Rättstavningens förbannelse
När jag gick i folkskolan skulle man förstås lära sig modersmålet. Som om man inte kunde det! Pappa hittade dock på en list. För varje helt felfri rättstavningsskrivning skulle jag få en krona. En krona var ett enormt belopp på den tiden och säkert en stor del av hans lön från järnvägen. Nu hade vi inte rättstavningsskrivningar så ofta så han behövde inte våndas över sin budget särskilt mycket. Felfritt blev det inte heller alla gånger så jag misstänker att han ibland drog en ambivalent suck av lättnad. Jag samlade frimärken på den tiden. Det gjorde alla pojkar i min ålder. Ett paket med exotiska frimärken kostade två felfria rättstavningsskrivningar på EPA. Så småningom blev min frimärkssamling större och exotiskare.
Baksidan av det hela är det jag vill komma till. Jag är en notorisk felstavningsfinnare. Jag behöver inte stavningskontrollen i datorn. Det har blivit en förbannelse att läsa stavfel. En gång slutade jag att läsa en bok efter bara några kapitel eftersom den var så full av stavfel att det var omöjligt att läsa.
Bra betyg i svenska har jag haft sedan dess men jag toppade inte betyget till sista terminen. Bara till den näst sista. Läraren gillade min stil men den höll tydligen inte ända fram. Det grämer mig lite än idag.
Här en förmodat felfri text från tiden innan Sverige föddes. Stenen halvligger i en kohage på Adelsö i Mälaren, en bit bakom kyrkan. Ingen idé med stavningskontroll här. Det går ju inte att ändra! Jag känner mig ödmjuk inför denna nästan tusenåriga text. De hade levande printrar på den tiden med den osannolika hastigheten av 1 tecken/timme. Kolla gärna in fler runstenar på www.runristare.se Där kan man också läsa vad det står på stenen. Högtidligare än ett kåseri kan jag avslöja...
Kommentera gärna kollektionen i mina album om du har lust.
Adelsöstenen
Närbild (men inte macro)
Här är ett dagsfärskt foto av Sundbystenen i Spånga (Dagsverksvägen 147)
I min värld skulle det kallas hällristning eftersom det inte är någon vanlig sten.
Jag kan inte säga att jag letar fel men jag upptäcker många ändå. Faktiskt så upplever jag att jag upptäcker felen när jag inte letar efter dem. I kundernas alla evinnerliga Powerpoint-presentationer t ex. Känns som om felen blixtrar förbi i ögonvrån och jag tänker "vad var det där?"
Det är lite konstigt att kritik på skrivspråket är en så känslig sak för många. Vi kommunicerar så mycket med skrift idag coh för mig känns det naturligt att det bör vara fritt från missuppfattningar. Det skulle gagna alla nätdiskussioner etc.
Jag gjorde misstaget(?) att påpeka för Aftonbladets nya ledarskribent att hon blandade ihop värme och temperatur.
Detta föll inte i god jord :-)
Jag är långt ifrån felfri själv (tyvärr?)
Och jag älskar runstenar, önskar ofta man hadde mer kunskap om ödena bakom dem!
nu bara jag skriver på...struntar i stora bokstäver ibland...
förutom när jag skriver uppsatser såklart...då är det rent och snyggt...;))
tänk oxå på tatuerarna...där får det heller inte bli något fel;))
/E.T
Det är nog egentligen skönt att vara lite avslappnad om språket. Jag borde nog gå i terapi =)