Jakten på den varma svärtan

Om vägen till en vacker bild

Jag tycker att varmtonade bilder är vackra. Och då menar jag inte sepia. Jag har eftersträvat den där djupt mörkbruna svärtan som ger en särskild elegans åt en bild. Jag tror att jag äntligen närmar mig det utseende jag vill ha. Men vägen har varit lång.

Först provade jag ett flertal toners. Men det enda resultatet av de försöken blev olika varianter av sepiatoning. En koltonare gav inget som helst resultat förutom en förmodad skyddstoning, trots angivelsen om en mörkbrun ton vid låg spädning och lång tid. Koltoningen var det mest tidskrävande test jag genomfört. Slöseri med papper blev det bara. 

Tidigare har jag testat en mängd olika matta fiberpapper för att se hur bildens uttryck blir. Det var verkligen varierande. Jag testade även på några få plastpapper med pärlyta som jag hade hemma. Det var med det senare jag hittade något som liknade det jag ville ha. Det var på Ilford MG RC warmtone. Här är mitt testnegativ som jag använt till alla papper så här långt.

Långt senare än dessa försök har jag förstått att det inte bara handlar om papperet. Det finns varmtonsframkallare också. Eftersom jag inte hade haft koll på vilken/vilka framkallare jag använt med de matta papperen fick jag nu börja om igen. Fast inte helt. Jag insåg att Ilfords MG RC warmtone med pearlyta skulle bli mitt nya favoritpapper (tidigare var det motsvarande matta fiberpapper) så jag började prova flera olika framkallare, ett par med warmtone i beteckningen. Men jag började med det jag hade hemma. Moersch Eco och Compard MC dev. Utan resultat. Ilford Harman warmtone nästa. En antydan åt rätt håll. Tetenal Variobrom WA nästa. Nu börjar det likna något. I alla fall på bilder där det finns mycket svärta. Ljusa bilder påverkas nästan inte alls. Eller så är det något fel på mina ögon. Nu bestämmer jag mig för att använda ytterligare några negativ. Ett par med lagom mycket svärta men många mellantoner och ett par med lite svärta och mest ljusa områden. Här är mina nya testnegativ förutom det tidigare.

Gott om gråtoner i alla valörer

Ljusa bilder med lite svärta

I min tidiga mörkrumsepok (jag började faktiskt på allvar så sent som 2010) använde jag Dektol som jag fått av min pappa. En rätt stor dunk. Jag misstänker att en del av mina matta papper i pappersundersökningen framkallades just med den och kanske t o m den bild på plastpapper som jag gillade bäst. Pappas Dektol är sedan länge förbrukad så jag har köpt och blandat ny.

Nu har jag kokat ner återstående tester till ovan visade negativ på två papper och två framkallare.
Papper 1: Ilford MG RC warmtone
Papper 2: Ilford MG FB warmtone
Framkallare 1: Tetenal Variobrom WA
Framkallare 2: Kodak Dektol

Det kommer att bli ett antal nya bilder för att utvärdera vilken framkallare jag ska fortsätta med.

Kemi och papper finns hemma. Så det är bara att köra igång. Redan ikväll...

Eders Hängivne.

Contaflex Super BC

Valbar ISO på småbildskamera redan på 60-talet

Jag har gjort ett fynd igen. Länge önskade jag få tag på en kamera för 35 mm film med utbytbart bakstycke. Ni vet ett sånt där som de flesta proffskamerorna i mellanformat har. Man stoppar i en svartslid för att skydda filmen och sen byter man bara till ett annat magasin/bakstycke med en annan film. Därmed kan man välja att byta mellan färg och svartvitt eller annat ISO på filmen så ofta man vill. Det är bara inte så vanligt med utbytbart magasin/bakstycke på småbildskameror. Annars är ju det klassiska knepet i småbild att ha två kameror med olika film. 

Min Contaflex Super BC är köpt ny i februari 1967 av den förre ägaren och i mycket gott och fullt fungerande skick. 

Jag har bara hittat två modeller med utbytbart backstycke i fotografins historia och båda tillverkades av Zeiss Ikon. Den ena heter Contaflex (med olika modellvarianter), den andra Contarex (mer känd som Bullseye eller Cyklop). Någon kunnig skulle säkert protestera och säga att det fanns på ADOX 300 också men så vitt jag kan förstå var detta mera av en filmkassett med färdigladdad film som man lade in i kameran innan man stängde bakstycket. Jag har inte lyckats utröna om denna hade en svartslid för att skydda filmen vid ev filmbyte eller ej. Så jag håller fast vid att endast Zeiss hade denna feature.

Det sorgliga är att Contaflex och Contarex utbytbara bakstycken inte är lika stora (långa). Men de har samma manual eftersom de fungerar exakt likadant. Eftersom kamerorna var ungefär samtida tycker jag att man kunde ha ansträngt sig lite och haft likadana bakstycken.  Man ville nog men kunde inte. Det är sånt som händer i produktutveckling. Nu har jag två bakstycken och det räcker för mig. Jag kommer nog att köra olika svartvita filmer hellre än färg i den ena.

Till min Contaflex kan jag skaffa ett flertal varianter av Zeiss objektiv Tessar. I original medföljde en Tessar 50/2,8 med centralslutare. När man byter till andra brännvidder (även dessa av Tessartyp) så byter man den delen av Tessaren som sitter framför bländare/slutare. Halva Tessaren är alltså fast i kameran. Till min Contaflex finns 35/3,2, 85/3,2 och 115/4 som alternativa Tessarer. Det finns även en enklare Tessar, Pantar 45/2,8. Tyska ingenjörer var (och är) uppfinningsrika. De skapade också ett stereoobjektiv, Steritar till Contaflexen. Nå, det får nog räcka för min del med Pro-Tessar 35/3,2 utöver den lilla Tessar 50/2,8. 

Objektivbyte från 50/2,8 till 35/3,2. En rejäl skillnad i storlek.

Med tanke på 35:ans storlek och vikt tror jag att jag kommer att använda normalen för det mesta. Den har ju också ett bedårande sött motljusskydd, eller vad säger ni?

I köpet ingick en sats Proxar närbildslinser för olika avstånd. De är av instickstyp, precis som motljusskyddet. Ett mjuktecknande filter har jag också lyckats skaffa. Det ska bli kul att testa. Jag har ett par till Rolleiflexen och de fungerar fint. Nackdelen är måhända att man måste köra med stor bländaröppning för att få full soft-effekt.

Närbildskit för 0,2 m, 0,3 m, 0,5 m och 1 m

Som grädde på moset fick jag också en beredskapsväska i ovanligt bra skick med plats för motljuskydd och ett par filter.

Tyska kameraväskor brukar ha ruttet läder och dåliga sömmar men inte den här.

Eders hängivne filmfotograf

PS
Bilder kommer så småningom. Stay tuned.

PPS
Det finns lite mer roliga grejer på den här kameran som jag kanske skriver om senare.

Modern kompaktkamera från 50-talet

Om Vitessa N

Jag är ju förtjust i kameror från 50-talet då man inte fick så mycket hjälp med att ta bilder utan själv måste förstå de tekniska sambanden mellan slutare, bländare och filmkänslighet. Det var vid den här tiden som det började dyka upp exponeringsmätare som var inbyggda i kamerorna. Men de var just bara det, inbyggda. En handhållen exponeringsmätare var betydligt mer användbar. Men utvecklingen tog sina första steg mot enklare fotografering. På 60-talet blev det riktigt enkelt för gemene man att fotografera med alla "Electric Eye" Point-and-shot-kameror. Då försvann det roliga för de som kunde lite mer. Några decennier senare hade analoga kameror nästan allt som vi är vana vid idag. Förutom varierbar ISO för varje bild.

Jag har en, för 50-talet, ganska avancerad kompakt från Voigtländer. En Vitessa N som introducerades 1954. Lite senare kom Vitessa L som hade en inbyggd exponeringsmätare. Ännu lite senare kom Vitessa T med objektivet fast monterat utanpå ladugårdsdörrarna istället för dolt bakom dem. Vitessa N och L hade en pyttekort bälg bakom objektivet som Vitessa T inte längre behövde. Kameran fanns i olika utföranden med olika ljusstarka objektiv. Min har den ljussvagaste Color-Skopar 3,5/50. Jag skulle tro att det är av Tessartyp. De bilder jag hittills tagit har haft mycket bra skärpa så jag räknar med att det blir lika bra när jag nu kör en färgrulle i den. Det återstår att se hur den hanterar färg.

Den långa pinnen drar fram film och spänner slutaren. Den korta tar bilden. Med lite övning kan man ta en bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för? Då tar det ju bara dryga halvminuten att ta slut på en rulle =)

Eders Hängivne

PS
Det här är stafettkamera 13 och har en rulle Kodak Color Plus 200 bakom linserna.

Kamerastafetten 9

En klassiker som håller måttet

Min kamerastafett har blott ett mål; att hålla igång de gamla klenoderna och utgöra en slags koll på deras hälsa. En del av dem sitter det alltid film i så stafetten inriktar sig på de som jag inte använder så ofta.

Stafettkamera 9 var min fina Contax IIa från ca 1952 köpt på ebay och på den satte jag en Jupiter 3 från 1957 köpt på det första kameraloppiset av Bengt Björkbom. Ni vet, en sån där kopia av den mytomspunna Sonnaren, f1,5/50. Nog snackat. Här kommer några bilder från den rullen, en Acros 100 exponerad på 400 ISO från en lunchpromenad på jobbet.

Marabouparken är ett populärt ställe att äta lunch på.

Eders hängivne

PS
Nästa stafettkamera blir min ryska Zorki 3  från 1954 med ett likaledes ryskt objektiv, Industar 69, f2,8/28. Objektivet lär vara för halvformatskameror så här lär det bli ordentligt med vinjettering om det stämmer. Det sitter en kort hemrullad HP5+ i den och det är faktiskt den första rullen som går i den kameran sedan jag köpte den. Rapport om ett tag.

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest