Téceremoni

Jag beställde just en bok om Exponering från Bokus.com. Pagina har gett ut den men den var 30 % billigare på Bokus. Exponering tycks vara ett problem för mig. Antingen blir det för mycket eller för lite. Här en bild som enligt Galleri FS var för dåligt exponerad. Höjde sig över mängden gjorde den inte heller. Och jag som ville framhäva själva servicen utan en bakgrund som kräver uppmärksamhet. Jag är i alla fall nöjd med den. Men galleriet refuserade den.

Om du kommer hem på té hos oss kan det hända att du blir utsatt för en teceremoni med denna téutensil. Varmt vatten i skålen under för att hålla téet varmt. Téblad i tékannan och varmt vatten i karaffen. Vi häller det varma vattnet i tékannan och konverserar. Se upp för den lille kinesen. Om värdinnan häller varmt vatten på honom så pinkar han rakt fram i en väldig båge. Konversationen kommer av sig. När téet dragit färdigt serverar värdinnan téet i de små kopparna och tédrickandet kan börja.

När stämningen är på topp kan vi börja samtala om bilden. Vad tycker du om den? All kritik är ok. Jag börjar: Det är synd att fotografen och hans vardagsrum reflekteras i kopparna, ett nybörjarfel. Din tur.

Franska med förhinder

När vi besökte Kanada förra året var det förstås en black om foten att inte tala franska men det gick skapligt ändå. Här är en bild tagen av min fru med hennes sprillans nya D200. En skulptur i den gamla stadsdelen som roade oss. Om de hade varit verkliga skulle pladdret definitivt vara på franska!

Praktikan

Jag hittade en bild på Praktikan bland mina diabilder. Den kamera som jag började fotografera på allvar med 1974. Fotot är taget på en midsommarpaddling 1978. Kameran ligger där den alltid låg. Alltid redo. Kameran tillhör min pappa och är förmodligen svårfunnen i hans drygt 50-åriga kamerasamling. Hon som blev min första fru tog bilden med sin analogkompakt, en Konica tror jag det var. I vilken sjö det var minns jag inte...det finns ju tusentals i Dalsland.

Retrokänsla

Idag fick jag ett retrosug. Längtade efter mina gamla Chinon-kameror. De två första köpte min brors fru för att ge honom som present. Han var sugen på att köpa hela kitet men jag sa att det var sålt. Han grämde sig ända tills desamma dök upp som en present, komplett med två objektiv, några filter och en välanvänd fotoväska.

Jag ringde lillbrorsan idag och undrade om han hade dom kvar. Jodå, det hade han. Var han intresserad av att sälja? Jodå, det var han. Vi kom överens om priset väldigt fort och jag ska hämta dom nästa gång jag åker hem till Åmål. Det känns lite härligt.

Min absoluta favorit köpte jag senare. Även det en Chinon. En Genesis II med autofokus och moderat zoom, makroläge och motoriserad filmmatning. Det var mest för att enkelt kunna fotografera barnens uppväxt. Riktiga snapshots var det meningen. Snabbt sikta och skjuta. Barn har ju en sedvanlig rörlighet. Den använde vi MYCKET. Den kameran är dock förlorad för alltid men jag hittade en till salu i Amerika och jag har mailat säljaren. Väntar nu på positivt svar.

Praktikan som jag började fota med finns kvar hemma hos pappa. Den är ju hans så den ärver jag väl en sorglig dag i framtiden. Det kan gärna vänta många år...

Segla till Jamaica

Lillbrorsan d.ä. (ty jag har två) och jag orsakade en gång att farmor föll i tårar. Inte av skratt tyvärr utan äkta sorg. Det kom sig av att vi lekte ute på gården vid deras hus i Slottsbron och lät fantasin skena lite för mycket. Av någon outgrundlig anledning stod en stor zinkbalja på gruset framför rabatten på baksidan av huset. I fantasin blev det ett handelsfartyg som behövde en last att transportera. Till Jamaica. Men med vad? Detta år hade farmor gjort ett försök att odla paprika i den långa rabatten. Ovetande om växtens art och handelsnamn förmodade vi att dessa gröna knölar inte hörde dit så vi skördade raskt allt vi kunde hitta och kastade ombord på fartyget i tron att detta skulle bli en fin affär när vi kom fram till Jamaica. Vad de skulle ha den till bekymrade oss inte.

Med fullastat skepp och redo att kasta loss uppdagades tilltaget. Och farmor föll i stor gråt. Farfar hade märkbart svårt att hålla sig för skratt samtidigt som han led med sin fru. Oj, vad vi skämdes. Det var en lättnad att åka hem den gången.

Nästa gång vi kom dit var allt som vanligt igen, brottet preskriberat och bulldoften fyllde nejden (och motade bort sulfatlukten från Grums).

Här en bild som visar brottslingarna vid ungefär samma tid då brottet begicks. Lillbrorsan d.ä. (ty jag har fortfarande två) till vänster. Hur någon kunde tro att dessa hederliga hamnarbetare skulle begå något kriminellt är ofattbart. De lastade ju bara fartyget.

Den andra bilden visar ett fartyg av samma modell som användes vid brottet.  Här, några år tidigare användes den för renlighetsriter på Kyrkogatan i Åmål.

Hej alla barn. Det här får ni inte göra hemma.