Motfalls kärring

Men jag gick åt andra hållet...

Jag kunde inte låta bli

Många har väl märkt att jag är lite nörd på historia. Ju äldre historia desto mer ödmjuk blir man över de ansträngningar folk gjorde förr för att skapa en bra historia. Idag åkte jag till Skokloster för att inspektera och kanske köpa ett tillbehör till mitt horn som gör att jag kan öva av hjärtats lust hemma i lägenheten helt ohämmat utan att grannarna blir störda. Men det är inte det det här handlar om. På vägen dit såg jag en runsten vid vägkanten och jag tänkte genast att den där ska jag ta kort på när jag åker hem igen fattigare och rikare på samma gång. Affären gick fort och lätt och sen åkte jag raskt hem igen. Med en fikapaus vid runstenen. Ja, jag hade inget fika med mig så den här gången blev det andlig spis med textläsning på en huggen sten.  Det bubblade i blodet av förtjusning över det högtidliga meddelandet som inte är längre än en notis på familjesidorna i DN. Inte är det mer innehållsrikt heller men gammalt är det! Långt före tidningstryckarkonsten uppfanns. Det ni, chefredaktörer. Lite bilder och uttydning bjussar jag på. Läs och njut.

Rättstavningens förbannelse

När jag gick i folkskolan skulle man förstås lära sig modersmålet. Som om man inte kunde det! Pappa hittade dock på en list. För varje helt felfri rättstavningsskrivning skulle jag få en krona. En krona var ett enormt belopp på den tiden och säkert en stor del av hans lön från järnvägen. Nu hade vi inte rättstavningsskrivningar så ofta  så han behövde inte våndas över sin budget särskilt mycket. Felfritt blev det inte heller alla gånger så jag misstänker att han ibland drog en ambivalent suck av lättnad. Jag samlade frimärken på den tiden. Det gjorde alla pojkar i min ålder. Ett paket med exotiska frimärken kostade två felfria rättstavningsskrivningar på EPA. Så småningom blev min frimärkssamling större och exotiskare.

Baksidan av det hela är det jag vill komma till. Jag är en notorisk felstavningsfinnare. Jag behöver inte stavningskontrollen i datorn. Det har blivit en förbannelse att läsa stavfel. En gång slutade jag att läsa en bok efter bara några kapitel eftersom den var så full av stavfel att det var omöjligt att läsa.

Bra betyg i svenska har jag haft sedan dess men jag toppade inte betyget till sista terminen. Bara till den näst sista. Läraren gillade min stil men den höll tydligen inte ända fram. Det grämer mig lite än idag.

Här en förmodat felfri text från tiden innan Sverige föddes. Stenen halvligger i en kohage på Adelsö i Mälaren, en bit bakom kyrkan. Ingen idé med stavningskontroll här. Det går ju inte att ändra! Jag känner mig ödmjuk inför denna nästan tusenåriga text. De hade levande printrar på den tiden med den osannolika hastigheten av 1 tecken/timme. Kolla gärna in fler runstenar på www.runristare.se  Där kan man också läsa vad det står på stenen. Högtidligare än ett kåseri kan jag avslöja...

Kommentera gärna kollektionen i mina album om du har lust.

Adelsöstenen

Närbild (men inte macro)

Här är ett dagsfärskt foto av Sundbystenen i Spånga (Dagsverksvägen 147)

I min värld skulle det kallas hällristning eftersom det inte är någon vanlig sten.