The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

2013-03-09 08:54   Chasid

Det kanske bara är jag men jag tycker att det är lättare att fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid med hjälp av manuell fokus. Min erfarenhet är att autofokusen gärna sätter käppar i hjulet för mig när det väl gäller.
/Mikael Good

Besvara

2013-03-09 09:41   mickeberg

Hej, vad det gäller bilden, om man nu ska jämföra den med Bressons, så är den ju för långtifrån, saknar laddning, dessutom är kompositionen inte klockren. Personerna står nästan rätt, men inte riktigt. De små helt avgörande sakerna, plus att skärpan inte heller sitter riktigt, men den stora grejen är avsaknaden av "tryck" i bilden. Och avsaknaden består mest av att den är inte tillräckligt komprimerad, om du fråga rmig.

Ha det gott
micke

Besvara

2013-03-09 22:52   froderberg

Micke har rätt i att det saknas rörelse i bilden. HCB hade också väldigt drivna kompositioner.

Angående er juryman så finns det inte en sanning, men jag kan tänka mig att han inte tyckte att oskärpan var tillräckligt medveten för att fylla en funktion. Det krävs mer rörelseoskärpa för att ge en känsla av rörelse, Är oskärpan för fjuttig känns den bara som ett tekniskt tillkortakommande.

Jag tycker att det finns mer i uttrycket "det avgörande ögonblicket" än att bara tajma en rörelse. Det är när någon är som mest uttrycksfull, när olika saker faller samman och så vidare. HCB har skrivit att allt har sitt avgörande ögonblick.

Besvara

2013-03-10 08:56   N Thomas Meldert

Tack alla för era kommentarer! Uppskattas verkligen!
Mikael G: Jag vet att det ofta går fortare att fokusera manuellt men här var det bråttom och en mätsökare i mörker är inte så lätt att fokusera. Hade du inga kommentarer om bilden?
Micke B: Visst är jag för långt bort. Man tager vad man haver och en 35:a är sämre i det här läget än en 50:a. HCB: cyklist är heller inte särskilt nära. Jag kunde ha gått längre ner men risken var då att alla stolpar skymde sikten. Definiera laddning, snälla. Övriga personer står där de står för att de gjorde det när min gubbe var på rätt ställe. Komprimera, javisst. Helst skulle jag ha velat stå nedanför trappan nära honom och ta honom när han tar sista steget ut medan andra går omkring i bildfältets kanter. Men jag var inte där.
Magnus F: Det saknas rörelse därför att man stannar upp i steget i en trappa inför nästa steg. Det finns rörelse i andra delar av bilden. Men jag ger dig rätt i att oskärpan nog ska vara mer medveten för att ge mer åt upplevelsen av bilden. Det "händer" mer med tydlig rörelseoskärpa. I exemplen jag länkar till är detta tydligt.

Det här kändes bra. Men jag tycker nog fortfarande att ett samtal i ett fysisk möte medan man betraktar en papperskopia känns mycket bättre. Som när jag gick en kurs på Fotografiska med Hannah Goldstein. Det var en höjdare att prata bild i en liten grupp.

Besvara

Chasid 2013-03-10 09:06

Bilden tilltalade tyvärr inte mig och därför hade jag inga kommentarer att ge. Men om jag ändå skulle ge en kommentar så tycker jag att bilden har passerat oskarphetsgränsen och att den inte innehåller något avgörande ögonblick. Lite mera skärpa och en tajtare komp med 50mm kryddat med en halvprofil på den vita mannen hade gett mer laddning.
/Mikael Good

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2013-03-10 09:22

Tack Mikael! Håller med om att bilden borde ha varit tajtare även om jag gillar bilder där miljön också finns med lite mer än i för tajta kompositioner. Det här blev ju dessutom en ryggbild som jag egentligen försöker undvika. Nästa gång får jag stå nedanför trappan och vänta =) Då passar det nog bättre med 35:an dessutom.

Svara