga aspekterna av motivationen bakom fotograferande. Men ibland är det kanske samtidigt ett slags efterkonstruktioner. Även jag fastnade för foto i tidiga år, på grund av fascination inför bildskapandeprocessen. Jag var sanningen att säga lika fascinerad när jag såg en skicklig tecknare i arbete. Om jag haft talang att teckna hade jag troligtvis inte börjat fotografera. Åtminstone för mig är det alltså i grund och botten en fascination för bilden. När så kameran givit mig möjlighet att själv skapa bilder, då har fascinationen spridit sig till kameran och dess användning också.
I skateboardparken hittar man väldigt spännande motiv. Inte minst BMX-åkarna impar fantastiskt.
Fina bilder på skate och BMX-åkarna!
/Stephan
Jag tycker att jag lyckas ibland
Imponerad av dina bilder. Bild nummer 4 gillar jag bäst på grund av skuggan
/ Marianne
Varför jag fotograferar? jag är en vandrare och en sökare och därför vandrar jag med kameran och hittar och försöker fånga intrycket med kameran. Samlare är jag inte, har inget intresse av att hålla reda på bilderna när de väl är tagna. Och så gillar jag att berätta. Tror jag.
Intressant frågeställning
Idag drivs jag nog mycket av en strävan att bättre lyckas ta de där bilderna man har i huvudet. Det lyckas sällan, så drivkraften består. :-)
Samtidigt fascineras jag numer mycket av att fota med gamla kameror. Där, om inte annat, kanske man kan se något av samlarhjärnan...
Fin bildserie! :-)