Bilder av samtiden. Har jag något ansvar?

Utan att säkert veta tror jag att det för närvarande tas mer bilder än vad det någonsin tidigare har gjort. Det möjliggörs framförallt av den tekniska utvecklingen där digitalkameror av alla möjliga utföranden formligen sköljer över marknaden. Dessutom tillkommner alla mobiltelefoner som i de allra flesta fall också innehåller en kamera. I många fall riktigt kompetenta. Den ekonomiska utvecklingen har också gjort det möjligt att snart sagt gemene man har råd att skaffa sig en kamera och i många fall även en dator. Har man ingen egen dator kan man kanske utnyttja en dator på jobbet.

Hur många bilder som tas i Sverige under ett år vet säkert ingen men nog måste det vara flera hundratusen. Hur många av dessa bilder kan ses om tjugo år? Ingen ny fråga men ständigt aktuell. I alla fall för de som har fotografering som intresse och som tar mycket bilder men även är intresserade om  egna och andras alster kommer att kunna ses av framtida generationer. Jag inbillar mig nämligen att vi som fotograferar har ett genuint intresse av att de som kommer efter oss ska ha möjlighet att se de bilder som vi tog under vår stund på jorden. Det här är det ena benet i problematiken. Hur lagrar man digitala bilder framtidssäkert?  Har jag själv något ansvar?

Det andra benet är informationen kring de bilder vi tar. Det finns ett flertal program på marknaden, t ex Lightroom, Aperture, iPhoto, där man kan "tagga" alla bilder med lämplig information.  Tyvärr så görs det nog inte av alla. Flera med mig tycker om gatufotografering. Då fotograferar man oftast helt främmande personer. I de allra flesta fall frågar man ju inte vad personen heter, var han/hon bor, vad de jobbar med etc...I dag har vi våra hårddiskar fulla med filer av personer vi inte har en aning om vilka de är. Vilket intresse har kommande generationer av miljontals bilder på anonyma personer som farfar och hans kompisar tog? Ingen ny fråga men ständigt aktuell. Har jag något ansvar?

I dag finns många möjligheter att sammanställa sina bilder i fotoböcker av olika slag. Firmorna tillhandahåller enkla program för uppladdning och design. Borde vi inte puffa lite mer för den här möjligheten? Vad jag kan förstå så är de tryckta fotoböckerna det mest framtidssäkra sättet att "lagra" sina bilder på. För att böckerna ska vara intresanta för andra än fotografen så borde enlig min mening de även innehålla information om varje bild. Åtminstone när och var bilden är tagen. Jag är mycket väl medveten om att det stöter på problem att ställa en massa frågor till helt främmande människor (se ovan). Samtidigt så har vi ju nu en gyllene chans, framförallt tack vare den snabba tekniska utvecklingen, att producera något bra och beständigt för de generationer som kommer efter oss.

Som ni märker nämner jag uttryckligen inte den analoga fotografin här. De problem som omnämns gäller naturligtvis även för den. Den stora frågan för framtiden är hur filmmediet ska kunna överleva den allt hårdare konkurrensen från den digitala bilden.

Det här är några spånerier från en som ser sina hårddiskar sakta men säkert fyllas av bilder. I många fall bilder på för mig helt anonyma personer. Här följer en bild på en kändis samt några bilder på för mig helt anonyma personer som finns därute där vi rör oss på gator och torg.

Skådespelaren Susanne Reuter medverkar i en filminspelning för Socialdemokraterna på Sergels torg den 3 maj 2010

Karl-Axel Jonsson från Flen besöker Hötorget den 25 april 2010

Emma Persdotter från Hägersten förbereder dagens försäljning av egentillverkade halsband på Hötorget den 25 april 2010

Gammalt skönhetsideal. Utfyllnadsbild, berörs inte i texten

Katarina Söderberg från Sigtuna äter lunch på Kulturhusets takservering den 25 april 2010

Cecilia Pettersson från Enskede väntar på sin kusin Ellen på Drottninggatan den 25 april 2010

Tove Mikkelsen från Köpenhamn är i Stockholm för första gången. Drottninggatan den 25 april 2010

Sue McKinley är utbytesstudent från Hawaii. Kungsgatan den 25 april 2010

Rune Langemo från Nacka är på väg till veterinären med sin hund. Sveavägen den 25 april 2010

Observera !! Bildtexterna som är skrivna i kursiv stil är påhittade men det hade kunnat se ut så här.

På återseende

/Torbjörn

2010-05-14 21:54   Makten

Jag orkade ärligt talat inte läsa den inledande texten, vilket är något jag själv brottas med när jag skriver blogg. Att det blir för långt. I alla fall är bilderna riktigt bra! Dock en smula överskärpta i mitt tycke. Prova lite mindre radie (0,3 pixlar till exempel) när du skärper den minskade bilden, är mitt förslag.

Jag bokmärker och läser texten när jag är vaknar imorgon:-)

Besvara

Svar från pic-tor 2010-05-14 22:11

Hej Martin! Vad trevligt att du gillar mina bilder. Bilderna är inte skärpta med oskarp mask. Jag har använt lågpassfiltret med värdet 0,3 i de flesta fall och 0,4 i något enstaka fall. Värdet 0,3 brukar rekommenderas för bilder kring 400 pixlars bredd. De här bilderna är alla större än så.

Svara

2010-05-14 21:54   janolof

Det här med namn på personerna; det beror mycket på vad det är för bilder. Jag tänker på bilderna som Bengan bloggade om i morse, skulle någon av de bilderna vinna på om det fanns namn på personerna. Jag tror inte det, det är bilder som bär sig själva, utan den informationen.

Andra bilder är mer dokumentära och det kan finnas ett större intresse av namn.

De flesta bilderna du visar här tycker jag inte vinner på namn, vare sig nu eller i framtiden - det är bara snap-shots som inte ingår i något sammanhang.

Besvara

Svar från pic-tor 2010-05-14 22:14

Hej Jan-Olof! Jag kan hålla med om att de här exemplen kanske inte är de relevanta för det problem jag skissar upp. Men låt oss säga att du tar bilder på ett bröllop. Visst vore det väl informativt och trevligt om du då anger vilka som var där?

Svara

2010-05-14 22:20   janolof

Jo, det håller jag med om. Men då är de mer dokumentära...

Besvara

2010-05-15 19:44   EGW

Antalet bilder som tas i Sverige varje år kan nog snarare räknas i miljoner än hundratusental, misstänker jag. Bilden som informationsbärare förändras genom detta. Det enskilda fotot är närmast att se som en replik i ett vardagligt bildsamtal. Att spara varje replik i detta bildsamtal är egentligen lika poänglöst som det skulle vara att ständigt bära med sig en inspelningsapparat som sparar varje samtalsstund. Visst skulle det materialet ha sitt intresse för framtida kulturhistoriker t ex. Men vi kommer ingenstans genom att dränka oss i informationen. Säkerligen kommer det överväldigande flertalet bilder som tas i dag att snart försvinna, eftersom de privata bildarkiven inte underhålls. Vem skulle vara motiverad att lägga ned ett sådant jättearbete på det? De flesta underhåller bara summariskt sina egna arkiv. Så jag tror att vi får överge tanken att vardagsfotografiet har något större värde som dokumentation. Men om man väldigt noga väljer ut ett mindre antal bilder ur den egna samlingen och förser dem med kommentarer, och sedan sparar dem pappersburet i välordnade album, då har man kanske gjort sina efterkommande en glädje. Om man lämnar efter sig en hårddisk fullpackad med bilder kan den väl komma till glädje också, men bara om någon av ättlingarna är lite datanörd.

Jag har förstås funderat över detta, det gör nog de flesta. Men jag har bestämt mig för att mitt fotograferande i första hand är för stundens glädje och utbyte med familj och fotointresserade vänner. Är det så viktigt att samla på minnen? De är som gamla leksaker, hushållsprylar eller möbler. Så länge det ligger drivor av dem i varenda lägenhetsförråd har de inte mycket värde. Men när bara få finns kvar från en viss epok blir de plötsligt värdefulla och intressanta, och någon kanske investerar i att samla dem i ett museum. Den skamfilade leksaksbilen från 1920 som förut bara var ett stycke skräp förvandlas till ett intressant kulturföremål som andäktigt studeras och avbildas. Men det är dess upphöjelse till museiföremål som resulterat i denna värdeökning.

Tusentals bilder på vitsippor från våren 2010, kommer en enda av dem någonsin att bli värdefull? Ja, om vitsippsbackarna försvann, det Gud förbjude. Knappast annars.

Vissa fotografer skapar samtidsdokument som kanske bevaras och står sig. T ex DN-fotografen Lars Epstein, som i sin blogg dag för dag dokumenterar staden i förvandling från ett vardagligt perspektiv. Det är få förunnat att få göra en sådan kulturinsats.

Kul grepp med fejkade bildtexter! Bilden tycks finnas i ett kontext som gör den mer intressant. Så får man sig en tankeställare när man kommer till slutet och har gått på en liten snäll mina :-)

Besvara

Svar från pic-tor 2010-05-15 22:12

Tack Ernst Göran för ditt utförliga och intressanta svar. Det var närmast människor och den miljö de vistas i som jag närmast tänkte på. Vitsipporna lämnar vi därhän. Jag förstår mycket väl att uppgiften är omöjlig men jag tycker att vi som fotograferar ändå kan tänka till lite och vara varsamma med de bilder vi tar. Alltifrån hur vi lagrar våra bilder till hur vi förser dem med lämpliga data, t ex var och när bilderna är tagna.

Svara