Pärlor i fotolitteraturen
Om hur man lyckas förstå att man inget begriper
När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.
Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.
Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.
Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.
Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.
Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".
Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?
För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.
Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.
Mellanformataren
Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.
Jag köpte ju nyligen en inbunden årgång Foto från 1949.
Där finns mycket konstigheter att ta del av
Ut och fota nu, själv skall jag gå på kurs...
Kan ju inte heller påstå att manualen till D700 är någon dröm.
Undrar om det kan vara en lönsam bransch att börja göra manualer?
Jag sysslar som vanligt en del med frågan om konvertering till svartvitt. Jag läste nyligen engelska Wikipedias definition av tonkurvor. Den var makalöst tungfotad och i princip obegriplig. På svenska Wilipedia fanns en artikel som svärtningskurvor, som var mer välskriven.
När det gäller bälgen, så kan jag inte hitta den någonstans. Men en vän till mig har fått damm på linsens insida. Tråkigt nog frontlinsens, hur tusan nu det kan ha gått till. Så den måste till verkstad för rengöring. Jag förtvivlar om att dagens kameror ska överleva Rollei från 50-talet.
Jag fick damm på sensorn i min Coolpix som ju är en kamera med fast objektiv. Det gick på garantin men jag fick bannor för att jag hindrade objektivet när det skulle ut! Sanningen var värre än så. Kameran hade objektivgympa i rockfickan av sig själv. Jag fann ofta objektivet halvt ute när jag tog upp kameran ur fickan. Nikon bytte hela objektivpaketet...