...och i fönstret två pelargoner...
En bild av ett fönster med två pelargoner. Solen skiner in på bordets duk. Runt bordet står fyra stolar. Inte så mycket mer. Men ändå är bilden unik. Ett tvärsnitt av tiden – ett ögonblick som aldrig kommer igen. Är det den vetskapen som får oss att fotografera? Vill vi bevara det unika ögonblicket för framtiden, bli en del av vår egen livshistoria? Kanske är det så. Tiden rinner ju iväg så fruktansvärt fort och planeringshorisonten för kommande tider blir kortare och kortare för varje dag som går.
Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och ännu en gång få uppleva det som man minns, och glömt. Vetenskapen menar att det rent teoretiskt ska gå att resa tillbaka i både tid och rum. Rumstiden brukar liknas vid en fyrdimensionell limpa där man kan skära ut en skiva och däri få uppleva vad som hände just då. Händelser försvinner inte, allt finns kvar i limpan. Det finns de som t o m menar att framtiden redan har hänt. Ja, tiden är förunderlig. Det tyckte också Sune Jonsson när han dokumenterade småbrukarna i Västerbotten.
Det här är en analog bild och negativet fungerar som brödskivan i liknelsen ovan. Här behövs ingen komplicerad resa bakåt i tiden. Det är bara att ta fram negativpärmen och ta fram det aktuella negativet. Det går naturligtvis lika bra att söka igen bilden på någon av mina hårddiskar. Det är bra att dokumentera sin samtid, den blir snart historia. Det är också bra att försöka fotografera brett. Historien blir intressantare om den målas med bred pensel.
Har vi som fotograferar ett särskilt ansvar att dokumentera vår samtid? En svår fråga att besvara men den tål kanske att tänkas på.
På återseende
Torbjörn
Ja, vi har kanske ett ansvar för att dokumentera vår samtid. Det innebär väl knappast någon större ansträngning oavsett om det sen görs helt dokumentärt eller med den poetiska underton som din bild har.
/Gunnar S