Min kamerakrönika - del 16

Leica IIIf

Ännu en kamera från 1954. Och ännu en mätsökare och tysk. Den här modellen är liten och nätt. Den kom in i mitt liv mycket sent 2010 och har redan fått tillökning med ett flertal objektiv, filter och olika sökare. En halv kameraväska från Zhou i Kina har gett den en modern look. Den ser dock lite komisk ut med 9 cm-objektivet och revolversökaren. Nu fattas mig bara ett 2,8 cm Hektor. Det finns en Hektor på 13,5 cm också men den ligger utanför mitt intresse. Det här exemplaret hade fått sig en rejäl genomgång av säljaren och fungerar klanderfritt på alla tider. En mycket trevlig fotokamrat.

Leica IIIf med Summicron 5 cm/2, gulfilter och sökare SBOOI

Endast fyra rullar har passerat kameran på ett år. Men yielden är bra i en Leica.

Ett parti som håller till höger.

Fanor och fanfarer.

Fotoutställning i Sergelgången

Ensam hemma.

Vällingbygången

Retrokamerapoolvärd i samtal.

Morgonstämning på Swedish Space

Kollega monterar ihop min skapelse

Årsmöte på fotoklubben.

Möte i konsultnätverket.

Diskpersonal vid kyrkkaffet.

Medborgarplatsen

Abbe

Svart och vitt i Tyska kyrkan

Konsertpaus. Drottninggatan.

En hamburgare för två. Sergels torg.

Vilse i Vällingby.

Curry Corner. Sundbyberg.

Mellanformataren

Min kamerakrönika - del 13

Rolleiflex 3,5 Automat

Våren 2009 kom jag över min länge efterlängtade drömretrokamera. En Rolleiflex. Det var en 3,5A Automat från 1952 som också utlöste en lång serie om dess praktiska tillbehör året efter. Det exemplaret är ute på långlån hos min son ljudteknikern efter att jag kommit över en likadan -54:a, en 3,5B Automat 2011. Jag betraktar dessa som samma kamera och bakar ihop dem i samma krönikedel. Filmflödet bytte bara hus. Behöver jag säga att det alltid sitter en rulle i den? Under två och ett halvt  år har jag tagit sextio rullar i den. Den här är en av mina tre främsta favoriter.

Här avbildad med några tillbehör, närbildslins, färgade filter samt Rolleilux, motljusskydd med integrerad infällbar exponeringsmätare.

En trevlig bieffekt med den här kameran är att man ofta möter någon som vill prata om Rolleiflex. Någon som har egna minnen av en Rolleiflex från sin barndom eller på annat sätt har någon koppling till denna modell. Det är onekligen en kamera som väcker känslor, både hos fotografen och dem i hans närhet.

Här kommer då lite bildexempel från våren 2009 och framåt. Håll i hatten! Det här är det omfångsrikaste inlägget hittills. Jag börjar med färgbilder.

Kina slott.

Rapsfält på Munsö. En riktig Rosenlundare.

Utschasad

Gotlandsbolaget.

Hattkonst på Bergianska trädgården.

Cadillac DeVille -58. Åmålshälja.

Slottskyrkan på Drottningholm.

Och så ett massivt sjok med svartvitt. Jag hade Rolleiflexen som Dogma-kamera ett bra tag så många bilder känns säkert igen.

Samma kyrka. Med orangefilter

Sånga kyrka.

Sånga kyrkport

Millesgården. Med orangefilter.

Roma kloster. Gotland.

af Chapman. af Stockholm.

Hilda av Åmål. Minst lika vacker Colin Archerkopia.

 Flickaktig bekantskap på The 50s i Åmål.

Kinesiska paviljongen på Grönsöö slott. Enköping.

Harley Davidson Roadking. Krom gör sig utmärkt i svartvitt.

Amfora på Millesgården.

Självporträtt. Självutlösaren fungerade inte så det här var en akt av balans och koncentration.

Arbete utanför Fotografiska.

T-bana Sandhamn

Trosa stadsmuseum.

Rosor. Med närbildslins Rolleinar 2.

Rebell.

Stockholm central.

Fotomässan. Jag fick ett kort tidsfönster mellan besökarna.

Innergård. Norra Långgatan 10, Åmål.

Ibland går det som på räls.

Gamla lokstallet i Åmål. Numera verkstad för JÅÅJ museum.

Brandoffer. Djuphamnen, Åmål.

Regionaltåg på Åmåls station.

Åmåls kyrka.

Krom i Norrtälje.

Solskydd på Rosendal, Stockholm.

Prins Bertil Memorial, Djurgården.

Kepsstammen. Sergels torg.

Victoria och jag. Årets scoop 2011. Nationaldagen.

Café Ogräs. Rosenhill, Ekerö.

Basket i Vällingby centrum. Med vidvinkeltillsats Mutar 0,7x.

TV-eken några dagar innan den sågades ner.

Det kanske märks att jag har roligt när jag använder den här kameran. Jag tror att det blir bättre bilder då. Och fler.

Mellanformataren.

Min kamerakrönika - del 1

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Här kommer första delen i  serien om kamerorna i mitt liv i kronologisk ordning.

Jag började fotografera 1964 med denna kamera. Lånad av pappa visserligen. Men jag fotade utan någon som kollade att jag gjorde rätt. OK, pappa ställde in den på den tidens autoläge, två röda punkter och sannolikt 1/100 s. Det enda jag behövde göra var att spänna hanen, sikta och trycka av. Efter varje skott måste jag vrida fram nästa ruta. Annars blev det flera bilder på samma ruta. Första rullen var en svartvit och motiven togs på en skolresa i bästa Jules Verne-stil, Dalsland runt på en dag. Det var på våren i tredje klass. Se bildbevis nedan.

Håverud 1964

Söndagar var ofta tråkiga så en gång sa pappa att jag kunde ta kameran och ta en promenad och ta lite bilder. Här är en av dem.

Åmåls äldsta hus 1966

Hösten 2008 provade jag att köra ett par rullar i pappas Nettar igen men den ville inte riktigt och jag hittade en likadan på Tradera som jag bjöd på och vann. Den funkar finfint och har kört ganska många rullar. Här är några exempel som visar att en gammal enkel kamera fortfarande kan ge fina bilder.

Paviljong vid Kina slott i oktober 2008. Agfaortho 25 ISO så det blev lite lång tid.

Det går utmärkt med färg också. 2009

De flesta Nettar kostar runt hundralappen på Tradera. Vilket betyder att alla har råd att ha en Nettar. Att fotografera helmanuellt är en rolig utmaning för alla fotografer.

Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Pärlor i fotolitteraturen

Om hur man lyckas förstå att man inget begriper

När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.

Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.

Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.

Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.

Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.

Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".

Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?

För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.

Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.

Mellanformataren

Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.